Pressreaktion Svensk filmografi
Filmen fick betyg från 13 av våra 15 källor.
Annika Gustafsson, Sydsvenskan, betyg 4: "Lasse Hallström har valt att göra filmen på engelska. Att inte höra svenska språket stör i början, innan jag vänjer mig. Valet blir begripligt utifrån senare års internationella intresse för konstnären, erkänd många år efter sin död. Med detta sagt är det oerhört roligt att se Lasse Hallström utnyttja sin filmiska rutin och kapacitet i ett visuellt elegant gestaltat drama. Klipparen Dino Jonsäters lysande arbete måste framhållas, då det gäller att få berättelsens olika trådar att löpa sömlöst ut och in i varandra. Ragna Jormings fina foto samt utmärkt spel över lag lyfter filmen långt över det medelmåttiga. Tora Hallström imponerar också med total naturlighet framför kameran."
Rosemari Södergren, Kulturbloggen 4, betyg: "Hilma af Klint var långt före sin tid. Världen var varken redo för hennes konst eller hennes andliga sökande eller hennes livstil. Jag tycker Lasse Hallström lyckas bra med att balansera mellan dessa tre teman. Skildringen av Hilma af Klint känns mycket ärlig och nära. För den som känner till hennes konst finns många hänvisningar och intressanta detaljer i filmen och minst lika mycket finns det för den som är intresserad av spiritism, spiritualism, mediumskap, teosofi och antroposofi. Hilma är en engagerande film som känns äkta och nära och som ger upphov till tankar och funderingar kring liv och existens."
Helena Lindblad, DN, betyg 3: "Hilma förmedlar en fin känsla av förundran. Lasse Hallströms biografiska film om Hilma af Klint får liv och glöd av Tora Hallströms övertygande porträtt av sökande pionjär som gick sin egen väg. Lasse Hallström gör en delvis daterad tolkning av Hilma af Klint, och vissa kännare kommer säkert att resa ragg av filmen. Här lär finnas flera påståenden om hennes upplevelser och arbete som inte är belagda, som en symbolmättad kram av Edvard Munch. Här finns också en del plågsamt övertydligt pratiga och pekoralistiska scener, liksom en viss distanserande effekt av att alla talar engelska. Däremot är hennes lesbiska liv belyst, vilket inte varit känt så länge och som är säkert och intensivt gestaltat."
Wanda Bendjalloul, TV4 Nyhetsmorgon, betyg 3: "Filmen består av två ytterligheter – en ram och en kärna. Ramen är sentimental, som Hallström brukar vara, lite Hollywoodsk med en lite släpig pianoslinga över en stor del av filmen. Och engelskan som egentligen är svenska rakt igenom filmen eftersom de flesta skådespelarna är svenskar, är lite besynnerlig kanske. Men när det kommer till kärnan är den som en liten gnistrande diamant. Dels är Tora Hallström fantastisk i rollen som den envisa och ganska självtillräckliga Hilma mot världen, och tiden med fascinationen för spiritism är så spännande. Det här vill man veta mer om. Det är kvinnokollektiv, det är seanser, och Hilma ansåg sig bara vara ett verktyg från andarna när hon målade sina tavlor. Och sen den här påminnelsen om att hon inte bara tog plats i en mansdominerad värld, utan också tog plats med sina tavlor som är så enorma. Det här blir en solid 3:a."
Sara Haldert, TT, betyg 3: "Att låta den ganska oprövade Tora Hallström axla rollen som Hilma är ett smart drag. Hon spelar med stor trovärdighet, medan Lena Olin i stället bjuder på överspel med sin äldre, plågade, Hilma. Pajiga är också de animerade scener där konsten kommer till Hilma af Klint via andarna, och försöket att knyta ihop dåtid och nutid genom att låta båda Hilmorna åka spårvagn till dagens New York är hysteriskt konstigt. Att Lasse Hallström har valt att låta dialogen vara på engelska känns inte heller särskilt lyckat. Men tack vare Tora Hallströms fina närvaro blir slutresultatet som helhet ganska bra. De tematiska trådarna om dödens roll i Hilma af Klints liv är både rörande och logiska, och visuellt är Hilma en njutning (nästan) hela tiden."
Mats Johnson, GP, betyg 3: "Lasse Hallström växlar mellan en allvarsam och lekfull, milt humoristisk berättarton. Det fungerar alldeles utmärkt, men som helhet betraktad är detta en traditionell biografifilm med för många upprepningar, en Edvard Munch-utställning som tillför i princip ingenting, och tyvärr, av kommersiella skäl, dialog på engelska."
Lucas Mass, Moviezine, betyg 3: "Regimässigt har Hilma en tendens att kännas oengagerande. Som helhet försöker filmen inte att ingjuta några kreativa idéer längs vägen som hade reflekterat titelpersonens unika syn på konst. Vissa delar är tröga medan andra rör sig hastigt förbi stunder som hade kunnat få andas lite mer. Det är ett intressant val att den svenska regissören och manusförfattaren, med den svenska skådespelaren, i den svenska staden, valde att göra filmen om den svenska abstraktmålaren – på engelska. Hilma har bra skådespelarinsatser och fokuserar på bra tematiska trådar som passar titelkaraktären, men i slutändan är det synd att en så pass abstrakt kvinna får en film vars utförande är så pass bokstavlig."
Cecilia Blomberg, SR Kultur, betyg 2: "Lasse Hallström har tydligt sagt att han vill skildra den andliga Hilma, men känslan av det outsagda och oförklarade drunknar i en ganska konventionell kostymfilm utan större nyanser i skådespeleriet. Jag får faktiskt inte riktigt ihop Tora Hallströms lite klämkäcka framtoning med Hilmas förvisso medvetna och envisa sökande – men ändå sökande. Och så pratar Hilma engelska. Jag förstår att det finns en kommersiell aspekt som kan ha styrt och som handlar om finansiering. Ändå – för mig är det ett jättekonstigt val när allt annat ska vara så autentiskt och när det ska åkas till Adelsö och Munsö med engelsk brytning så skär det sig i mina svenska öron."
Emma Thimgren, Nöjesguiden, betyg 2: "Tora Hallström gör ett fint porträtt av konstnären, trots att filmen narrativt faller lite platt och innehållet känns lite tunt för en två timmar lång film. Det uppstår fler frågor än svar, vilket gör att filmen blir både långdragen och inte har någon logisk följd. Dessutom kretsar en stor del av filmen kring det andliga, och det återges i krystade, animerade visioner. Något som ytterligare tar en ur historien är de taffliga försök att återge utomhusmiljöerna i 1800-talets Stockholm. Syftet med Hilmas konst är väl dokumenterat, men om hennes privatliv vet vi desto mindre och tyvärr gör filmatiseringen inte tittaren mycket klokare. Filmen är bra om du inte vet någonting alls om Hilma sedan innan, det är en väldigt ytlig grundkurs."
Stefan Hedmark, Aftonbladet, betyg 2: "Det var spiritismen som gav Hilma af Klint kraften att måla sina tavlor. Men den här filmbiografin är andefattig. Tyvärr förblir biografin om Hilma af Klint konventionell och känslomässigt stum trots att handlingen berör sorg och kärlek. Det sprakar inte om detta triangeldrama. Inte heller om spiritismen. Det finns alla möjligheter att via filmmediet tolka Hilmas kontakt med andevärlden på ett visuellt spännande sätt, men det sker inte. Alla pratar engelska, vilket känns som ett daterat beslut; numera uppskattar nog en större del av publiken att filmer utanför USA och Storbritannien inte "hollywoodiseras" på det viset. Skådespelarna gör dock solida insatser, inklusive Hallström i sin debut och Olin som Hilma i två åldrar."
Eric Diedrichs, Filmtopp, betyg 2: "När Lasse Hallström gör sin första svenska film på tio år pratar alla engelska, trots att det handlar om en svensk konstnär i Stockholm. På pappret finns det mycket som talar för Hilma, eftersom historien är så pass fascinerande och att skådespelarna gör bra ifrån sig – inte minst Tora Hallström som hela tiden är övertygande och målar sitt agerande med en vid känslopalett. Inledningsvis är också Lasse Hallströms romantiserande Hollywoodstil rätt mysig, om än på ett nostalgiskt plan. Sedan börjar återblickarna dugga tätt och Hollywoodmys övergår till ett högkoncentrat av kritikergift."
Jon Asp, SvD, betyg 2: "Trots att filmen innehåller några i pittoresk mening vackra bilder, lider den stor brist på det liv och skapande som en berättelse om Hilma af Klint borde kunna innebära. Här syns inga spår av fördjupning eller specifika vägval – i stället en svepande avtäckning av centrala element och händelser i konstnärens liv, som ett slags punktbelysning. Filmen har svårt att röra sig bortom biopicens mer traditionella marker, lutar sig väl mycket på de allmänna föreställningarna, som en prydligt paketerad programförklaring som ståtar med sina markörer i stället för att prova något eget. Av det potentiellt stora porträttet blir bara en skiss."
Svenska Dagbladet - 2
Dagens Nyheter - 3
Göteborgs-Posten - 3
Sydsvenskan - 4
Aftonbladet - 2
Kulturbloggen - 4
SVT Kulturnyheterna -
TV4 Nyhetsmorgon - 3
SR Kulturnytt - 2
Filmtopp - 2
Moviezine - 3
TT - 3
P4 Björns Filmguide - 2
Västerbottens-Kuriren -
Nöjesguiden - 2
