Lumpen : En film om killarna och kriget (1986)

Media (1 st)

Inledande text: "Knappast en enda mänsklig varelse har under historiens lopp fallit för en kvinnas gevär." Virginia Woolf

Av en berättare får vi veta att Sveriges försvar årligen kostar ca 25 miljarder kronor, motsvarande 68 Mkr om dagen. Militärutgifterna placerar Sverige på sjätte plats i världen 1982, efter Israel, Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen.

Vi får följa sju värnpliktiga under grundutbildningens 7,5 månader alltifrån inryckningen på hösten på P 18 i Visby och de första exercispassen på kasernområdet.

Vi möter dem på logementet och på fältövningar med tältförläggning, under transporter, på cykelmarsch och på manöver med pansarfordon, i strid med "luftlandsatta trupper", på permission med disco och dans, under helgberedskap med pizza och Coca-Cola som förtäring och när de har inre tjänst med bl a städning av logement, korridorer och toaletter.

Filmen registrerar hur rekryterna snart lär sig den militära disciplinen och hur de accepterar och lever sig in i sin nya tillvaro (som på nytt förekommer dem främmande efter juluppehållet). Hur de per telefon håller kontakten med sina tjejer och familjer, men har svårt att få dem att inse vilka strapatser de är med om under övningarna:

" - I dag fick vi äta rå strömming och rå potatis.

- Jahadu, när kommer du hem då?"

Vissa reflekterar över att de är under utbildning för att lära sig döda, men, som en av dem säger: "Det är på lek - annars pallar man inte."

En annan av dem hamnar i en kris när han på skjutbanan avlossat ett skarpt skott som kunde ha träffat en kompis. Under en tid lever han omskakad av upplevelsen, men också i fruktan för att bli avstängd från utbildningen i 300 dagar och därmed hamna i nästa årskull.

En av killarna ska bli far. När det är så dags, får han permis och är med under förlossningen. När han stolt återvänder, hurrar kompisarna för honom.

Vid grundutbildningens slut är det stor uppställning med fanborg och högstämt tal av regementschefen, som säger att de nu skaffat sig erfarenheter som de annars aldrig skulle ha fått.

Med vissa intervaller förekommer inklipp i filmen av dokumentära sekvenser från andra världskriget och kriget i Vietnam, vilka visar såväl soldater i strid och i fångenskap som civila offer för kriget.

I slutet av filmen visas snabbt förbiilande bilder av nationella ledare som Hitler, Reagan och mrs Thatcher.

En bomb faller. Bilden fryses.

Därpå ett barnansikte i närbild. På ljudbandet hör vi "Jag längtar hem".

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikernas uppfattningar om filmen gick starkt i sär.

Maaret Koskinen, DN: "Men allteftersom filmen fortskrider rör den sig från det rena registrerandet in mot ett större allvar. Och här har verkligheten spelat Hellman väl i händerna. Som när en av killarna är nära att vådaskjuta en kamrat: plötsligt har verkligheten ryckt närmare.

Det är en verklighet som Hellman valt att förstärka genom att med jämna mellanrum klippa in gamla dokumentärfilmer från krig som existerat. Och trots - eller kanske på grund av - den nästan obscena diskrepansen mellan dessa bilder och killarna som mest av allt liknar småpojkar som leker krig i sandlådan med första plastpistolen, så är det en nödvändig, för att inte säga oundviklig referens: det är ju kriget, att döda fienden, som de utbildas för.

Samtidigt ligger det en risk i själva återkomsten till dessa krigsbilder, en sorts avnötning. Hellman tycks ha slitits mellan en konflikt, som egentligen är alla dokumentärfilmares och som ligger redan i själva ordet dokument: redovisa ett skeende å ena sidan (dokument är lika med bevis, något sant) och å andra sidan driva en tes (docera är lika med lära, predika). Kanske har Hellman ett par gånger låtit det senare ta över.

Men det förtar nu inte det positiva helhetsintrycket. Ty här har ett vanligt, för att inte säga banalt, fenomen i det svenska samhället skärskådats med en ömsom road ömsom oroad blick: en bit verklighet sedd med andra ögon - i allra bokstavligaste bemärkelse."

Anders Ahlberg, Expr: "Lena Hellmans film är en av de ärligaste och bästa filmerna om lumpen som gjorts, kanske den allra bästa. (-)

Filmen är unik. Grabbarna och befälen har låtit filmteamet komma dem helt in på livet. Genom kameran är vi med dygnet runt, vid uppställningarna, marscherna, övningarna i fält, de ruggiga morgnarna, när larmet går mitt i natten, telefonsamtalen hem, snacket på luckan, allvaret, leken och larvet. Vi är med utan att synas, vilket ger filmen verklig slagkraft."

Mikael Wiström, Chaplin: "Jag misstänker att [Hellman] är rädd för att vi bara ska se det mänskliga, lite löjliga och meningslösa i det svenska militärlivet och därmed glömma bort det stora allvaret bakom krigsleken i den svenska blåbärsskogen. Med dålig tilltro till publiken och sin egen förmåga att se det stora i det lilla, tar hon därför till det grövre artilleriet. Då och då avbryter hon den antropologiska resan i lumpenland för att med hjälp av arkivbilder och Pink Floyd-liknande musik ta oss ut i krigets och offrens värld. Vi har sett och hört det förr och det skapar inte någon ytterligare förståelse för mekanismerna bakom kriget. Det enda det leder till är att vi gemensamt kan förfasas och fälla den tår som också tillåter oss att skaka bort alla tankar på vår egen mycket komplicerade delaktighet i det fruktansvärda.

Med försiktighet och närhet är jag övertygad om att hon skulle ha kunnat komma åt något djupare och mer komplicerat, men inte mindre fasa- och tankeväckande. Även om hon inte kommer någon av de alltför många killar hon försöker porträttera nära, anar man ändå att alla egentligen tycker att de är offer för en stor galenskap. Trots detta gör ingen av dem något åt situationen. Därtill är konformismen, lojaliteten gentemot kompisarna och rädslan för att avvika alltför stor. Man anar det stora, tysta samtycke som allt maktmissbruk - ja, t o m det mesta maktbruk bygger på. (-)

Jag kan inte värja mig från misstanken att bristerna i Hellmans film bl a beror på att hon trodde att det skulle räcka med att vara kvinna och utanförstående för att ha något intressant att säga om männens krigiska träningslekar. Men detta leder till att hon på gott och ont betett sig som en antropolog från förra seklet som kommer hem med ett spektakulärt material från en aldrig tidigare besökt stam.

Att ha den ärliga och nyfikna reseskildringen som utgångspunkt är ingen dum idé, men när resenären-filmaren börjar dra slutsatser utöver vad materialet tål, då förvandlas upptäcktsresan lätt till ett övergrepp."

Kaj Schueler, SvD: "Lena Hellman skildrar onekligen både finstämt och känsligt en värld som i fredstid kan te sig absurd. Och hon är heller inte blind för de situationer som lumparlivet bjuder på.

Men varför? Filmen engagerar inte riktigt. Provocerar gör den heller inte och det var väl en av avsikterna? Personligen tror jag inte heller på effekten av de insprängda krigsbilderna från bl a andra världskriget. Vi är tyvärr så vana att se dessa bilder att de inte längre avskräcker."

Kommentar Svensk filmografi

I pressmaterialet till filmen meddelas att Lena Hellman valde P 18 i Visby av två orsaker. Det ena skälet var att rekryterna inte kunde åka hem på kvällarna - filmens sju huvudpersoner var samtliga från fastlandet - och det andra var av ekonomisk art. Lena Hellman var nämligen sommargotlänning.

Lena Hellman (1946-96) var Sveriges första kvinnliga filmfotograf, efter genomgången kurs på tv 1968. Hon hade arbetat på tv i 19 år, när man där tackade nej till Lumpen-projektet. I stället tog hon tjänstledigt och sökte bidrag för produktionen.

Lumpen kostade ca 1 Mkr att producera. När filmen var nästan färdig köpte Sveriges Televison visningsrätten för 65.000 kr. På biograf i distribution av Folkets Bio sågs Lumpen av ca 1.200 besökare.

Ett förslag från Lena Hellman att visa filmen för de nyinryckta avböjdes av arméstaben (Kristina Kamp, AB, 1987-02-07):

"- Filmen ger ingen verklig bild av försvaret, säger arméstabens informationschef Kim Åkerman. (-)

Allt som sägs i filmen är sant, medger Kim Åkerman. Men även om det som visas i filmen bevisligen har hänt så är filmen rapsodisk. Den säger inget om helheten.

Kort sagt är den inte värd att visas.

- Vi har redan ett introduktionsprogram som tar upp den här typen av frågor, säger Åkerman. Därför fyller den här filmen inget behov. (-)

Att Lena Hellman i sin film klippt in avsnitt från verkliga krigsscener ses inte heller med blida ögon från militärens sida.

- Jag förstår inte vad de inklippen har där att göra, säger Kim Åkerman."

Apropå inklippen yttrade sig Lena Hellman så här till Ingegerd Rönnberg (GP 1986-11-30): "Lena Hellman framhåller att hon låg på som en igel för att få killarna att berätta vad de egentligen tyckte om utbildningen och vad de fick lära. Men på de punkterna var de strutsmässiga.

- Det var också därför som jag såg mig nödsakad att klippa in bilder från verklighetskrig, andra världskriget och Vietnam som kontrast."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se