Quelqu’une – en sylvass pionjär inom filmjournalistiken

Filmkritiken är en viktig del av filmarvet och i vår databas finns många presskommentarer bevarade. Men vilka var personerna bakom recensionerna, de som utvecklade blicken på filmkonsten och inte räddes att skapa kontrovers? Ellinor Skagegård skriver om en av Sveriges första, och mest initierade filmkritiker – Märta Lindqvist

När de första svenska storfilmerna började produceras på 1910-talet blev det födelsen även för den svenska filmkritiken. Eftersom den nya konstformen, filmen, ännu betraktades med en något nedlåtande och skeptisk blick av dagspressen var det till en början de kvinnliga journalisterna på tidningarna som fick i uppdrag att bevaka området. En journalist utmärkte sig och blev under sin tid den första att på allvar sätta sig in filmens värld och ge den en verkligt kritisk granskning – vilket också var anledningen till att hon senare fick sluta som kritiker efter påtryckningar från filmbranschen. Hon hette Märta Lindqvist och skrev för Svenska Dagbladet under signaturerna Apropos och Quelqu’une.

Märta Lindqvist föddes i Stockholm 1888 i ett kristet men förhållandevis liberalt hem. Under fem år studerade hon i Uppsala och kom som filosofie magister till Svenska Dagbladet 1916, först som volontär för att senare få en fast anställning. Under sina första år på tidningen skrev hon, liksom kollegorna Gerda Marcus och Tora Nordström, filmrecensioner och återkommande översikter över filmpremiärerna. Men Märta Lindqvist kom att bli alltmer insatt i det nya mediet och att betrakta det som en egen konstform med egna förutsättningar, möjligheter och begränsningar. Hon kom också att skriva filmrecensioner för tidningen Scenen.

Genom intervjuer med regissörer och skådespelare, reportage från filmateljéer och de regelbundna besöken på stadens biografer lyfte hon filmbevakningen till en ny nivå. Exempelvis gjorde hon 1920 ett stort reportage från Skandias filmanläggningar ute vid Långängen och dess filmlaboratorium på Malmskillnadsgatan. Här gick hon ingående igenom såväl innehåll som teknik, satte in läsarna i kamerans funktioner, ljuseffekter och den internationella utvecklingen på området. Hon lyfte fram filmfotografens roll, både under själva inspelningen och i det efterföljande arbetet med sköljning, framkallning, toning och fixering.

Som den kunniga och initierade skribent hon kom att bli, fick hennes recensioner alltmer tyngd och de viktigaste filmerna gavs åt henne att anmäla. Som kritiker var hon skarp och ofta hård i sin bedömning av maskering och scenografi, stämning och komposition, regi, skådespelarnas prestationer, foto och ljussättning. När hon recenserade filmpionjären Mauritz Stillers Erotikon (1920) undrade hon varför ett så enormt påkostat yttre hölje fått så lite innehåll. ”För övrigt är Erotikon i mångt och mycket en spegelbild av modern tidsanda – beklämmande ytlig, tom och artificiell som de människors liv den framställer.” Inte heller D.W. Griffiths storfilm Intolerance (1916), vilken i dag räknas som en av de mest inflytelserika under stumfilmseran, var hon särskilt imponerad av och skriver att den är ”fyra separata filmer, som hackats i stycken och skakats om som bitarna i ett puzzelspel”, att allt är serverat med så ursinnig fart att det är omöjligt att ”fånga ens ett totalintryck, mycket mindre några detaljer”.

Särskilt misstänksam var hon överlag mot filmmanus som byggde på böcker, en syn hon redogör för i en recension av John W. Brunius Kvarnen (1921): ”Det finns filmatiseringar av litterära mästerverk, som bidraga till att belysa och klarlägga författarens intentioner och genom sin realism och äkthet i framställningen ytterligare fördjupa det intryck det lästa ordet gjort. Det finns filmatiseringar, som åstadkomma rakt motsatt verkan, som förkrympa och förtorka det levande liv som utströmma från boken och vid vilkas åseende man grämer sig över att ha fått en vacker och uttrycksfull minnesbild grumlad.” 

Men hon kunde också ge beröm. Om Carolina Rediviva (1920) i regi av Ivan Hedqvist, konstaterade hon att Fröken Ester Julins filmmanuskript var det bästa svenska filmoriginalet någonsin. Fint omdöme fick även den lättsammare Anderssonskans Kalle (1922) av regidebutanten Sigurd Wallén, ”obestridligen en av de muntraste och roligaste svenska filmer som hittills förekommit”. Högst inom svensk film höll hon ändå Victor Sjöström, både som skådespelare och regissör: ”Denne förnämlige, djupt kunnige och djupt kännande filmskådespelare, den yppersta vi ha i landet”, som hon skrev i sin recension av filmen Mästerman (1920).

Det var även Sjöström som blev hennes ciceron när hon våren 1924 gav sig av på en reportageresa till Los Angeles och New York, för att bevaka och undersöka utvecklingen i det nya stora filmlandet. Hon intervjuade skådespelare som Rudolph Valentino, Mary Pickford, Douglas Fairbanks och Norma Talmadge, men även regissörer som Erich von Stroheim. Höjdpunkten under resan var ett besök under inspelningen av Charlie Chaplins Guldfeber (1925) och därefter en lunch tillsammans med stjärnan. Men hon fick även bevittna hur svårt det var för en svensk regissör att verka i Hollywood. Victor Sjöström, och även hans vän och kollega författaren Hjalmar Bergman, beklagade sig över amerikanernas ointresse för allt som inte kunde bli en ”box office success”, och deras ovilja mot originalmanus. Märta stärktes i sin åsikt att filmmanus som byggde på böcker var ett kommersiellt fenomen som helst skulle undvikas. Resan resulterade i en lång artikelserie i Svenska Dagbladet där hon befäste sin roll som filmskribent. Artiklarna publicerades även som bok – ”Hos filmstjärnor i U.S.A: snapshots från New York och Hollywood” – och gavs ut på Geber förlag.

Men redan året tidigare, 1923, hade en av hennes recensioner orsakat något av en kontrovers. Mauritz Stillers Gunnar Hedes saga byggde på ”En herrgårdssägen” av Selma Lagerlöf, men hade tolkats fritt och, tyckte Märta, till det sämre. Hon konstaterade att man här såg ”hur man på svenskt filmhåll mer och mer börjar avlägsna sig från de gamla förnäma svenska filmtraditionerna. Här finnes föga av den andliga bärkraft, den kultur och den konstnärliga målmedvetenhet som gjorde Stormyrtösen, Ingmarssönerna, Herr Arnes penningar och Körkarlen till mästerfilmer. I stället skönjas oroväckans tendenser, trevare efter tillfredställelse av banal utländsk filmsmak.” Recensionen resulterade i en brevdispyt mellan Märta och direktören på Svensk Filmindustri.

Detta var inte första gången filmbranschen förargades av hennes (och även andra kritikers) omdömen, och hotade med att sluta annonsera i tidningen. Märta hade sina chefer bakom sig denna gång, men mot slutet av 1924 fick hon avsluta sitt uppdrag som kritiker. Själv tog hon det någorlunda med ro, hon var själv trött på den ständiga kritiken och såg inte som alternativ att göra påtryckarna till viljes – det vill säga skriva mer positivt. När hon slutligen motades bort skrev den nyligen debuterande Sven Stolpe att det tilltaget var ”ett utslag av flathet inför merkantila intressen, en flathet, som f.ö. blev desto mer beklaglig som Quelqu’une under sin medarbetartid i Sv.D var en av våra utan tvekan mest kvalificerade och ärliga kritici.”

(publicerad i maj 2023)