Miljonprogrammet på film

För ett drygt halvsekel sedan byggdes det under en tioårsperiod ett stort antal bostäder i Sverige. Johannes Hagman har tittat på hur dessa områden har skildrats i filmer.

Idéerna bakom miljonprogrammet var av både praktisk och visionär art – med en miljon nya bostäder under perioden 1965–1974 skulle det trångbodda, fattiga och ålderdomliga Sverige byggas bort. I dess ställe skulle ett nytt samhälle skapas, präglat av modernitet, rationalitet och funktionalism.

Inledningsvis omskrevs projektet i en positiv anda, en optimism som dock kom att vändas i sin motsats under den så kallade Skärholmsdebatten. Endast några dagar efter att invigningstalen över det nybyggda Skärholmens centrum klingat ut började hård kritik föras fram mot dess så kallat människofientliga miljö. I mångt och mycket var det också denna negativa bild som kom att bli den dominerande när de nya områdena började porträtteras på svensk film.

Den vid Filmskolan kollektivistiskt producerade dokumentärfilmen Rekordåren 1966, 1967, 1968 … (Lena Ewert m.fl., 1969) tar rygg på samhällsdebatten. Filmen berör ämnen som stadsplanering, byråkratisering och centralisering, och riktar ljuset mot de så kallat opolitiska tjänstemän som genomförde miljonprogrammets samhällsomvälvning. Regissörerna är kritiska mot såväl centraliseringstanken som mot planeringen av de nya förorterna – som de menar premierade kommersiella intressen framför samhällsservice och kultur. Denna poäng understryks genom ett nedslag i det shoppinginriktade Skärholmens centrum, och inte minst i den avslutande kameraåkningen genom dess enorma parkeringshus. Med eget trafikledartorn och plats för 4 000 bilar var detta Europas största i sitt slag.

Denna symbol för bilism och storskalighet återkommer i Jan Halldoffs exploitation-klassiker Stenansiktet (1973) – det mest explicita exemplet på miljonprogramskritik i svensk film. Det är ovanpå parkeringshuset som socialarbetaren Harry blir anfallen av ett våldsamt ungdomsgäng; vars framväxt kopplas direkt till samhällsplanering och arkitektur. Vi ser här ett Skärholmen under uppbyggnad, där stenhusen omgärdas av övergivna områden och otrygga byggarbetsplatser. Den demagogiske Harry rekryterar sedermera ungdomarna till att genomföra en serie våldsamma attentat mot dem han menar är ansvariga för deras alienation–arkitekter, samhällsplanerare och kommunalråd. I filmens dystopiska slut syns ungdomsgänget dra runt i ett nu övergivet förortscentrum, bland nedlagda affärer och kringblåsande affischer med reapriser.

Ett mer nyanserat men likväl dystert porträtt av samma stadsdel återfinns i Den vita väggen (1975) i regi av Stig Björkman – ”Skärholmens Antonioni” enligt ett presscitat från tiden. Här spelar Harriet Andersson den ensamstående Monika, vars färglösa liv i förorten symboliseras genom att hennes ansikte i filmens slut tycks upplösas i lägenhetens vita tapeter. Mitt i allt svårmod finns dock en skönhet i fotografen Petter Davidsons bilder av arkitekturens skarpa, geometriska linjer, där husen klättrar uppför höjden bakom centrumområdet.

Tensta är en annan Stockholmsförort som tidigt porträtterades på film. Redan innan förstaden var fullt färdigbyggd syns den i Kjell Gredes Harry Munter från 1969 – som ett inferno av bråte, grus och stenblock. Särskild minnesvärd är miljön mot slutet, då Harrys öde beseglas bland dimhöljda betongpelare och bitar av ännu inte monterade trappor, som liknar ruinerna efter något antikt tempel. Ett par år senare skildras det färdigbyggda Tensta i dokumentären Nya Sverige (1971), där regikollektivet Filmögat följer ett löst sammansatt kompisgäng bestående av ett trettiotal ungdomar i åldern 14 till 20 år. Miljonprogramsbebyggelsen tornar upp sig i bakgrunden av de fält där gruppen tillbringar två försommarmånader med att röka, dricka mellanöl, skämta och bråka. Ungdomarna berättar frankt om droganvändning, kärlek och frihetslängtan, och trots nyanser ser vi återigen ett pessimistiskt porträtt av livet i de nya förorterna.

En motbild till den negativa skildringen av miljonprogrammet i stort och Tensta-Rinkeby i synnerhet presenteras i Betongen som blommar från 1982. Regissören Babis Tsokas var en av grundarna bakom Tensta Filmförening och gjorde filmen inom ramen för dess verksamhet. Den bär vittnesbörd om miljonprogrammets förändrade demografi mot en alltmer diversifierad och mångkulturell befolkning. Filmen menar att ”en färgstark förort har målats i svart”, och hyllar Tenstas mångfald, föreningsliv samt naturnära läge. Tillsammans med andra av filmföreningens titlar – som vardagsskildringen Vill du följa med mig Martha? (Babis Tsokas, 1980) – representerar Betongen som blommar ett inifrånperspektiv som ibland saknas i skildringen av miljonprogrammet. Därtill utgör de exempel på migrantfilmares ofta förbisedda verksamhet.

Sedd till sitt omfång utgör Rainer Hartlebs episka, dokumentära Jordbrosvit en oöverträffad skildring av livet i miljonprogrammet. Med start i tv-produktioner som började spelas in 1972 skildrar Hartleb i ett flertal tv- och biofilmer, som utspelar sig under mer än fyrtio år, uppväxt och vuxenblivande utifrån en skolklass i Stockholmsförorten. Miljonprogrammet blir här den perfekta skådeplatsen för en berättelse om livet i det moderna Sverige. I skolkorridorer och lägenheter, bland höghus och kolonilotter, målas liksom i förbifarten ett detaljerat porträtt av vardagliga levnadsmiljöer, bortom föreställningar om utopi och dystopi.

En freskartad skildring av livet i 1990-talets mångkulturella miljonprogram återfinns i miniserien Hammarkullen eller vi ses i Kaliningrad från 1997, i regi av Agneta Fagerström-Olsson. I Göteborgsförorten Hammarkullen har ryska gangsters, italienska krögare, finska hårfrisörskor, bosniska städare och somaliska barnfamiljer tagit plats bland infödda nazister, stalinister, parkbänksalkisar och socialarbetare. Serien arbetar medvetet med stereotyper och en förhöjd spelstil som för tankarna till Mike Leighs arbetarklassdramer, och trots ett överflöd av social problematik framstår miljonprogrammet här som en plats full av liv – sorg och glädjeämnen, kärlek likväl som hat.

Det nya århundradet har sett en ny våg av titlar som utspelar sig bland miljonprogramsområdena. Med återkommande tematik kring identitet, klassklyftor och segregation, är dessa inte sällan gjorda av regissörer som själva är uppväxta i miljonprogramsområden. I filmer som Dröm vidare (2017), Para knas (2017) och Jag är Zlatan (2021) finns en kluvenhet i porträtten av dessa förorter. Ett annat exempel är Ivica Zubaks Måste gitt (2017), i vilken Jordbro skildras som en miljö med mycket kriminalitet och våld, men också som en plats präglad av sammanhållning. Där stämningen är befriande chosefri i jämförelse med den pretentiösa, kulturella innerstadsmiljö som huvudpersonen Metin också kommer i kontakt med.

En egen väg har stakats ut av Viktor Johansson i de två Uppsalafilmerna Under Gottsunda (2014) och Himmel över Flogsta (2015). Genom sin dokufiktionära hybridestetik – där de medverkande spelar varianter av sig själva – skildrar Johansson bland annat rappande ungdomar, dumpstrande veganer och ångestvrålande studenter. Förortens mellanrum i form av asfalterade parkeringsplatser och blåbärsfyllda skogsdungar blir här utrymmen för lekfullhet, rollspel och urbant utforskande. Genom att avsäga sig konventionell dramaturgi till förmån för ett fragmentariskt berättande, står Johansson för en skildring av miljonprogrammets boendemiljöer som går bortom de vanliga schablonerna.

(publicerad i november 2023)