”Inte särskilt upplyftande, men ack så förlösande”

En artikel av
Kasia Syty, filmrecensent, cineast, och konstnärlig ledare för Bergmanveckan
Toppen av ingenting

I serien En film i fokus berättar skribenter om en film som på något sätt gjort ett starkt intryck på dem. Denna gång har turen kommit till Kasia Syty och Toppen av ingenting.

Det nomadliv som Stockholms bostadsmarknad i decennier tvingat sina nyinflyttade till, har hos mig utvecklat en känslighet för hur bostadssituationen skildras på film. Att leva i en sådan storstad utan vare sig nätverk eller ett ordentligt kapital är en rysare av rang.

Men på bioduken har bostadsbristen sällan utgjort något verkligt bekymmer för 08-orna under 00-talet. Även om livet i övrigt krisar, är filmbostaden rymlig, trygg och lagom bohemisk som i Ring Mamma (Lisa Aschan, 2019), Orca (Josephine Bornebusch, 2020), eller Underbar och älskad av alla (Hannes Holm, 2007) – för att nämna några av Sveriges åtskilliga medelklasskomedier som utspelar sig i gentrifierad innerstadsmiljö. Desperat lägenhetsjakt, vräkningshot, trångboddhet, angivargrannar och ockerhyror tjänar visserligen som fond i förortsskildringar som Tjuvheder (Peter Grönlund, 2015), Dröm vidare (2017) och Måste gitt (Ivica Zubak, 2017), men utan att inta en bärande roll för manuset.

Det var därför en uppiggande överraskning när Måns Månsson och Axel Petersén 2018 kom med den svarta psykedeliska komedin Toppen av ingenting, en film som vågar göra narr av det stockholmska bostadsinfernot och förmår skildra stadens växande, osynliga parallellsamhällen. Regiduon avhåller sig från att måla ett pedagogiskt porträtt av bostadskrisen, de identifierar varken offer eller skurkar och söker inga svar. I stället tar de avstamp i problemets mitt och ger den mörka, fula, hotfulla (bo)staden huvudrollen i sin excentriska thriller.

Handlingen kretsar kring en 68-årig levnadskonstnär som återvänder till Stockholm efter en utlandssvensk tillvaro i Spanien. Hennes bortgångne pappa (”en fastighetsägare med samhällsansvar”) och hans pengar kastar henne rakt in i bostadsmarknadens motsvarighet till dödsriket, där hon själv blir en av de antiintellektuella härskarna. Nojet heter hon, den uttrycksfulla och karismatiska huvudkaraktären, spelad av Léonore Ekstrand, en av Sveriges Guldbaggenominerade amatörskådespelare (och Peterséns faster). Sättet hon axlar sin roll – den bridgespelande rotlösa donnan som skyr arbete och affärer, som tvingas lämna det ljuva livet för att ta hand om faderns hyresfastighet – är mumma för själen. Måns Månssons nerviga, påträngande handkamera kommer henne praktiskt taget inpå den nikotinfärgade huden och Ekstrand svarar med att totalt hänge sig åt Nojets trassliga person.

Att fastigheten är ett näste för all upptänklig laglöshet står snart klart för Nojet, liksom att hennes egna släktingar är motorn bakom det hela. För att undvika ekonomisk förlust och ta sig ur helskinnad planerar hon att överlista alla inblandade och sälja kåken, vilket visar sig vara ungefär lika lätt som att hitta en bostad i vår kära huvudstad utan att ge sin själ till djävulen.

Hon irrar runt i det labyrintiska obskyra höghuset, studerar namnskyltar och knackar på hos folk som är livrädda för att förlora sina illegalt förvärvade lägenheter. Många uttrycker sitt missnöje över skötseln av byggnaden, och med de två fastighetsskötarna – Nojets bror Mickey som lider av gravt talfel och den IQ-befriade brorsonen Chris. Tillsammans har de lurat de boende på enorma summor pengar. I dessa briljant kufiska biroller syns den mångsysslande konstnären Christian Saldert, med karaktäristisk 1980-talsutstrålning, och Olof Rhodin, barnbarn till cirkuskungen Brazil Jack och känd från den barnförbjudna svenska splatterfilmen Evil Ed (Anders Jacobsson, 1995). Toppen av ingenting innehåller även en rad andra anmärkningsvärda skådespelarinsatser, både bland hyresgästerna som i hemlighet utnyttjar tillfället att få ett försprång på bostadsmarknaden, och bland de luriga affärsmän som Nojet vänder sig till för att bli av med sitt sju våningar höga bekymmer.

Den ena av dessa, Carl Serung (namnet anspelar på en svensk porrfilmsproducent), blir hennes älskare vilket mynnar ut i en explicit sexscen som drunknar i det – för att citera SVT:s recensent Fredrik Sahlin – ”smaskande cunnilingus-ljud som uppstår när han betjänar Nojets nedre regioner”. Intressant i sammanhanget är att den bakåtkammade, solbrända mannen spelas av producenten och reklamskådespelaren Carl Johan Merner som i intervjuer berättat om sin pappa – en ”explosiv entreprenör i fastighetsbranschen” – som på 1990-talet tvingades flytta med familjen från slott till koja när han förlorade hela sin förmögenhet i en börskrasch.

Den andra affärsmannen är Nojets vän och familjens gamla advokat Lex (Christer Levin), som hon möter på en källarklubb under repetitionen av en ”musical” om hemlöshet. Lex agerar producent åt den avdankade 1990-tals stjärnan Don Bennechi som spelar sig själv och gör skådespelardebut. Innan Toppen av ingenting gjorde Bennechi sig i ett namn i bland annat skvallerpressen, där hans relation med sångerskan Angelique Widengren porträtterades livligt, med fokus på deras gemensamma intresse för plastikkirurgi och för att mata varandra med sushi. Ett smärre genidrag av Månsson och Petersén är att låta Don Bennechi skapa filmens udda soundtrack, med det oförglömligt hypnotiska huvudspåret ”Can’t Break Down – Homeless Design Remix” som sömlöst flätas samman med filmens milt sagt sparsamma, dunkla och ojämna ljussättning.

Ojämnt skulle man också kunna kalla mottagandet av filmen, som är ett kapitel för sig. Toppen av ingenting nekades initialt produktionsstöd från Svenska Filminstitutet (något som den sedermera beviljades) och fick delar av festivalpubliken i Berlin att lämna biosalongen medan andra ”famlade efter spypåsen”. Den har beskrivits som ”provocerande ful och intetsägande”, en ”påfrestande upplevelse” och regissörerna å sin sida som ”mer intresserade av ansikten och stämningar än tematik”, samtidigt som några av kritikerna kände att de behövde gå i försvar för filmen som var ”bättre än sitt rykte”, ”ändå spännande och dekadent snygg”. Ändå! Andra prisade den som ”en mörk samtidssaga utan sensmoral, en mardrömslikt humoristisk skildring av ett känslokallt Stockholm befolkat av groteska karaktärer”.

För mig återspeglar den påstådda fulheten mest den skam som inifrån förtär det till synes välpolerade, kultiverade och välorganiserade svenska samhället. Att koka ner problemen till en galen, störig och underhållande delirisk dans som dessutom gör upp med åldrandets avigsidor och fyrtiotalisternas tvivelaktiga fastighetsaffärer är storslaget. Toppen av ingenting har inga ambitioner att trösta de stackars stockholmsnomaderna, som i stället tas med på en klaustrofobisk färd allt djupare in i bostadsmörkrets hjärta. Ju mer tafatt och inkonsekvent filmen blir, desto mer gränslöst effektfull blir skildringen av detta kafkaartade kloaksystem av svarta kontrakt, skumma affärer, livslånga köer, onåbara och ostraffbara hyresvärdar och snåriga tredjehandsuthyrningar. En fantasifull frizon för antihjältar och en filmisk fristad för alla som någonsin känt den absurda stämningen i en gudsförgäten källare på Södermalm där jobb och lägenheter ”förmedlas” mitt på ljusan dag. Inte särskilt upplyftande, men ack så förlösande.

(publicerad i december 2022)

10 x bostad

Nedan listar artikelförfattaren andra filmer som på ett eller annat sätt berör boende eller bostadspolitik. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.