Gösta Folke

Media (5)

Svensk regissör (filmer 1946-1959), regiassistent (filmer 1942-1945). Född Gösta Gottfrid Folke i Matteus församling, Stockholm, död i Stockholm.

-

För en del kan slumpen och de rätta kontakterna spela den största rollen för en filmkarriär, i synnerhet om det råkar vara vid en tidpunkt då filmindustrin - med tonvikt på industrin - blomstrar och man friskt vågar satsa på nya förmågor. Så var det för Gösta Folke på 40-talet när det på biograferna fanns ett stort behov av verklighetsflykt och importen av utländsk film var begränsad på grund av kriget.

Egentligen hade Folke tänkt sig att bli präst, men han var också aktiv vid stundentteatern i Uppsala och god vän med Rune Lindström, som skrivit ett bygdespel i folkton, "Himlaspelet", som han bad Folke att sätta upp i Leksand. Detta gjorde han med sådan framgång att stycket också kom att spelas för utsålda hus på Dramaten. Där fattade Alf Sjöberg tycke för pjäsen och beslöt att filmatisera den - med Folke som regiassistent, vilket i sin tur ledde till att Anders Henrikson (Gud Fader i filmen) bad Folke att bli hans assistent på filmen Jag är eld och luft (1944).

Kort därefter saknade man regissör till en inplanerad film, Ödemarksprästen (1945), där Rune Lindström skrivit manuskriptet och han föreslog att "teologen" Folke skulle få regidebutera och så blev det.

Det blev ingen märklig film, men behovet av film till biograferna var viktigare än kvalitetssträvanden och efter ytterligare tre försumbara filmer fick Folke ett publikt genombrott med filmatiseringarna av Sven Erik Saljes samtida och mycket populära bonderomaner På dessa skuldror (1948) och Människors rike (1949) - som det egentligen var tänkt att Anders Henrikson skulle ha regisserat.

Som film är de habila hantverk. Folke var vare sig auteur eller visionär, men filmerna är teatralt iscensatta i positiv bemärkelse. Han kunde lägga ett sceneri, han var en god personinstruktör och rutin är inte att förakta.

Det visar sig i två av hans följande filmer som har en mer personlig touch och känns mer inspirerade, Stora Hoparegränd och himmelriket (1949) - byggd på Tore Zetterholms Gamla Stan-skildring med samma namn och egentligen inköpt för Hampe Faustman - och filmatiseringen av Bock i örtagård (1958) efter Fritiof Nilsson Piratens roman.

Uppehållet mellan dessa filmerförklaras av att Folke 1951 utnämnts till chef för den nybyggda stadsteatern i Uppsala och Folke kände nog själv att det var på teatern han hörde hemma. Efter Uppsala följde bl.a. uppsättningen av "My Fair Lady" på Oscarsteatern (den gick 766 gånger) och chefskapet för Malmö Stadsteater 1960-1977. Under 54 år i rad satte han dessutom upp "Himlaspelet" i Leksand som sommarteater - ett världsrekord så gott som något.

Hans dryga decennium i drömfabriken berodde, som sagt, mest på en slump. 94 år gammal gick han bort. Det var teatermannen man då mindes.

Bengt Forslund (2011)