Undergångens arkitektur (1989)

Media (1 st)

Dokumentär om synen på konst och människor i nazityskland, med fokus på det nationalsocialistiska partiets skönhetskult.

Många filmer har handlat om och försökt ge svar på frågan hur det ofattbara kunde ske: Hur kunde sex miljoner judar och många miljoner andra dödas i en systematisk aktion som mobiliserade hundratusentals människor? Peter Cohens film om nazismens dödliga koppling till skönhet, konstideal och estetikdyrkan skiljer sig från många andra verk som – ofta föga överraskande – följer ett antal viktiga personers väg till makten, eller koncentrerar sig på några specifika datum av vikt för historien.
 
För Cohen är nazismen lika mycket ett estetiskt projekt som söker förstöra alla som inte passar in i dess inramning. För att kunna rättfärdiga planer på att utrota hela kollektiv var man tvungen att försöka göra en ideologisk kraftansamling. Man skapade en berättelse som var substanslös så att olika falanger och ideologiskt motsatta rörelser kunde finna sig i den. Nazismen var i mångt och mycket en tom ideologi baserad på populistiska klyschor, som möjliggjorde att individer och grupper kunde läsa in egna preferenser och på det viset blunda för saker de inte sympatiserade med. Den tyska (och den nordiska) kulturhistorien användes och tillrättalades, utnyttjades och kidnappades för att fylla det egna ideologiska innehållets förföriska visioner.
 
Undergångens arkitektur vilar på idén om att skönhetskulten, en av de bärande visionerna i nazisternas ideologi, också användes som en förevändning för nazisternas barbari. Tankar om renhet och ordning kopplas till en samhällsomvandling med förintelselägren som sin yttersta konsekvens.

Med hjälp av arkivfilm, fotografier och nazistiska filmer försöker Cohen erbjuda ett nytt perspektiv på frågan om hur det ofattbara kunde ske. Enligt Cohen hade Hitler tre områden som ockuperade hans tankar när det kommer till kulturhistorien: hans hemstad Linz, antiken och Wagner. Planer på att förvandla den något provinsiella staden till världskulturcentrum slutade inte ens när det var uppenbart att kriget var förlorat. Vissa byggnader skapades för att utgöra vackra ruiner för framtida arkeologer. Förutom dessa fixeringar vittnar filmen om ytterligare kopplingar mellan å ena sidan dyrkan av den mänskliga vitaliteten, å andra sidan en extrem dödsbesatthet, en dualism karakteristisk för hela nazismens världsbild. Man ser det inte minst i de återkommande besöken i riksskulptören Brekers ateljé, där monumentalfigurerna blir alltmer groteskt förvuxna i takt med svikande krigslycka. 

Två trådar som ofta kopplas samman i filmen är de mellan estetik och genetik. För nazisterna var krig och klassisk konst förbundna med rashälsa och renhet. De såg modern konst som ett hot som skulle förpesta den rena germanska folkkroppen och själen. Redan 1933 började de ge sig på ”kulturförfallet”. Nazisterna producerade utställningar som visade expressionistiska målningar och avantgardistisk konst jämte medicinska fotografier av fysiska deformiteter.
 
Undergångens arkitektur använder sig av dokumentära inslag som ska befästa filmens tes. Två filmer länkas samman, Den evige juden av Fritz Hippler och en film som visar på gasen Zyklon B:s effektivitet som kemikaliskt bekämpningsmedel. 

Den evige juden hade premiär 1940 och framställde judar som bland annat råttor och den judiska konspirationen som en utbredd rörelse som någon måste sätta stopp för. Familjen Rotschild, Albert Einstein (i filmen kallad för relativitetsjuden) och fiktiva karaktärer – alla dessa var enligt Den evige juden skyldiga till att judar sprider sig som råttor. Och den enda lösningen som står att finna med råttor är att förgöra dem – och Zyklon B hade visat sig vara ett effektivt medel i bekämpning av ohyra.
 
Det makabra i dessa filmers avhumanisering av det judiska folket vittnar om en utbredd och väl genomtänkt strategi, som förbereddes under en längre period. Undergångens arkitektur är ett intressant inlägg i debatten om kulturens ideologiska roll och kan användas som diskussionsunderlag såväl i skolor som i andra sammanhang.
 
Filmen har tilldelats flera priser vid internationella festivaler, bland annat första pris på dokumentärfilmfestivalen i Valladolid, Spanien (1991) och kritikerpriset på filmfestivalen i São Paolo, Brasilien (1992). 1993 belönades Cohen med Guldantennen, Sveriges Televisions stora pris till fria filmare, för sin film.

Sanjin Pejkovic (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "En utskälld film fyller 70"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Undergångens arkitektur : Skönhetskult och barbari i Tredje rike
Svensk premiärtitel	Undergångens arkitektur
Internationell titel	The Architecture of Doom
Distributionstitel	Architektur des Untergangs (Tyskland) L'architecture du chaos (Frankrike) The Architecture of Doom (USA)
Videotitel i Sverige	Undergångens arkitektur

Regi	Peter Cohen
Manus	Peter Cohen
Producent	Peter Cohen
Foto	Mikael Cohen Gerhard Fromm Peter Östlund
Klippning	Peter Cohen
Ljudtekniker	Klas Dykhoff
Research	Peter Cohen Stig Jonasson
Ljussättare	Björn Strandell
Negativklippning	Karin Giernoth
Ljudläggning	Klas Dykhoff
Mixning	Lars Lundberg
Övrig medarbetare	Stig Jonasson (faktagranskning)
Speaker	Rolf Arsenius Jeanne Moreau (franska versionen) Bruno Ganz (tyska versionen)

Produktionsbolag	Poj Filmproduktion AB
	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	Sveriges Television AB Kanal 1
	Sandrew Film & Teater AB
Distributör i Sverige (35 mm)	Sandrew Film & Teater AB	1989
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2017
Distributör i Sverige (köpvideo)	Sandrew Film AB
Mixning	FilmMixarna AB

Filmen börjar med en inzoomning över en liten stad i solnedgångsljus, varpå speakertexten berättar att invånarna i en liten stad i Tyskland uppfattat nationalsocialismen som en dröm om renhet där det inte minst handlade om att avstå från det sexuella.

I denna klippfilm möter man nazismen som en ideologi, vars renhetsdyrkan omfattade livets alla områden, från konsten och arkitekturen till själva mänskligheten som sådan. Utifrån en värld som man ansåg hotades av förfall, vilket avspeglade sig i en "urartad" konst, skapad av "urartade" och "lägre stående" människor, ja rena "idioter" såg sig nazismen manad att omskapa denna värld utifrån sin egen idealbild.

Man började med konsten, där det "urartade" visades upp som avskräckande exempel vid sidan av den "ideala" konsten, innan den förstördes. Vi möter Hitler på museibesök på den tyska konstens dag, ett årligen återkommande evenemang i München, vi får ta del av hans museiprojekt och den ideala tyska kulturen, hans planer på en mastodontisk ombyggnad av Berlin och hans projektering av olika jättekomplex för framtidens partidagar i Nürnberg, med en kongresshall som skulle rymma 50.000 människor och ett Stadion som skulle ta 500.000 åskådare.

I denna skönhetsvision ingick också att utplåna människor som "förfulade världen", en verksamhet som inleddes med de sinnessjuka, vilka efter eutanasi (d v s dödshjälp) kremerades i hemlighet. Utifrån samma synsätt igångsattes sedan likvideringen av zigenare och judar, så småningom med gasen Cyklon B, ett insektsmedel som funnits sedan 1938. Motiveringen var densamma som när det gällt insekter och skadedjur.

Utrotningen fyllde varken något militärt eller politiskt ändamål. Det var inte heller en världsåskådningsfråga utan en "sanitär åtgärd". Det handlade om att "rena folkkroppen" från "skadligt inflytande" på samma vis som en sjuk kropp måste renas från baciller. I dessa sammanhang åberopades både bakteriernas upptäckare Robert Koch och Louis Pasteur.

Kronologiskt får vi därtill följa Tredje rikets initiala framgångar och därpå gradvisa sammanbrott under andra världskriget fram till den punkt då Hitler ger en order som, om den verkställts, skulle ha betytt undergången för hela det tyska folk som inte varit livskraftigt nog att förverkliga hans vision av en ny, skön värld.

Inom nazismens ledarkader fanns en stor procent tidigare konstnärligt verksamma individer, som Hitler, Goebbels, Rosenberg och Hitlerjugend-ledaren Baldur von Schirach. Här skildras nazismen som en rörelse vars avgörande drivkrafter låg utanför politiken: det handlade om att med våld omforma världen, och för detta behövde det skapas ett moraliskt och intellektuellt klimat där brutalitet kunde accepteras i sakens namn.

Därvidlag lyckades man. Nazismens mördande var civila mord under militär täckmantel, ett gammalt dunkelt, idealistiskt tankegods fysiskt iscensatt till skrämmande verklighet. Dekor och propaganda gjorde detta till ett gångbart politiskt budskap.

Censurnummer	128707
Datum	1989-10-09
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	3368 meter
Kommentar	Aktlängder: 590-545-500-557-521-527-128 m.

Bildformat	1.37:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Dolby Stereo
Färgtyp	Svartvit och färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	3368 meter
Längd i minuter	124 min
Akter	7 rullar
Dialogspråk	Svenska Tyska

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna uttryckte i huvudsak stor uppskattning av Peter Cohens klippfilm om nazismens uppgång och fall, med dess innersta drivkrafter i en fasansfull estetikdyrkan. Ett perspektiv som något avviker från det gängse, där huvudvikten ofta lagts vid de rent ekonomiska sammanhangen.

Anders Olofsson, Chaplin: "En originell synvinkel anläggs (-) i (-) Peter Cohens Undergångens arkitektur. Filmens undertitel lyder Skönhetskult och barbari i Tredje riket, men Cohen har inte gjort ännu en film om nazistiska grymheter, anrättade i lagom lättsmälta proportioner inför 50-årsminnet av krigsutbrottet. I stället möter vi en nazism som inte går att tryggt införliva med den moderna politiska historiens bestiarium.

(-) Peter Cohen betonar (-) [nazismens] irrationella, främst av allt estetiska, drivkrafter som en nyckel till vad som understundom ter sig som ett enda groteskt mysterium.

Som politisk teori var nazismen ingen dundersuccé. Men den ägde en professionell snyltgästs raffinerade talang för att annektera den tyska kulturhistoriens mest förföriska visioner och i smyg fylla dem med sitt eget unkna innehåll. Eller snarare, sin brist på innehåll, eftersom nazismens substanslöshet aldrig blir mer tydlig än när den blåser upp sig till visionära proportioner.

Det är i en av dessa visioner, skönhetskulten, som Undergångens arkitektur tar sin utgångspunkt. En av nazismens bärande idéer (jag frestas säga den bärande idén) låg nämligen i en självpåtagen mission att försköna världen. (-)

Statsmannen skulle bli konstnär, och det hör till historiens mest bisarra ironier att så många av de nazistiska koryféerna i sin ungdom närt konstnärliga ambitioner. Cohen härleder esteticismen till 20-talets unga brunskjortor, men dessa marginalexistenser profiterade i själva verket på ideal som drivit Tysklands ungdom ut på 1914 års slagfält. I detta som i så många andra fall övertog nazismen även här bara idéernas struktur för att sedan vända dem till deras motsats.

Peter Cohen lyfter fram absurda bilder ur det förgångna, där vi kan beskåda hur stålverksområdenas smutsiga, hukande småstäder förvandlas till bayerska bondbyar, kompletta med korsvirke och trädgårdar, för att 'rena' arbetet från industrialismens smuts. (-)

Dubbelheten var karakteristisk för hela nazismens världsbild: å ena sidan dyrkan av den mänskliga vitaliteten, å andra sidan en dunkel dödsbesatthet. Bortom den åstundade föreningen av liv och konst grinar dödskalleansiktet, som i SS-männens uniformsmössor. Skapelseaktens klimax var och förblev ända till slutet den totala undergången.

Cohen framhåller med eftertryck att Hitler ägnade stort intresse åt hur hans monumentalbyggnader skulle komma att se ut som ruiner när de i en avlägsen framtid likt Troja förmodades bli upptäckta av arkeologerna. Drömmen besannades nästan, men inte helt i enlighet med de konstnärliga och ideologiska postulaten: 1945 var rikshuvudstaden Berlin Europas garanterat största ruinhög.

(-) Cohen har haft ett rikt bildmaterial till sitt förfogande, och många av sekvenserna har sannolikt aldrig visats tidigare.

Ändå känns det som om han borde ha tillbringat ytterligare någon tid i klipprummet. Inte därför att det a priori är fel att göra långa dokumentärfilmer (-) utan mer därför att Cohen brister i koncentration. När han väljer att fördjupa sig i judeutrotningens fasansfulla logik eller krigshändelsernas kronologi, börjar han plötsligt göra någon annans film. Det är synd, eftersom hans uppslag är originellt och i sig äger avsevärd bildmässig laddning.

De återkommande besöken i riksskulptören Brekers ateljé, där monumentalfigurerna blir alltmer groteskt förvuxna i takt med svikande krigslycka, speglar på ett genialt sätt nazismens dödsmärkta storhetsvansinne. Också i journalfilmerna från de årliga konstutställningarna kan vi ana något liknande.

Attiskt sunda ungdomar och stadiga bönder förefaller att med åren få maka åt sig till förmån för skymningslandskap eller upprörda brottsjöar mot en klippig kust. Om det även finns något kvantitativt stöd för denna misstanke skulle vara intressant att veta, men Cohen ger oss inget svar. Inte heller ägnar han någon tid åt nazismens böjelser för det fornnordiska kulturarvet eller åt den raffinerade esteticering som genomsyrade SS, det nya samhällets elit.

Lakuner som dessa i kombination med sviktande koncentration gör att Undergångens arkitektur, trots en lång och målmedveten ansats, tappar fart och passerar under ribban."

Eva af Geijerstam, DN: "Det är spöklika - stundtals nästan parodiska - och drabbande bilder Peter Cohen lyckats hitta och sammanställa, inte minst därför att de visar med vilken konsekvens Hitler iscensatte sina mycket tidigt utformade planer, och med vilken energi han höll fast vid dem. Hans läsning av Karl May som pojke gjorde att han rekommenderade soldaterna i österled att anfalla ryssarna som om de vore Karl Mays högst fiktiva indianer. Hans tidiga besatthet av Rom och det antika Grekland gjorde att han med för Tyskland självt katastrofala följder förde det moderna kriget med de puniska krigen som modell. Hans djupa rörelse när han såg Wagner-operan "Rienzi" som ung i Linz, "då allting tog sin början", färgade hans och nazisternas märkliga och paradoxala uppfattning om undergången som både hot och förädlande offer.

Som alla väsentliga filmer ger dock även Undergångens arkitektur upphov till frågor - om just förbindelserna mellan konst och politik i dag, om vad det europeiska kulturarvet betydde för nazisterna - och betyder för oss, om förhållandet mellan tradition och modernism både då och nu.

Vad finns det för skönhet och dragningskraft i den rituella självutplåningen i dagens gruppbildningar? Varför anser många att ett bergsmassiv eller en solnedgång över, säg, en skärgårdsö är så mycket vackrare än ett Picasso-porträtt?

Vi måste kort sagt se den, inte endast för att förstå nazismen, utan för att förstå oss själva."

Bernt Eklund, Expr: "Cohen berättar kronologiskt om rasbiologi och arkitektoniska monumentalsatsningar, om krig och folkmord fram till Hitlers sista storslagna iscensättning - undergången 1945.

Cohen är pedagog, föreläser till unika filmbilder. Infallsvinkeln är inte unik - Arne Ruths och Ingemar Karlssons bok "Samhället som teater" ser exempelvis från samma håll - men har, såvitt jag vet, inte dokumenterats på det här sättet tidigare.

Och Cohen gör mycket av det groteska begripligare - om än inte mindre groteskt."

Hans Schiller, SvD: "Tyvärr blir Cohens film knappast så stringent som man hade önskat utan han flyter gärna ut i allmänna historieredogörelser i stället för att koncentrera sig vid ett analysförsök av den nazistiska konstideologin. Dessutom borde det eventuella sambandet mellan "urartad konst" och eutanasi ha fått en tydligare och mer övertygande bevisning.

Men bortser man från dessa invändningar så är Undergångens arkitektur en beundransvärd arbetsprestation och en film som kommer med många sällan sedda bildsekvenser. För dem som inte närmare studerat de beskrivna mekanismerna i Nazityskland bör den vara mycket givande eftersom filmen hela tiden med hjälp av en skicklig redigering håller fast intresset."

Mario Grut, AB: "Vad kan läras av dessa skamligheter i vår historia? Osäkert är om Peter Cohen försöker besvara frågan. Men med material från 38 arkiv har han gjort en film som glider försåtligt mellan estetik (bilder av monumentalbyggnader och heroiserande konst) och psykologi (fallstudier i nazistisk grymhet) och alltså farligt liknar de hitlerska analogiförsöken med foton av lytta och sinnessjuka ställda invid expressionismens och kubismens porträttmålningar.

Det är skickligt gjort. Men i övergången från skildringen av Hitlers klassiserande konstförsök till de romerskinspirerade paradbilderna, till marschfilmerna och förintelsedokumentärerna med sina rykande skorstenar och apokalyptiska himlar överdragna med toner ur Wagners musik, finns en inre logik som knarrar förenklande och fördomsfullt.

Världen är full av öppna eller förtäckta konspirationsfilmer om nazismen. Detta är en av dem."

Kommentar Svensk filmografi

Undergångens arkitektur gjordes med hjälp av material från 38 olika arkiv runt om i världen.

I mars 1992 hamnade filmen på Varietys lista över framgångsrika biograffilmer i USA, vilket är högst anmärkningsvärt för en dokumentärfilm. Den har tilldelats flera priser vid internationella festivaler, bl a första pris vid dokumentärfilmfestivalen i Valladolid, Spanien, 1991, och kritikerpriset vid filmfestivalen i São Paolo, Brasilien, 1992. 1993 belönades Cohen med Guldantennen, Sveriges Televisions stora pris till fria filmare, för Undergångens arkitektur.

Peter Cohen (f 1946) hade tidigare gjort kortfilmen Historien om Chaim Rumkowski och gettot i Lodz (1982), även denna belönad med Guldantennen, och i övrigt ägnat sig kortfilmer för barn i samarbete med Olof Landström, t ex tv-serien Kalles klätterträd (1975; 12 kortfilmer) och Magister Flykt (1984; 5 kortfilmer).

1988-09

1988-12

Sverigepremiär	1989-10-13	Sandrew	Göteborg	Sverige	123 min	(den tyska dialogen svensktextad)
	1989-10-13	Grand	Stockholm	Sverige	123 min	(den tyska dialogen svensktextad)
TV-visning	1992-05-05	Kanal 1		Sverige	118 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	1995-01-04
Videorelease	1995-04			Sverige	118 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	1997-10-10

Originaltitel	Cola Rienzi, der letzte der Tribunen
Kompositör	Richard Wagner	(1842)
Textförfattare	Richard Wagner	(1842)
Musikarrangör	Sven Ahlin	(bearbetning)
	Peter Cohen	(bearbetning)
Orkester	Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent	Okko Kamu

Originaltitel	Requiem, kör, orkester, op. 5
Kompositör	Hector Berlioz	(1837)
Musikarrangör	Sven Ahlin
	Peter Cohen
Orkester	Sveriges Radios symfoniorkester
Dirigent	Okko Kamu

Festivalpris	São Paulo	1992			(kritikerpriset)
	Valladolid	1991			(1:a pris i dokumentärfilmklassen)

Kleinkrieg (1938)	Citeras i	Undergångens arkitektur (1989)
Der ewige Jude : Ein Filmbetrag zum Problem des Weltjudentums (1940)	Citeras i	Undergångens arkitektur (1989)
Opfer der Vergangenheit (1937)	Citeras i	Undergångens arkitektur (1989)
Bilden av förintelsen (1998)		Undergångens arkitektur (1989)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm
Längd i meter	3368

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	I-band
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	DAT

Typ	Slutmix
Bärare	DAT

Typ	Videokopia digital
Bärare	Digital Betacam (PAL)

Typ	Videokopia digital
Bärare	Digital Betacam (PAL)

Typ	Videokopia digital
Bärare	Digital Betacam (PAL)

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Undergångens arkitektur (arbetsnamn). Peter Cohen.
Omfång	22 s. + 10 s. illustrationer. Introduktion (5 s.) och researchresultat (4 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Undergångens arkitektur. Peter Cohen.
Omfång	41 s. + 22 s. illustrationer. Introduktion (5 s.) och researchresultat (4 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Undergångens arkitektur. Textlista.
Omfång	12 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Undergångens arkitektur. Textlista.
Omfång	9 s.
Språk	Tyska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Undergångens arkitektur.
Omfång	62 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Architektur des untergangs
Omfång	68 s.
Språk	Tyska

Typ	Dialoglista
Manustitel	A film by peter Cohen. Narrated by Bruno Ganz. The architecture of doom.
Omfång	60 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	5
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck

Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Svartvit och färg
Bärare	DCP
Längd i minuter	124 min
Dialogspråk	Svenska Tyska

Typ	Digitalt ljud
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264