Falsk som vatten (1985)

Media (2 st)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Hasseåtage – Hasses filmer (del 3 av 3)"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Falsk som vatten
Svensk premiärtitel	Falsk som vatten
Distributionstitel	Falsk som vann (Norge) Falsk som vand (Danmark)

Regi	Hans Alfredson
Manus	Hans Alfredson
Producent	Hans Alfredson
Produktionschef	Waldemar Bergendahl
Produktionsledare	Anita Tesler
Foto	Jörgen Persson
Musik	Stefan Nilsson
Scenograf	Stig Boquist
Klippning	Jan Persson
Ljudtekniker	Wille Peterson-Berger Göran Carmback Per Carleson
Regiassistent	Håkan Bjerking
Scripta	Mona Haskel
Inspelningsledare	Eva Ivarsson
Produktionsassistent	Erik Spangenberg
Pressinformation	Ursula C:son Haegerström
Stillbildsfoto	Denise Grünstein Åke Ottosson
Fotoassistent	Rolf Lindström Olof Jonsson
Elektriker	Ulf Björck Eddie Axberg
Passare	Ragnar Waaranperä
Ljussättare	Nils Melander
Snickare	Per Alfredson Alf Persson Bengt Malmborg Stephan Malmberg Åke Malmborg
Dekormålare	Donald Karlsson
Rekvisita	Tomas Alfredson
Attributör	Daniel Alfredson
Kläder	Lenamari Wallström
Smink	Horst Stadlinger
Byggledare	Lars Nielsen
Klädassistent	Susanne Falck
Övrig medarbetare	Sofia Ranow (sminkassistent) Ragnar Waaranperä (tekniker)

Sverre Anker Ousdal	John Hjortfelt, bokförläggare
Malin Ek	Clara Fallgren, poet
Marie Göranzon	Anna Hjortfelt, Johns fru
Stellan Skarsgård	Stig Svensson, Carlas sambo, författare
Lotta Ramel	Fia, sekreterare på förlaget
Örjan Ramberg	Carl Olovsson, bokförläggare, Johns kollega
Philip Zandén	Jens, Fias man, kamrer på förlaget
Catharina Alinder	Tina, Johns och Annas artonåriga dotter
Martin Lindström	Lill-John, Johns och Annas son
Magnus Uggla	Schüll, närbutiksägare
Folke "Spuling" Lindh	grannen
Ing-Marie Carlsson	flickan i hotellrummet i Göteborg
Gunilla Olsson	Jenny Flod, den nya hyresgästen i Stigs lägenhet
Carl-Olof Alm	polisbefälet
Jan Wirén	psykläkaren
Carl Kjellgren	en polis
Hans Alfredson	Claras pappa/radioröst
Carl Magnus von Seth	diktuppläsaren vid Bokens Dag i Ystad
Åke Arenhill	festdeltagare
Lars Björkman	festdeltagare
Suzanne Brøgger	festdeltagare
Tage Danielsson	festdeltagare
Annika Hagström	festdeltagare
Kristina Lugn	festdeltagare
Povel Ramel	festdeltagare
Niklas Rådström	festdeltagare
Nils Petter Sundgren	festdeltagare
Jan-Öjvind Swahn	festdeltagare
Klas Östergren	festdeltagare
Lars Löfgren	gäst i restaurangen där John och Clara firar sin förlovning
Bengt-Göran Svensson	man

Produktionsbolag	FilmTeknik AB
	AB Svenska Ord
	AB Svensk Filmindustri
Distributör i Sverige (35 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
	AB Svensk Filmindustri	1985
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2023
Distributör i Sverige (DVD)	SF Home Entertainment	2007
Laboratorium	FilmTeknik AB

Det hörs tunga flåsljud. Under förtexterna syns en glimt av någon som springer i snön, sedan blir bilden svart. Flåsljuden klingar bort och i stället tonas snarkningsljud in. Det är bokförläggare John Hjortfeldt som ligger och sover bredvid en ung kvinna på ett hotellrum i Göteborg. Kvinnan väcker honom och vill fortsätta älskogen, men John vill inte ha henne kvar i sin säng. Efter ett gräl lämnar hon rummet mitt i natten. Under förevändning att han behöver ett telefonnummer till någon i USA, ringer John strax därefter hem till sin fru i Stockholm. Det är tydligt att han är svartsjuk och misstänker att hon, liksom han själv, är otrogen.

Hemma i sin villa på Lidingö ger han sin son Lill-John en vattenpistol och får samtidigt reda på att Anna inte haft barnen i huset på hela helgen, men att det varit främmande där. På kontoret försöker Carl övertyga John om att Anna inte är otrogen när två av deras klienter dyker upp. Det är lyrikdebutanten Clara Fallgren, vars diktsamling förlaget just publicerat, och hennes sambo Stig Svensson, en tidigare lovande författare med svår skrivkramp.

Trots Stigs lynniga humör bjuder John och Carl ut dem till Askholmen i skärgården, där han har ett fritidshus och planerar att hålla en informell fest för familjen och alla på förlaget.

Clara är den enda av de två som dyker upp i det vinterljuva landskapet. John demonstrerar sin nya leksak, en isjakt, och lockar med sig henne på färd när en bil dyker upp och börjar jaga dem. Bilen stannar och ur kliver Stig. Clara slätar över det inträffade och John bjuder motvilligt in Stig till kvällens middag i stugan.

När sällskapet så börjar fyllna till och dans och förslag om gemensam bastu introduceras, blir Stig aggressiv och vill åka hem med Clara. Hon vägrar, något som får Stig att högljutt tala om hur förläggarna skor sig på författare som han. Kamreren Jens ilsknar till och sprutar bläck i ansiktet på honom med Lill-Johns vattenpistol. Stig går iväg medan han skriker till Clara att hon kommer att hamna på "Beckis" om hon fortsätter umgås med sina nya vänner. Senare vid läggdags vill John älska med sin fru, men hon avvisar honom bestämt.

En tid senare. På Bokens Dag i Ystad läser Clara ur sin nyutkomna diktsamling till publikens applåder. Tillbaka på hotellet är hon synbarligen tagen av mottagandet. John frågar försiktigt om Stig, och Clara berättar spontant att förhållandet inte är bra. Innan de skiljs kysser Clara John hastigt på munnen.

Tillbaka i Stockholm kommer John hem tidigt på morgonen, just som Carl lämnar huset. John fattar därför misstankar om att det är med honom Anna är otrogen. När han tar upp ämnet med Anna leder det omedelbart till hårda ord. Även hos Clara och Stig knakar förhållandet rejält i fogarna.

Bokförlaget Olofsson & Hjortfeldt håller jubileumsfest. Kultureliten är samlad. John flirtar först med sekreteraren Fia, som har ett förhållande med Jens, men hon lämnar festen.

När festen avklingat hittar John Stig sovande ruset av sig på golvet, och bredvid sitter Clara. Hon visar nu öppet sin attraktion till John. De älskar i en av kontorssofforna, omedvetna om att de iakttas av Jens, som kommit tillbaka för att sno med sig några vinflaskor hem.

Det är vår. Kärleken blommar ut mellan John och Clara. De tvingas dock till älskogsmöten på hotellrum, och efter en tid beklagar sig Clara över att hon inte har någonstans att bo. John erbjuder henne en etta i en av de fastigheter han säger sig ha fått i arv efter sin mor. Hon accepterar och gör via telefonen i sin nya lägenhet definitivt slut med Stig, som verkar oberörd. John hjälper Clara att renovera den slitna lägenheten.

En sommardag bestämmer sig Anna för att åka iväg med Lill-John några dagar och dottern Tina ska stanna över inne i stan hos en pojkvän. John ska egentligen till ett tvådagarsmöte i Malmö, men ställer in det i hemlighet när han ser sin chans att spendera fyra dagar med Clara. På väg från kontoret till Clara åker han en omväg till villan för att hämta några saker, då han hör tydliga samlagsljud från sängkammaren. När han smygtittar ser han Carl i sängen. Han går hastigt därifrån och tror att det är Anna som ligger bredvid, men det är i själva verket Tina. Hemma hos Clara tröstas han av hennes starka kärlek.

John och Anna gör sakligt och rationellt upp att John hädanefter ska sova i sitt arbetsrum i villan. Den ömsesidiga aggressionen har övergått till avslagen kylighet. Clara känner sig nu förföljd av någon som spionerar på henne. På dagarna, när inte John är i hennes närhet, blir hon rastlös och orolig. Hon börjar också höra underliga ljud. En mentalt störd gubbe i hennes trappuppgång trakasserar henne ständigt, vilket ökar ångesten. John försöker lugna Clara med rationella förklaringar till hennes upplevelser.

En dag när Clara målar inne i en köksskrubb slår dörren igen och hon blir inlåst. Samtidigt kokar kaffepannan över på gasspisen och släcker lågan. John räddar henne i sista stund då han kommer hem tidigt. Chockad säger Clara att hon är övertygad om att det inträffade inte var någon olyckshändelse. Hon insisterar på att byta lås.

Samtidigt i villan på Lidingö tror Anna att John är hemma och snyggar upp sig för att förföra honom. Men hon finner bara Lill-John i arbetsrummet och får ett raseriutbrott. På kontoret ryker John ihop med Carl, men det hela bygger på ett missförstånd eftersom John inte vet att det är Tina och inte Anna som kompanjonen har ett förhållande med.

John har nu bestämt sig för att flytta till Claras lägenhet, men hon vill inte bo kvar där. För att lugna ned den senare tidens händelser spenderar de en kväll och en natt på hotell. De iakttas av någon utan att märka något. John börjar nu bli allvarligt orolig för Clara, och då han får syn på en ambulans utanför hennes lägenhet antar han genast att det är hon. Det är dock den obehaglige grannen som forslas bort.

Uppe i lägenheten berättar Clara att hon tidigare suttit på Beckomberga mentalsjukhus. Efter några år rymde Clara till sin mamma, men möttes av ointresse och började stjäla. Modern upptäckte stölderna och anmälde Clara, som blev så förtvivlad att hon försökte ta sitt liv. Clara lades in på Beckomberga. Under sin vistelse började hon skriva poesi och det var också där hon lärde känna Stig.

Det är vinter. Clara letar efter sin katt när telefonen ringer. Det är Carl som anonymt ringt upp för att försöka skrämma bort Clara från John. På kontoret får John ett telefonsamtal från en herr Schüll, som äger en affär nära Claras lägenhet, och han beger sig omedelbart dit. I affären finner John Clara sammanbruten och gråtande. Schüll visar upp hennes döda katt, som han säger låg i en plastpåse som hängts på hennes dörr. John träffar senare en läkare som berättar om paranoida drag i hennes sjukdomshistoria men tror att de aktuella symptomen är övergående. Clara ordineras vila och åker iväg till sin far i Skåne.

Någon vecka senare hälsar John på Clara. Han har skaffat en lägenhet på Karlavägen, dit de kan flytta inom kort, men Clara vill stanna längre hos sin far. John blir osäker på deras förhållande och åker frustrerad därifrån. Efter ytterligare en vecka har han ännu inte dykt upp på förlaget. Jens åker till Claras lägenhet för att leta efter John. Han finner honom död i badkaret, förgiftad av blåsyra. Ett meddelande hittas. Det är skriven på en elektrisk skrivmaskin och lyder: "Aldrig mer isjakt!". Clara åker upp till Stockholm. På polisstationen stöter hon ihop med Anna, som uppträder oväntat förstående och välkomnar henne att när som helst komma ut till familjens villa på Lidingö.

Då Clara ser det maskinskrivna meddelandet misstänker hon omedelbart Stig, som just använder en elektrisk skrivmaskin. Hon åker hem till honom med en pistol i beredskap, men en okänd kvinna öppnar dörren. Kvinnan är ny hyresgäst och berättar för Clara att Stig hängt sig strax efter det att hon lämnat honom.

Clara åker hem djupt deprimerad. Hon har bestämt sig för att ta sitt liv. I badkaret med ett rakblad bredvid sig blir hon plötsligt osäker. Hon slappnar av och sjunker ned i vattnet, när hon märker att någon sprutar något mot hennes mun från taket. Vi ser att det är Anna, som laddat Lill-Johns vattenpistol med blåsyra som hon skaffat från sitt arbete på apotek, men Clara kan inte se annat än ett stirrande öga.

Utan andra vänner att vända sig till flyr hon i desperation just till lejonets kula, nämligen till villan på Lidingö. Just som hon anländer kommer Anna körande i sin bil och övertalar Clara att följa med ut till fritidshuset.

På kvällen blir Anna alltmer lynnig och tvär i sitt temperament. Hon citerar yvigt gestikulerande ur Shakespeares "Othello", akt fem, scen två, där Desdemona bedyrar sin oskuld för Othello strax innan denne genomborrar henne med sitt svärd. I Othellos mun är Desdemona "falsk som vatten", men Jagos hustru Emilia beskriver henne efter döden som "himmelskt trogen". Anna förklarar att hon, liksom Desdemona, var sin man "himmelskt trogen". Sedan dansar hon vilt till ett stycke ur Offenbachs operett "Pariserliv". Clara blir förvirrad och ledsen, och Anna avbryter sig för att blanda drinkar. Clara ser emellertid att Anna häller blåsyra i drinken och förstår vem som ligger bakom mordet på John.

Avslöjad går Anna till attack med en stor förskärare. Clara flyr efter en vild kamp i huset ut på isen (inledningsscenen är därmed förklarad), förföljd av Anna i isjakten. En finlandsbåt kör förbi. Anna välter ned i isrännan efter fartyget och försvinner. Clara ropar på hjälp mot finlandsbåten, men den enda passagerare som hör henne missförstår signalerna och vinkar vänligt tillbaka. Slutbilden visar en apatisk Clara som sitter på isen. Mörkret sluter sig kring henne medan Offenbachs musik tonar upp igen.

Censurnummer	125770
Datum	1985-10-10
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Originallängd	2803 meter
Kommentar	Aktlängder: 502-583-563-516-639 m. Aktlängder: 502, 583, 563, 515, 639.

Bildformat	1.66:1
Ljudsystem	Dolby Stereo 04
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Fujicolor
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2803 meter
Längd i minuter	102 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritiken var mycket kluven till detta alfredsonska förstlingsverk i thrillergenren, men alla fann något gott att säga.

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Falsk som vatten är professionell som svenska thrillers sällan är. Falsk som vatten har inte bara yta, utan också djup ¿ det har sällan någon thriller. Falsk som vatten är näst efter Den enfaldige mördaren Hans Alfredsons bästa film. (-) Falsk som vatten är ordentligt förankrad i svenskt nutidsliv och filmen skulle även utan sina inslag av thrillerkaraktär fungera som en skildring av mänskligt beteende och av allmängiltiga attityder. Alfredson beskriver hur kärleken, svartsjukan och misstänksamheten driver sitt spel med huvudpersonerna. Han framställer medelålderns slappa vänsterprasslande livsstil med roande träffsäkerhet. Falsk som vatten är en film, där också det outsagda är viktigt och där det som icke alltid syns har betydelse.

Huvudpersonerna spelas av Sverre Anker Ousdal, Marie Göranzon och Malin Ek. Återigen visar Hans Alfredson vilken skicklig personinstruktör han är och det goda spelet är inte bara dessa tres, utan också Stellan Skarsgårds och andras. Fotot har inte samma betydelse här som i Den enfaldige mördaren, men lika suveränt som Alfredson växlar genre, anpassar fotografen Jörgen Persson sina bilder till thrillerns språk. Det finns osviklig säkerhet i handlaget, precision i regi, och i dramats uppbyggnad. Gradvis kommer vi personerna närmare, obarmhärtigt förs vi mot intrigens ohyggliga kulmen. Ondskans karusell snurrar snabbare och snabbare och i slutscenerna är det en häxmästare som tar över. Alfredson arbetar i en stor del av filmen med ganska små medel, och där finns en intellektuell och känslomässig balans. Men skräckens final slår an andra och enklare strängar. Med en thrillermakares alla knep försöker Alfredson att skrämma oss. och det lyckas han med. Falsk som vatten är en kuslig historia."

Hanserik Hjertén, DN: "Tyvärr står filmen lite stilla den första timmen. Men så snart den gifte bokförläggaren John inhyst sin nya kärlek, poetissan Clara, i en rivningskåk börjar kusligheterna tätna i bästa Hitchcockstil. Till det förtjänstfulla hör att skräckstämningen uppstår mitt i vardagen och inte i svensk films gamla spökhus ute på vischan. Och att Malin Eks Clara är en varelse med känsliga bottnar som fångar intresset. Hennes berättelse om varför hon varit på Beckomberga är ett litet konststycke av intim mänsklighet.

Det är mycket tack vare Ek som filmen får ett drag av rörande kvinnoöde. Personligen tycker jag att den skildringen är psykologiskt mer övertygande än svartsjukedramatiken. Tydligast blir det när Alfredson släpper loss det stora skräckpådraget ute i skärgården i finalen. Synd att släggan får överta fingerfärdigheten och effekterna trovärdigheten! Nå, trovärdigheten i thrillersammanhang är ett gammalt problem som till och med mäster Hitchcock sagt sig strunta i vid behov. Låt oss alltså göra detsamma och konstatera att det ändå blivit en hyfsad svensk thriller, vars mest utmärkande egenskap är den alfredsonska kombinationen av värme och misantropi."

Jan Aghed, SDS: "Vore orimlighet en filmisk prestationsdygd ¿ orimliga figurer inbegripna i orimliga handlingar ¿ skulle Hasse Alfredson ha hyggliga förutsättningar att hamna i Guinness rekordbok. Orimliga verkar, till att börja med, Sverre Anker Ousdals bokförläggare och hans medarbetarstab. Herrarna ger ut poesi. Men man skulle kunna slå vad om att de aldrig läst en bok. Mest påminner de om nyrika porrbranschdirektörer. Orimlig förefaller kärlekssagan mellan Ousdal och poeten Malin Ek. Vad ser hon i denna självgoda knodd? Inte för ett ögonblick övertygar deras passion. Orimlig är finalen, där en av huvudpersonerna plötsligt förvandlas till Jack 'Uppskäraren' Nicholson i Kubricks The Shining, för att sedan förfölja sitt offer per isjakt, innan en ränna och Finlandsbåten sätter punkt för alltihop.

Men visst gör sig slutscenerna bra i bild: villebrådets paniska försök att undkomma över snötäcket som glimmar i mörkret, den väldiga ljusgården som glider över knivdåren i vattnet, omisstänksamt vinkande passagerare. Att Alfredson har en för svensk film ovanlig visuell fantasi kunde vi se i Den enfaldige mördaren. I viss mån bekräftas den av Falsk som vatten, även om bildstilen i den nya filmen är långtifrån lika särpräglad. Den enfaldige mördaren visade också att den folkkäre humoristen Alfredson har en sida som vetter mot misantropi och demoni. I stället för att kalla porträttet av förlagsbranschen i Falsk som vatten för orimligt skulle man kunna säga att det och dess bihang, ett förlagspartaj för kulturkändisar, bl a är en kolossalt giftig teckning av svenskt kulturliv på representationsnivå. Poeterna, de bor i kamineldade kyffen, medan deras förläggare lever i svinaktig lyx ¿ och för övrigt beter sig som svin.

Utifrån Ousdals och Marie Göranzons kärlekslösa äktenskap manövrerar Falsk som vatten det tematiska paret kränkt ägandebegär-svartsjuka genom en serie situationer som efterhand stegras till ett drama efter den paranoida thrillerns mönster. Men som studie i psykotisk svartsjuka faller filmen på att den känns åtminstone lika affekterad som en operaintrig. Operakaraktären tycks Alfredson förresten vilja understryka genom musik av Offenbach på ljudbandet. Han överskattar i varje fall undertecknads fascination för opera i thrillerform. Genom sina skruvade och karikatyriska drag överskrider handlingen i Falsk som vatten det tonläge där den melodramatiska suggestionen fortfarande är trovärdig.

Men anta att filmen snarare bör ses som en avsiktlig lek med svartsjukethrillerns beståndsdelar. Då blir den genast tolerablare, en ofta rolig och roande skapelse, där regissören brassar på med saftiga effekter och får benådade sjuka infall, som i den vinkling av Hitchcocks hotfulla tågscener där den schizziga Malin Ek råkar slå sig ned i en kupé mittemot två älskvärt leende enäggstvillingar. Intressantast är ändå Hasse Alfredsons nya film genom den nästan totala svärtan och illusionslösheten i sin syn på heterosexuell samlevnad och på det moraliska tillståndet i ett stycke Sverige. Där upptäcker den dels mordiska impulser under sjok av stumhet, hat och iskyla, dels en självbelåten och obekymrad korruption. Där talar den om självförstörelse, våld, kaos och natt. Poesin ligger övergiven och traumatiserad i vinterlandskapet.

Det är också den enda av rollerna i filmen med någon dimension, och Malin Ek gör det bästa möjliga av den. I början hade jag svårt för hennes poet, hon lät som en ansträngande korsning mellan sin fader Anders och Kristina Lugn, men gradvis får hon fram en fulltonig bild av slumrande ångest och högspända nerver, och i balansgången på psykosens gräns är hon perfekt. Studera Ek i hennes långa enbildsmonolog om sin bakgrund: där har hennes ansikte och röst samma magiska uttrycksfullhet som Ingrid Thulins i Nattvardsgästerna och Bibi Anderssons i Persona."

Kommentar Svensk filmografi

Malin Ek (f 1945) gjorde här sin andra huvudroll på film, efter porträttet av filmkritikern Gerd Osten i Suzanne Ostens Mamma (1982/13). Norske skådespelaren Sverre Anker Ousdal (f 1944) hade tidigare gjort flera stora filmroller i hemlandet, bl a i Hustrur (1975) och Kronprinsen (1979). I svensk film var han känd som Frænkel i Ingenjör Andrées luftfärd (1982/8). 1985 var han även aktuell med den norska filmsuccén Orions bälte.

Rockstjärnan Magnus Uggla (f 1954) fick här sin andra filmroll efter debuten i Staffan Hildebrands omtalade G (1983/5). Martin Lindström, som spelar Lill-John, hade året innan gjort titelrollen i Åke och hans värld (1984/17).

Falsk som vatten blev den sista produktionen som gjordes av AB Svenska Ord. Kompanjonen genom nästan trettio år ¿ Tage Danielsson ¿ var vid premiären död, och Hans Alfredson annonserade att deras gemensamma bolag endast skulle förvalta det material som redan var gjort.

I inspelningsreportagen talades det också mycket om ett kommande storprojekt, en filmatisering av Frans G Bengtssons vikingaepos "Röde Orm", med Stellan Skarsgård som Orm och Sverre Anker Ousdal som Toke. Det projektet bedömdes dock som alltför kostsamt och lades på is.

Originaltitel	Bokförläggaren som slutade i badet eller Kommissariens sista fall (Novell)
Författare	Hans Alfredson

		Sverige		1985-03	1985-05
Ambumsgården, Sälshög	Tomelilla		(ateljé)
	Stockholm		(exteriörer)
	Lidingö		(exteriörer)
	Skåne		(exteriörer)

Sverigepremiär	1985-11-08	Royal	Gävle	Sverige	102 min
	1985-11-08	Victoria	Göteborg	Sverige	102 min
	1985-11-08	Spegeln	Lund	Sverige	102 min
	1985-11-08	Camera	Malmö	Sverige	102 min
	1985-11-08	Camera	Norrköping	Sverige	102 min
	1985-11-08	Ringside	Stockholm	Sverige	102 min
	1985-11-08	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	102 min
	1985-11-08	Saga	Umeå	Sverige	102 min
	1985-11-08	Aveny 1	Örebro	Sverige	102 min
Urpremiär	1985-11-08	Royal	Gävle	Sverige	102 min
	1985-11-08	Victoria	Göteborg	Sverige	102 min
	1985-11-08	Spegeln	Lund	Sverige	102 min
	1985-11-08	Camera	Malmö	Sverige	102 min
	1985-11-08	Camera	Norrköping	Sverige	102 min
	1985-11-08	Ringside	Stockholm	Sverige	102 min
	1985-11-08	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	102 min
	1985-11-08	Saga	Umeå	Sverige	102 min
	1985-11-08	Aveny 1	Örebro	Sverige	102 min
TV-visning	1990-12-13	TV4		Sverige	98 min
	1991-07-29	TV4		Sverige	98 min
	1991-11-30	TV4		Sverige	98 min
	1995-11-10	Kanal 1		Sverige	98 min
	1999-07-09	SVT1		Sverige	98 min
	2001-11-07	SVT1		Sverige	98 min
	2004-07-02	TV4		Sverige	98 min
	2005-02-05	TV4		Sverige	98 min
	2005-03-31	TV4		Sverige	98 min
Dvd-release	2007-11-19			Sverige
Cinemateksvisning	2017-04-27	Filmhuset	Stockholm	Sverige
Cinemateksvisning, arkivkopia	2017-04-27
TV-visning	2022-01-13	SF Kanalen		Sverige
	2022-03-28	SF Kanalen		Sverige
	2022-04-15	SF Kanalen		Sverige
	2022-06-03	SF Kanalen		Sverige
	2022-08-31	SF Kanalen		Sverige
	2022-09-07	SF Kanalen		Sverige
	2022-09-15	SF Kanalen		Sverige
	2022-09-25	SF Kanalen		Sverige
	2022-10-11	SF Kanalen		Sverige
	2022-10-29	SF Kanalen		Sverige
	2022-10-31	SF Kanalen		Sverige
	2022-11-16	SF Kanalen		Sverige
	2022-11-18	SF Kanalen		Sverige
	2022-11-26	SF Kanalen		Sverige
	2022-12-18	SF Kanalen		Sverige	95 min
	2023-01-12	SF Kanalen		Sverige	95 min
	2023-03-27	SF Kanalen		Sverige
	2023-04-14	SF Kanalen		Sverige
	2023-06-02	SF Kanalen		Sverige
	2023-06-18	SF Kanalen		Sverige
	2023-06-23	SVT2		Sverige
VOD-release	2023-06-23	SVT Play		Sverige		Antal dagar på SVT Play 30
TV-visning	2023-09-06	SF Kanalen		Sverige
	2023-09-14	SF Kanalen		Sverige
	2023-09-24	SF Kanalen		Sverige
	2023-10-10	SF Kanalen		Sverige
	2023-10-28	SF Kanalen		Sverige
	2023-10-30	SF Kanalen		Sverige
	2023-11-15	SF Kanalen		Sverige
	2023-11-17	SF Kanalen		Sverige
	2023-11-25	SF Kanalen		Sverige
	2023-12-17	SF Kanalen		Sverige

Originaltitel	Can-can. Ur Orphée aux enfers
Kompositör	Jacques Offenbach	(1858)

Originaltitel	A Hupfata

Originaltitel	Buddy Bolden Blues
Kompositör	Jelly Roll Morton
	Buddy Bolden
Textförfattare	Jelly Roll Morton

Robert	Köpenhamn	1986			(bästa utländska film)
Guldbagge	Stockholm	1986	Bästa regi	Hans Alfredson
	Stockholm	1986	Bästa skådespelerska	Malin Ek

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2710

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2795

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2429

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	17,5 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	FALSK SOM VATTEN En film om svartsjuka och död av Hans Alfredsson.

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	FALSK SOM VATTEN

Storlek	Mindre än 40 x 75 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	FALSK SOM VATTEN

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	FALSK SOM VATTEN. En film av om svartsjuka och död av Hans Alfredson. Version 3.
Omfång	79 s. + 3 s. miljölista.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	FALSK SOM VATTEN. En film om svartsjuka och död av Hans Alfredsson.
Omfång	79 s.
Språk	Svenska

Typ	Kringmaterial

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	15
Färg papper	SET
Bakombild papper	9
Dia	SET
Album	Ja

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Hastighet	24
Längd i minuter	103 min
Dialogspråk	Svenska

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264