Boy Meets Girl (1984)

Filmen berättar om Alex som ska in i lumpen och Mireille som precis förlorat sin kärlek. De är två vilsna själar i Paris som ödet för samman i ett kort intensivt möte.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Ändå är stämningarna av bonjour tristesse mycket franskt. Liksom mönstren för samtal och kameraföring.

Efter långa stunder av enstavighet kan Alex plötsligt vältra ut i filosofiska ordskred à la Eric Rohmèr. Och det svartvita filmspråket har med sina häftigheter och estetiseringar nära till såväl Jean Vigo som Jean Cocteau.

Men genom lånegodset hörs samtidigt en mollton som jag tar för Carax egen. I hans film finns mycket av karg sorgsenhet och förtegen längtan som det är svårt att inte känna respekt för. Hur påfallande banaliteterna än är framför dem. Allvaret hörs. Och hur ofta kan det sägas om dagens poppiga debutanter?" Mario Grut i Aftonbladet

"Stumma stirrar spelarna ner i det trasiga flipperspelets gåtfulla inre. Ett ord skymtar i en bok: "inte". "Snart är jag gammal, och allt är över", säger rösten i filmens begynnelse. På festen står gästerna skuldra vid skuldra i stället för ansikte mot ansikte, medan småbarnen gråter och kvider i ett särskilt slutet rum.

Det är dystert, övermåttan dystert.

Som insekter förblindade av ljuset dras Leos Carax personer till självdestruktion; det är oundvikligt godare att dricka där koppen är sprucken, tycks han säga.

Ibland grips man -- precis som stumfilmsstjärnans döva publik -- av ett slags makabra skrattanfall inför det ohyggligt självupptagna allvar som Leos Carax figurer uppvisar. Ibland vill man som Alex inför ett demonstrativt kyssande kärlekspar på den "romantiska" Seinekajen kasta några slantar som tack för uppvisningen -- fast den här gäller ett praktfullt lidande.

Det är säkert i linje med Carax avsikter." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Leos Carax är uppenbarligen en filmfrälst yngling som hämtat estetisk inspiration från diverse håll men eftersom han inte har något eget att säga så hamnar hans film Boy Meets Girl i en formmässig halvvärld där regissören försöker pigga upp sin tunna historia med optiska och kameraekvilibristiska övningar och tänkta lustigheter.

Huvudrollsaktörerna ser ut som de blivit petade i första gallringen inför någon Bressonfilm, alltså märkta av dysterhet och existentialistiskt stirrande rakt ut i rymderna.

När sedan konversationen som pågår under stirrandet mest består av hemmafilosofiska floskler så blir 104 minuter tillsammans med Leos Carax och hans gymnasiala övningsfilm 104 minuter för mycket. Ingen bra början på filmåret!" Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se