Hasseåtage – Hasses filmer (del 3 av 3)

De sex filmer Hans Alfredson gjorde i eget namn har alla olika genrebeteckningar, vilket tyder på en orolighet och nyfikenhet som i Sverige bara matchas av Bo Widerberg.

Även om somliga skådespelare är tydligt Alfredson-associerade – Stellan Skarsgård, Lena Nyman, Gösta Ekman och en mängd Tomelillabor och gamla spexarkompisar från Lund – så byts även aktörgalleriet ut med otålig energi.

Ändå kan man se att en och samma person har bildsatt sina visioner. Det syns dels i det påfallande mörker som präglar dem: flera av filmerna slutar med ond bråd död och alla kretsar kring teman som kapitalism, fascism, rasism, svartsjuka och döden. Dels märks det just på den rastlösa stilen, där absurda associationer tillåts också i seriösa sammanhang och där ett uppslag gärna lämnas åt sidan för att ge plats åt nästa.

Med Ägget är löst (1975) visade den folkkäre komikern, improvisatören och gamängen upp sin svartsynta sida för den stora publiken. I inför-intervjuer närmast varnade Alfredson publiken för att se den.

Två allt annat än komiska idéer är filmens utgångspunkt. Dels finns ett Oidipus-tema där miljonärsarvingen (Gösta Ekman) skjuter sin far (Max von Sydow) och går till sängs med sin mor (Birgitta Andersson). Dels finns Alfredsons kanske enskilt mest originella och poetiska motiv: den unge pojken som kastas i vattnet, fastnar med fötterna i bottnen men har huvudet ovan ytan, överlever av det som flyter omkring och kastas upp pånyttfödd nio månader senare.

Dessa båda ämnen blandas sen hejvilt med Chaplin-inspirerad fabrikssatir, becksvart familjedramatik, ett enskilt musikalnummer och en revolution som upphovsmannen nog anser vara ofrånkomlig. Filmens industrimagnat har gjort sin förmögenhet på en ”rövkliarmanick”, tillverkad av det äggbaserade materialet ovolit – en hård men ändå lekfull känga åt den konsumistiska marknadsekonomin.

Ägget är löst baserades delvis på en novell Alfredson skrev för byrålådan 1967, ”Pojken i vattnet”, och på liknande vis plockade han senare motiv och berättelser ur sina böcker till sina filmmanus. Den enfaldige mördaren (1982) bygger på delar av den komplexa ”En ond man” (1980), beskriven av författaren som ”en sorts roman”. Boken består av sex helt väsensskilda berättelser som alla anknyter till samma onda man: fabrikör John Höglund. Filmen utgår främst från ”Idiotens berättelse”.

Den enfaldige mördaren är Alfredsons mest helgjutna film, trots att också den blandar och ger av infall och tonfall. Bitvis en saga silad genom idiotens begränsade fantasivärld, bitvis en fattigskildring à la Ivar Lo-Johansson, bitvis en skröna à la favoritförfattaren Fritiof Nilsson Piraten, bitvis ett utforskande av den skånska trettiotalsfascismen. Infallen hålls ihop av Stellan Skarsgårds ”idiot”, som iakttar fabrikör Höglunds (Alfredson) ondskefulla beteende med stigande rättvisepatos.

Med den hyllade Den enfaldige mördaren i färskt minne hade kritikerna nog hoppats på att Alfredson skulle vara fortsatt dramatisk. Istället gjorde han P & B (1983), som av samtidskritiken uppfattades som en oförarglig komedi.

Filmen lånar intrig från Valdemar Hammenhögs skälmroman ”Pettersson & Bendel” (1931), men är varken en rak filmatisering eller en nostalgisk pastisch. Tvärtom kommenterar P & B det tidiga 1980-talets yuppie-era, börsmani och ekonomiska svindel. Kopplingarna till 1930-talet är inte nostalgiska, snarare försöker Alfredson påminna om vad det decenniet faktiskt ledde fram till. Hammenhögs roman filmatiserades redan 1933 och blev, med sitt fördomsfulla porträtt av juden Bendel, en av Joseph Goebbels favoritfilmer. I P & B kommer Allan Edwalls Bendel ”från hela världen, men är uppväxt i Flen”.

Med Falsk som vatten (1985) hade kritik och publik börjat vänja sig vid Alfredsons genrebyten. Den Hitchcock/Polanski-inspirerade svartsjukethrillern i kulturell medelklassmiljö gav Alfredson hans tredje Guldbagge för bästa regi efter Ägget är löst och Den enfaldige mördaren. Storyn vidareutvecklades ur en av de mörkare novellerna i hans puttriga kriminalnovellssamling ”Lagens långa näsa” (1983). Filmtiteln hämtades från Shakespeares ”Othello”, där huvudpersonen säger det om sin hustru Desdemona just efter hennes självmord.

Falsk som vatten hade premiär mindre än en månad efter Tage Danielssons död. Även om samarbetena blivit färre med åren var de båda intimt förknippade med varandra. Att temat för nästa Alfredson-film var döden gjorde att många tolkade den som ett terapiarbete.

Jim och piraterna Blom (1987) – rubricerad som ”en film för de som är barn” – handlar om åttaårige Jim (Johan Åkerblom) som förlorar sin pappa (Stellan Skarsgård, även medmanusförfattare) och därför helst rör sig i fantasivärlden. Figuren Kolavippen (Alfredson) dyker upp på flakmoppe där han samlar folks sorgestenar, ur vilka han först plockar fram den innersta diamantkärnan som man måste spara.

Den svänger hit och dit och kantrar stundom, men Jim och piraterna Blom är på det hela taget lika inkännande som fantasifull. Hasse Alfredson manifesterar inte bara sin kärlek till pojkäventyr med westernparodier och sjörövarslag, han pratar också rättframt om sorg och saknad.

Om Jim och piraterna Blom är något orättvist bortglömd så är Vargens tid (1988) orättvist ihågkommen. Få kritiker kunde hitta något förmildrande bland peruker och hosor i 1500-talsmiljöerna. Filmen byggde på ett romanmanus om utstötta ”tattare” (romer) som danske Vagn Lundbye skickat Alfredson. Förmodligen gick Alfredson igång dels på temat om främlingsfientlighet, dels på möjligheten att få iscensätta ett stycke svensk historia. Filmen premiärvisades i Sjöbo, en skånsk kommun som vid tiden uppmärksammats i riksmedierna för sitt flyktingmotstånd. Troligen öppnade den inga ögon hos de påstått inskränkta Sjöboborna. För det var filmen alltför otydlig i konturerna och alltför oengagerande.

Vargens tid blev ett snöpligt slut på en vinglig men vital filmproduktion. Alfredson drog sig tillbaka för gott som filmregissör och återkom bara för en kortfilm i Göteborg Film Festivals episodfilmsprojekt 90 minuter 90-tal: Älvakungen dyker upp (1996). Det är en lekfull bagatell som dels anknyter till de fem tidigare filmerna i serien, dels till Alfredsons egna långfilmer. Inspelningsmiljöer från Den enfaldige mördaren och Äppelkriget dyker upp, som om regissören vill påminna sin publik om sitt cv och att han faktiskt en gång har levererat.

(publicerad i december 2017)