Jonas Frick

Media (1)

Svensk regissör. Född Carl Jonas Frick i Västerled, Stockholm. Uppvuxen i Lycksele. Död i New York City, New York. Var vid sin död skriven i Stockholms domkyrkoförsamling.

-

"Geniet från Lycksele" har han kallats minst en gång. Innovatör och visionär är andra begrepp som ligger nära till hands i presentationen av Jonas Frick. Kanske också auteur. Han dök upp mitt i den så lamenterade svenska 1980-talsfilmen där Bergman gått i pension, där Widerberg, Zetterling och Roy Andersson var i olika grader av exil och där ljuspunkterna var få och glesa. Fricks gebit var fart, fläkt, flygande färger och Amerika – långt från den mera klassiskt europeiska estetiken hos de äldre kollegorna. Till skillnad från dessa var Frick i hög grad just ung, just där, just då.

Redan som gymnasist färdigställde han 1980 sin första film, sketchkollaget Sista skriket, tillsammans med kamrater på Tannbergsskolan i Lycksele. Staffan Ling på SVT:s Umeå-redaktion kom med värdefull feedback – "för det första är filmen totalt obegriplig" var dennes spontana reaktion (som ordagrant citerades på filmens affisch vid den utsålda premiären i Lyckseles medborgarhus). Kontakten ledde till en varaktig arbets- och vänskapsrelation. Efter examen på Dramatiska institutets regilinje, där Frick som 19-åring kom in som den yngste någonsin, återknöt de två banden. Ling står som producent och spelar även huvudrollen i tv-filmen G – som i gemutredningen (1985) med undertiteln En dag i Ivar Lo Denisovitjs liv, en Kafka- och Terry Gilliam-skruvad historia som fick en hedervärd fjärdeplacering på tv-festivalen i Montreux. Samma år började Frick att arbeta på sin långfilmsdebut, Svindlande affärer, men lämnade inspelningen i förtid på grund av konflikter med filmens stjärna Janne Carlsson. De 20 minuter av Frick som finns kvar i det färdiga resultatet fick den bästa kritiken; i övrigt sågades filmen ganska enhälligt. Ännu en tv-film, Glasmästarna (1986), var en dialog- men knappast ljudlös situationskomedi i dråplig Helan- och Halvan-tradition med Lars Amble och Magnus Härenstam som de två otursförföljda titelfigurerna och med Lena Olin, Fredrik Ohlsson, Åke Lindström, Tommy Jonsson, Lena Söderblom och återigen Staffan Ling i den fylliga rollistan. För blipp-bloppiga ljudspår till bägge tv-filmerna stod elektronikgurun Greg FitzPatrick. Frick, en hängiven adept av den nya musikteknologin, skrev även själv initierat om det senaste på synthesizerfronten under många år i tidningen Hifi & Musik.

Med Strul (1988) fick Frick till sist sin långfilmsdebut med en actionhistoria där en bussig kemilärare, spelad av Björn Skifs (som även skrev manus ihop med Bengt Palmers), kastas runt i en härva av knarkaffärer, kåkfareri, storkovekupp och biljakter på hög oktan. Knappt en miljon svenskar såg filmen medan kritikerna trots konstaterad brist på subtilitet bitvis var förförda av den rappa och roliga stilen. Parallellt gjorde Frick uppskattade musikvideor – bland de särskilt minnesvärda märks Povel Ramels "Nya skrytvalsen" och Louise Hoffstens "Vin av frihet" – samt även beställnings- och reklamfilm. Sistnämnda verksamhet växte med kundkontakter på allt högre internationell nivå, vilket pausade långfilmsaktiviteten. Kring millennieskiftet planerade Frick, nu baserad i Los Angeles, en comeback till bioduken med två nya projekt, en amerikansk kriminalhistoria tänkt för Tommy Lee Jones och en svensk komedi i filmskolemiljö, igen med Staffan Ling som kreativ partner. Planerna blev tragiskt avklippta då Frick, som hade ett medfött hjärtfel, avled i sviterna av en lunginflammation 2001. På den svenska filmkartan sticker han upp som en av de piggaste och fräckaste genre- och underhållningsmakarna, den naturliga länken mellan 1970-talets Mats Helge Olsson och våra dagars actionfilmleverantörer David Sandberg och David F. Sandberg.

Jan Lumholdt (2024)