Bondförnuft och monarki i Walléns Folkhemssverige

Under åren 2018–2021 har rösträttsreformen och demokratins framväxt i Sverige under 100 år uppmärksammats. Vi bad Per Vesterlund ge exempel på hur dess historia skildrats i svensk film, och han lyfter en filmpersonlighet som håller fanan högt.

Få svenska skådespelare har personifierat socialdemokrati så som Sigurd Wallén (1884–1947). Av de totalt 81 filmer han medverkade i finns inte bara tre av partiets valfilmer. Där finner vi också melodramer och lustspel som innehåller några av tidens mest ikoniska gestaltningar av arbetarrörelsen. Walléns rollfigurer i filmer som Röda dagen (Gustaf Edgren, 1931), Karl Fredrik regerar (Gustaf Edgren, 1934), Konflikt (Per-Axel Branner, 1937) och När ängarna blommar (Erik ”Hampe” Faustman, 1946) har olika yrken och positioner i samhället – snickarmästare, jordbruksminister, varvsarbetare respektive statare – men är alla djupt engagerade i parti och fackförening. I deras hem sitter porträttet av Hjalmar Branting på hedersplats på väggen, och finns där en grammofon ligger ”Internationalen” eller ”Arbetets söner” på dess skivtallrik.

Wallén gjorde förstås också andra slags roller. Han sjöng kupletter i Fridas visor (Gustaf Molander, 1930) och Brokiga blad (Valdemar Dalquist, 1931) samt spelade rospigg i filmatiseringar efter Albert Engström. Ändå är det de filmer där han gör medvetna och engagerade arbetare som konstituerat hans skådespelarpersona.

Walléns röda kamp var inte så värst samhällsomstörtande. Snarare personifierar han i allt sitt klassmedvetande samförstånd, modesta förändringar och demokratisering. Hans rollfigurer förespråkar reformering av samhället med bas i sunt bondförnuft snarare än i abstrakta ideologier, ett bondförnuft som ibland får nationella övertoner. Som snickarmästare Karlsson får uttrycka det i Röda dagen i ett förmaningstal till sin son (som är kommunist) och till sin blivande svärson (som är fascist): ”Man kan vara både höger och socialdemokrat, bolsjevik och fascist, men innerst inne sitter det i alla fall en liten svensk jäkel”.  

Två filmer – Med folket för fosterlandet (1938) och Mot nya tider (1939), som Wallén både regisserade och spelade huvudrollen i – är extra intressanta. De lyckas förespråka både socialdemokratisk reformism och monarki, samtidigt som de utgör historiska rundmålningar av det sena 1800-talets och det unga 1900-talets medialisering, modernisering och demokratisering. Med folket för fosterlandet producerades av Svensk Filmindustri som en hyllning till Gustav V och premiärvisades den 13 juni, kort innan regentens 80-årsdag. Manus skrevs av författaren och journalisten Erik Lindorm i samarbete med Wallén. Lindorm hade under ett par decennier producerat ett antal ambitiöst upplagda bokverk där historiskt pressmaterial, fotografier och andra bilder illustrerade det svenska samhällets utveckling, ofta med utgångspunkt i regentlängden. Med folket för fosterlandet var en spin-off av dessa böcker. Där berättas om två stockholmsfamiljer under åren 1907–1938 (Gustav V:s dittillsvarande regenttid). Redaktör Bergström (Gösta Cederlund) och metallarbetare Karlsson (Wallén) och deras närmaste får erfara en remarkabel moderniseringsprocess.

Som släktkrönika är Walléns och Lindorms film en berättelse om ökande välstånd och successiv klassutjämning. Barn och barnbarn i de två grannfamiljerna korsgifter sig med varandra och manifesterar på så sätt folkhemsidealet, men där finns också ett idéinnehåll i personernas interaktioner. Bergström och Karlsson är något av motpoler i anden. Redaktören förordar som sann publicist liberalism medan Sigurd Walléns röde metallarbetare undan för undan får acceptera de realpolitiska kompromisser som blir socialdemokratins. Karlsson är lika tveksam till förändringar och nymodigheter som till borgerlighet och aristokratiska traditioner, däri innefattas förstås den ständigt närvarande kungamakten. Ändå får de två familjerna konsekvent spegla sig i mediebilderna av släkten Bernadotte. Fotografier av kungligheterna sätts upp på väggen – först motvilligt, och bredvid Branting, hemma hos Karlsson – medan barn och barnbarn döps efter svenska prinsar och prinsessor.

Det som ger filmen dess främsta lyskraft är dess fokus på svensk medieoffentlighet och demokrati. Redaktör Bergströms redaktion blir en naturlig arena att presentera omvälvande skeenden från, biografsalongen en annan. Journalfilm från sekelskiftet 1900 och framåt får visualisera historien i de många scener där filmens rollfigurer besöker kinematograf och biograf. Wallén och Lindorm nöjde sig dock inte med att motivera återbruket av rörliga bilder med fiktiva biobesök, utan material från SF:s journalfilmer fogades också illusoriskt in i skeendet. I den scen där metallarbetare Karlsson med viss skepsis åser flygbaronen Cederströms uppvisning på Gärdet 1911 klipps journalbilder från tillfället i fråga in scenerna. Bil- och spårvagnsfärder i Stockholms innerstad återges med liknande teknik i bakprojektion mot en fond av stadsvyer från det tidiga seklet.

Mottagandet av Med folket för fosterlandet kretsade kring två huvudteman. Dels förhöll man sig till ideologiska tendenser i filmen, dels fascinerade mediebruket. ”Vid sidan av monarken som han bringar sin hyllning tycks [Lindorm] bara se två stora män från 1907 till 1938: Branting och Per Albin Hansson”, skrev Svenska Dagbladets Esq (Martin Rogberg). Filmen berömdes dock som ett storslaget jubileumsevenemang och som en berömvärd visuell historielektion. I Dagens Nyheter var Carl Björkman tacksam över vad filmmediet ”hade att bjuda på av minne och majestät” och förundrades över filmens förmåga ”att för alla tider fixera de stora ögonblicken i ett folks historia”.

Att detta folk vars historia berättades nu var ”herrar i eget hus” framställs i filmen som den stora poängen. Devisen upprepas frekvent av Walléns rollfigur. Vi hör den i samband med 1909 års storstrejk, när allmän rösträtt för både män och kvinnor realiseras 1921, och till sist i filmens slutscener. Först som uttryck för arbetarkampens segervissa förhoppningar, i slutet som ett sakligt konstaterande. Att den demokratiska utvecklingen inte bara omfattade herrar, och på så sätt kanske inte var riktigt så genomförd som metallarbetare Karlssons replik tycks säga, ägnas föga reflektion. En unisont sjungen nationalsång avslutar en film som inletts med Arbetets söner.

Den mindre påkostade uppföljaren Mot nya tider byggde på ett likartat koncept och centrerades dels kring Gustav V:s föregångare Oscar II, dels kring Hjalmar Branting. Manus skrevs av den socialdemokratiske riksdagsmannen John Sandén med hjälp av Gösta Rodin. Den producerades av Svensk Talfilm i samarbete med arbetarrörelsens nyss bildade filmbolag Filmo. Även här har Wallén en roll invid de stora patriarkerna som målarmästaren Lundgren, en övertygad socialist som deltar i demonstrationer och diskuterar rörelsens framtid med självaste Branting (Victor Sjöström). Också hos Lundgren får övertygelsen till sist lämna plats för en acceptans av till och med borgerliga symboler. I sitt avslutande tal ger han en utsträckt hand till både kung och fosterland, han ser sitt socialistiska program som så ”mänskligt att det kan duga för vem som helst”. Året är 1907 och snart ska även metallarbetare Karlsson i Med folket för fosterlandet inleda sin långa väg från republikansk socialist till socialdemokratisk fosterlandsvurmare.

(publicerad i januari 2022)