Löjen och tårar (1924)

Media (1 st)

Originaltitel	Löjen och tårar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Bror Abelli
Manus	Bror Abelli
Förlaga	Löjen och tårar (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Abellifilm Förenade Svenska Filmintressenter förening u p a
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1924-09-01

Medverkande

Eugen Nilsson
Brand, murare

Maja Jerlström
Agnes, Brands dotter

Ernst Berglund
Ferdinand Frisk, servitör

Thure Holm
Tageson, advokat

Gucken Cederborg
Augusta Olifant

Ernst Brunman
Fritz Olifant, brukspatron

Visa fler

Handling

Murare Brand i Stockholm kallar hem sin dotter Agnes, eftersom hennes mor ligger allvarligt sjuk. Dotterns återkomst gör fru Brand avsevärt kryare. Samtidigt får advokaten och...

Visa hela handlingen

Press

Löjen och tårar blev syrligt mottagen i stockholmspressen med den röda FDP som det lysande undantaget. Där löd recensionen i sin helhet enligt följande: "Johan Johlins 'dimbilder ur...

Visa all press

Murare Brand i Stockholm kallar hem sin dotter Agnes, eftersom hennes mor ligger allvarligt sjuk. Dotterns återkomst gör fru Brand avsevärt kryare.

Samtidigt får advokaten och hedersmannen Tageson besök av den osympatiske direktör Hyllner, som antyder att advokatens son Bernhard har skumma affärer för sig. Sonen har råkat i skuld hos Hyllner genom att spela kort med några dubiösa figurer på en krog. Servitör på denna krog är den unge och skötsamme Ferdinand Frisk, som en kväll får tillfälle att rädda Agnes Brand undan en närgången gatuuppvaktning från direktör Hyllner. Agnes och Ferdinand blir ett par.

Den olycklige Bernhard Tageson tänker ta sitt liv, men blir i sista stund så attraherad av den lättfärdiga och intriganta Karolina Lindekvist att han beslutar att leva vidare. Denna unga dam är emellertid svartsjuk på Agnes för hennes framgångar hos Ferdinand och vill bara använda Bernhard i sina planer på att så split hos de nyförälskade.

På sin födelsedag får Agnes en orgel i present av sina föräldrar och det blir fest i det lilla arbetarhemmet. Men glädjen grumlas av Karolinas intriger, som leder till att Agnes avvisar Ferdinand. Olyckorna hopar sig över familjen Brand. Det blir strejk på byggarbetsplatsen, armodet tränger in i hemmet, orgeln måste säljas på auktion (men ropas in av den trogne Ferdinand), Brand blir strejkbrytare och börjar supa för att stå ut med skammen.

Agnes tar tjänst som jungfru hos familjen Olifant, där frun är en elak ragata som gör livet surt för henne. Frun är syster till advokat Tageson, och brorsonen Bernhard dyker nu upp för att vigga pengar av brukspatron Olifant. Patron faller till föga, eftersom Bernhard en gång kommit på honom i otillåtet damsällskap och kan öva utpressning.

När arbetskonflikten på bygget är över avskedas alla strejkbrytarna, bland dem Agnes Brands far, som därmed sjunker än djupare i misär samtidigt som hustrun åter blir sjukare. Agnes och Ferdinand har försonats och får moderns välsignelse strax innan hon dör. Men olyckorna är ännu inte slut. När Bernhard gjort inbrott hos Olifant och stulit ett pärlhalsband blir Agnes misstänkt för brottet. Detektiva polisen anländer och griper Agnes.

Karolina Lindekvist har omsider övergett Bernhard för direktör Hyllner, och dessa två försämrar situationen ytterligare för filmens romantiska par, eftersom de kan vittna om att de sett Ferdinand springa bort från den olifantska villan vid tiden för brottet. Ferdinand har emellertid ett trumfkort: han råkar känna till en del om Hyllners skumraskaffärer på krogen. Därmed lyckas han bryta Bernhards ekonomiska beroende av Hyllner. Bernhard grips nu av samvetskval, försöker osedd återlämna halsbandet men blir upptäckt av herrskapet Olifant. Frun försöker skydda sin brorson, men brukspatron Olifant är en hederlig karl som inte tillåter något schackrande med rättvisan och som nu äntligen sätter hustrun på plats.

Det är nu dags för Agnes' rannsakning. Situationen är prekär för henne trots att hon som försvarare fått advokat Tageson, som naturligtvis inte vet något om sin sons förehavanden. Tack vare Olifants ingripande blir emellertid Agnes' och Ferdinands oskuld bevisad. Nu har dessutom murare Brand tagits till nåder av sina arbetskamrater och fått nytt arbete, och allt slutar i stor glädje vid en fest hos familjen Olifant i villan vid Skinnarviksparken, där alla goda människor deltar, sålunda även den ångerfulla fru Olifant och den omvände Bernhard Tageson.

Pressreaktion Svensk filmografi

Löjen och tårar blev syrligt mottagen i stockholmspressen med den röda FDP som det lysande undantaget. Där löd recensionen i sin helhet enligt följande: "Johan Johlins 'dimbilder ur Stockholmslivet' är inte fullt så dimmiga som man skulle kunnat vänta sig. Tvärtom kan man med gott samvete rekommendera filmen till besök av arbetarna. Arbetsköparnas vanliga taktik gentemot arbetarna och även mot de stackare, som sälja sin heder för en grynvälling -- strejkbrytarna -- belyses på ett utomordentligt sätt. Regissören Bror Abelli, som förut gett oss endast sekunda cirkusfilm, har fullständigt rehabiliterat sig i och med Löjen och tårar. Naturligtvis finns mycket småborgerligt krafs med i filmen, men -- är blott viljan god, så spelar det inte så stor roll om det brister här och var ifråga om det 'konstnärliga'."

I övrigt var det tunnsått med positiva omdömen. Kritikerna tävlade i avfärdande elakheter.

"Det är en i alla avseenden oändligt obetydlig filmskapelse, som lämnar åskådaren absolut likgiltig". (DN)

"Den lämpar sig möjligen för den trängre familjekretsen, beroende på hur stora pretentioner den har". (SvD)

"Den är så pass amatörmässig att den knappt kan bli föremål för en mer detaljerad kritik". (Nixon i SocD)

Kommentar Svensk filmografi

Detta var den legendariske Bror Abellis tredje och sista försök som filmregissör, föga framgångsrikt hos publik och kritik men i efterhandsperspektivet en osedvanligt intressant film. Inte minst för det tämligen unika sociala engagemang som ägnas problematiken kring den strejkbrytande murarens situation. Filmen innehåller flera dokumentärt värdefulla bilder från det tidiga tjugotalets Stockholms, bl a från nybyggena på Södermalm.

För att finansiera inspelningen konstituerade Abelli på våren 1924 "Förenade Svenska Filmintressenter förening u p a" och inbjöd till andelsteckning efter ett pris av 10 kronor per andel. Enligt annonser i branschpressen ska FSF ha rönt stor framgång vid biografkongressen i maj med stora andelsteckningar av biograf!ägare runt hela landet. Distributionen överlämnades av FSF till B Wahlströms Filmbyrå, och då filmen censurerades angavs Abellifilm som producent. Inspelningen hade ägt rum under sommaren 1924.

Eugen Nilsson som med det gripande porträttet av muraren Brand fick göra sin enda seriösa filmroll avled strax efter inspelningens avslutande.

Teaterpjäsen "Löjen och tårar" av Johan Jolin (1818--1884) uruppfördes på Södermalmsteatern i Stockholm 1862 och byggde på franska och tyska förlagor. Filmatiseringen förhöll sig avsevärt obunden av underlaget. Victor Sjöströms filmkomedi från 1913 Löjen och tårar byggde uppenbarligen på samma underlag ehuru Jolins namn den gången över huvud taget inte tycks ha figurerat i publiciteten kring filmen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se