Månens favoriter (1985)

Smycken, porslin, tavlor kärleksfullt tillverkade. Sedan sålda, offrade, förstörda och sålda igen. Goda och dåliga handlingar får dem att vandra från person till person. Vilket också förenar en del av karaktärerna: mästertjuven, låsfabrikanten vars lås är kända för att vara omöjliga att bryta upp, den plundrade borgaren, den lättsinniga koketta damen, den korrumperade domaren, den förföriske äventyraren, konspiratörerna, och icke att förglömma, de odrägliga barnen och poli!serna som ser och hör allt. Föremålen gör volter, och så gör även känslorna. Vapenhandlaren och konspiratören hamnar i samma fängelse sjungande a capella tillsammans. Ett lysande porträtt i helfigur av en förnäm 1800-talsdam förmins!kas vid varje stöld av rakbladssnitten, och är till slut inte mer än ett inramat huvud. Alla involverade personer fortsätter att leva och hetsa upp sig, utan att komma ihåg den enkla livsregeln "att inte störa människorna som lever omkring oss eftersom de är tillräckligt störda av livet självt". En gammal georgisk maxim. Livet är kort, tycks det. De förnuftiga påstår att allt som omger oss kommer att förintas strax efter det att vi dött. Colas, "den gamla skolans" tjuv är förståndig. Av erfarenhet vet han att ingenting tillhör någon, och att man kommer till jorden naken för att försvinna därifrån ännu naknare. För honom passerar föremålen från en död mans händer till en annans, och det är allt. Dessa föremål fullföljer sina ofrivilliga resor fram tills de blivit försämrade eller förstörda, som människorna. Varje föremål är ett objekt för det mer eller mindre våldsamma, lömska eller patetiska begäret. Följaktligen är alla tjuvar på ett eller annat vis. Colas, vår tjuv, hans son Julien och hans flickvän Agnés är "lagliga" tjuvar eftersom deras enda "samhälleliga" verksamhet är att stjäla. Däremot stjäl alla runt omkring dem "olagligt", under inflytande av kärlek, intima tankar, frihetskänslor...alla stjäl. I detta oändliga spel blir några bara rikare och andra bara fattigare, utan att någonsin träffa varandra. De som blivit rika kommer att ruineras i sin tur, och deras kära föremål, deras stora livspassion kommer att få nya ägare som är lika oärliga som de förra.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Se människan!

I Månens favoriter tar den georgiske regissören Otar Iosseliani ett rejält tag med grepen i en myrstack som råkar vara staden Paris. Det han får upp är ett stycke myllrande liv, och hans film en av de mest mångtydiga och uppiggande man sett.

"Jakten binder sedan urminnes tider människan till naturen" lyder en middagsbjudningsreplik i filmen. Om man tar "jakten" i vid bemärkelse och "naturen" i än vidare, så ger det kanske en nyckel till det cinematografiska pusslet.

Här förför och bedrar alla varandra med alla. Här utnyttjar och använder alla varandra i en väv där mönster speglas och dubbleras, växer och förgrenas i en munter illusionsfrihet om mänskliga motiv, samt en befriande brist på moralism, som väl är regissörens egen.

Livet uppstår i mötet, i förändringen. Det är därför människorna hellre "pratar" än "talar". Och livet är till låns, så varför oroa sig." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"Det är en underfundig och inte så lite dråplig betraktelse över sakernas tillstånd i republiken Frankrike -- där filmen är inspelad -- och det i alldeles bokstavlig bemärkelse: över tingens, föremålens, ägodelarnas plats i och inflytande över våra liv i en sentida västerländsk civilisation.

Faktum är att Iosseliani gjort tingen till något av berättelsens huvudpersoner; närmare bestämt en utsökt handmålad 1700-talsservis och ett nakenporträtt i olja från 1800-talet, vars födelse, uppgång och fall vi får följa i en resa genom seklerna fram till våra dagars auktionskamrar, antikvitetsaffärer och eleganta Parisvåningar.

För att inte tala om det mindre vördnadsfulla handpåläggningarna hos inbrottstjuvar, hälare, tjuvlåsfabrikanter -- och hororna och sopåkarna på gatan som roat betraktar den livliga handeln och när andan faller på klistrar ihop en och annan assiett för eget bruk . . .

Greppet är lika enkelt som genialt: föremålen blir till den främsta förbindelselänken över tid och rum, till ett tacksamt och omedelbart igenkännbart visuellt motiv som samtidigt tillåter Iosseliani att frilägga de mest häpnadsväckande mönster av beröringspunkter och konstellationer." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Det är underhållande och underfundigt, skoj med skojare i en vindlande långdans.

En långdans som först bara känns som en dans men som till sist också känns lång. Den distanserade berättarstilen gör att intresset aldrig riktigt fastnar vid de många inblandade personerna." Bernt Eklund i Expressen

"Enligt Iosseliani själv gjorde han Månens favoriter i Frankrike, eftersom dess problematik är sådan att den skulle vara förbjuden i Sovjetunionen och därmed naturligtvis ej heller existerande.

Även om regissören därmed i första hand menar den anarkistiska tonen samt den institutionaliserade brottsligheten med vapenförsäljare i societeten, stöd till arabiska terrorister samt en i största allmänhet lättsinnig syn på den etablerade makten och dess samhälle finns här också svarta och satiriska blinkningar åt företeelser som är mer sovjetiska än franska och internationella.

Det är svårt att tro att det bara är en tillfällighet att en något heterogen grupp människor bestämmer sig för att spränga en mycket fyrkantig staty av något som ser ut som en korsning av fransk general och engelsk bobby i luften.

Vad den så småningom vid vaderna sprängda statyn mest påminner om är naturligtvis den gigantiska Stalinstaty som pulvriserades under upprorets dagar i Budapest 1956 och som med sina fötter, vilka neutraliserades av nationalistiska prydnader, blivit en klassisk reportagebild från denna revolt mot den sovjetiska centralmakten.

Annars är Månens favoriter en film som man kanske inte skall lägga ner alltför mycken analytisk tankemöda på, utan mer en existentiell ringlek om tidens flykt som man kan ansluta sig till eller ej utan att så mycket bekymra sig över följderna. Gör man det förra är det ändå två tämligen väl använda timmar i exilgeorgiskt sällskap." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se