Hägring (1984)

Media (1 st)

En sen natt i mitten av juli 1972 arresteras iraniern Mohammed av polisen för illegal spridning av flygblad. Han kastas i fängelse och torteras.

Vid frigivningen något år senare flyr han från hemlandet för att söka friheten i ett främmande land. Han tas omhand av polisen på flygplatsen och får vänta många veckor på att intervjuas om sina flyktingskäl. Den tolk man valt ut åt honom misstänker han vara agent åt ambassaden och han kräver en ny.

Efter lång utredning får han beskedet att han kan stanna. Han flyttas till en förläggning i en mindre stad. Mohammed läser svenska ihop med invandrare från många olika länder. Han knyter särskilt starka band till Ludwik från Polen och Graciela från Argentina - i sin vilsenhet begår hon senare självmord på förläggningen.

Mohammed - som är akademiker med höga betyg och examen från konstskola - har svårt att få arbete. Han erbjuds att utsmycka ett källarrum på förläggningen, men annars möts han av många fördomar och plötsligt tillsatta arbeten innan han slutligen får jobb på ett slakteri. Trots att han vantrivs och skär sig illa redan första dagen beslutar han sig för att fortsätta.

Ensamheten är svår och Mohammed försöker hålla kontakten med hemlandet via brev till systern. Han målar tavlor där hans desperation tydligt visar sig. En dag får han ett brev från systern där hon berättar att modern dött. I sin förtvivlan söker Mohammed upp en flyktig bekant, Monika, som blir hans förtrogna, sedan älskarinna. Slutligen gifter de sig och får en dotter. Monika har en son från ett tidigare förhållande, men denne har tvångsomhändertagits av myndigheterna.

Utan förvarning blir Mohammed avskedad från arbetet, eftersom man plötsligt omorganiserar företaget. Desperat försöker han sälja sina tavlor till gallerier och på gatan, trakasseras av polis och misshandlas av tonårsgäng. Dessutom misstänker han att Monika är otrogen och de tar ut skilsmässa. Han får träffa dottern på söndagarna.

Under tiden utbryter uppror i Iran. Shahen störtas och Khomeini återvänder till Teheran efter exilen i Paris. Mohammed tror att hans land nu blivit fritt genom revolutionen och beslutar sig för att återvända hem. Han tar farväl av sina få vänner, Monika och dottern och reser tillbaka.

En skylt berättar att att han efter ett par år avrättats för att ha deltagit i demonstrationer mot Khomeini.

Pressreaktion Svensk filmografi

De flesta kritiker tyckte att Saeed Assadi hade något viktigt att förmedla, även om filmen hade tekniska brister.

Carl-Eric Nordberg, Vi: "Skulle vi [svenskar] möjligen vara bländade av våra självgoda önskedrömmars hägring?

Ja, tvingas jag nog tveklöst medge efter att ha tagit del av det bittra vittnesbörd som den 30-årige Saeed Assadi slungar mot oss på bioduken. (-)

Men filmen formar sig efter hand till en desillusionerad verklighetsrapport om en besvikelse som svider likt kastad peppar i ögonen. Mohammed upptäcker sig ha hamnat i ett nytt slags fängelse. Det befolkas av alltför många byråkrater, ligister och fariséer. (-)

Assadi har skapat sin film under ekonomisk press och har knappast hunnit fördjupa sin människoskildring - äktenskapsdramat är sålunda föga gestaltat inifrån. Men han förmedlar drabbande närbilder av den känslokyla och den andliga fattigdom som en främling kan möta mitt bland oss välfärdssvenskar - vi som så gärna tror oss vara världens samvete!"

Hanserik Hjertén, DN: "Det är en dyster, nästan totalsvart bild Assadi ger av främlingskap och förödmjukelse. För Mohammed som flytt det politiska förtrycket blir den svenska friheten ett känslomässigt tomrum som befolkas av alkoholister, självmördare, tonårsligister och poliser, som naturligtvis inte kan jämföras med shahens tortyrexperter utan bara misshandlar svartskallar i största allmänhet.

Det är i dessa chockartade möten med den svenska verkligheten, och i bilderna av frusenheten och övergivenheten hos främlingarna i vårt land, som Assadis film har sin styrka."

Bernt Eklund, Expr: "Trots det frostiga svenska filmklimatet har en iransk flykting lyckats arbeta fram en långfilm om invandrarliv i Sverige. (-)

Det är en stor ambition och - med tanke på de begränsade resurserna - är det förklarligt att han inte lyckats.

De sanningar som finns i botten - och som möjligen förklarar såväl enskilda människoöden som världens islamska väckelserörelse - når aldrig ytan.

Där blir Hägring i stället den vanliga uppvisningen av svensk känslokyla och främlingsfientlighet. (-)

I flyktingens konst (-) porträtteras exilens ångestland. Annars kommer filmen inte längre än till klichébilden av 'infernot Sverige'."

Margareta Norlin, Chaplin: "Assadi visar stundtals en visuell begåvning. Fantasifulla lösningar och effektiva klipp. Och kanske framför allt en känsla för stämningsskapande detaljer. (-)

Men detta räcker inte. Filmen är på tok för lång, och scenerna staplas på varandra utan en dramatisk struktur. Dessutom är det uppenbart att Assadi brister i känsla för nyanser i språket och därmed i dialogregin. Detta accentueras av att det är amatörer som spelar, och som ibland säger sina repliker på ett oförlåtligt fyrkantigt sätt."

Ingrid Hagman, StT: "Assadi staplar filmschabloner som var uttjänta för tio, femton år sedan. (-)

Gamla schabloner duger bättre i genrekomedier. Men i Hägring skrattas det sannerligen inte.

Det är en tungsint berättelse om hur flyktingen kommer till Sverige, och hur hans förväntningar kommer på skam. Det intressanta - hur och varför - skjuter filmen över på svepande anklagelser mot svensk byråkrati, stela institutioner och kulturell kyla. (-)

Det trista är att bristande analys ödelägger filmens goda uppsåt - för filmer om invandrare i Sverige behövs sannerligen!

Och fantasilösa manus är inte enbart en fråga om resurser."

SvD (osign): "Välfärdsstaten som inferno. Det är den bild vi får av Sverige i exiliraniern Saeed Assadis film Hägring. (-)

Hägring är i huvudsak ett enmansverk och möjligen också en film som värkt fram ur egna bittra erfarenheter av den självmedvetne konstnärens svårigheter att bli erkänd och som därför utan självkritik kan rikta hela sitt angrepp mot det samhälle som bidrar med de ekonomiska stöttorna. På 60-talet brukade en sådan belägenhet förklaras med samhällets repressiva tolerans, men så långt verkar aldrig Assadi ha nått i sin analys.

I stället öser hans huvudperson sitt förakt över alla de svenska människor som inte fattar att de är offer för en internationell imperialistisk och kapitalistisk sammansvärjning. Eftersom de inte inser sammanhangen blir de narkomaner, alkoholister, självmördare eller fnask. Hade en svensk i Teheran gjort en film med motsvarande analys hade han blivit skälld för rasist, men nu vågar det svenska världssamvetet bara nicka instämmande."

Kommentar Svensk filmografi

Saeed Assadi sökte pengar från både TV och Svenska Filminstitutet men fick nej. Han beslöt att skaffa pengarna själv och med hjälp av vänner i utlandet och egna lån lyckades han få fram den miljon som krävdes. Kulturama i Stockholm, där Assadi arbetade som filmlärare, ställde också upp med en del pengar och flera av medarbetarna i filmen är elever från skolan.

I en intervju berättar han varför filmens huvudperson heter Mohammed: "Saeed berättar att han fick idéen från AMS-barackerna. Där gick en invandrad konstnär omkring och prydde väggarna med färg och form. När han skulle ha betalt betraktades jobbet som utbildning. Han fick en svensk tia för besväret.

Mannen hette Mohammed." (GP 21.9.1983)

Bortsett från filmbyråkraterna är Assadi ganska positiv till svenskarna: "Det är enkla människor, säger han, i positiv bemärkelse. De är ärliga och i motsats till amerikanerna mindre ytliga i sina kontakter. Säger jag hej till en svensk kassörska slår hon in fel i kassaapparaten. Men lär jag känna henne berättar hon hela sitt liv. En amerikansk kassörska svarar glatt, och slår inte in fel, men henne kan jag aldrig komma in på livet." (DN 2.11.1983).

Senare i samma artikel kommenterar han svenska filmares ämnesval: "Och han drömmer om att göra en film om den svenske biståndsarbetaren Svante Grände, som blev gerillasoldat och mördades i Chile.

- Jag förstår mig inte på svenska filmare och deras icke-viktiga ämnen när de har råmaterial som detta! Och Grände, som tackade nej till alla förmåner i Sverige - nej, svenska filmare kan ta sig i häcken som inte bryr sig om sådana ämnen!"

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se