Vaxdockan (1962)

Media (1 st)

Originaltitel	Vaxdockan
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Arne Mattsson
Producent	Lorens Marmstedt
Manus	Lars Forssell
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Flora Film
Utmärkelser	Premie från Statens Filmpremienämnd Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1962-07-30

Medverkande

Per Oscarsson
Lundgren, nattvakt

Gio Petré
skyltdockan

Tor Isedal
Fredriksson, grannen

Elsa Prawitz
hyresvärdinnan

Bengt Eklund
Håkansson, gårdskarl

Malou Hallström (som Malou Nordgren)
Malou, Håkanssons dotter

Visa fler

Handling

Nattvakten Lundgren lever ensam, bor i ett gammalt kråkslott i en park. Hyreshuset är befolkat av rätt aparta personer. Lundgren förälskar sig i en skyltdocka som står i en affär för...

Visa hela handlingen

Press

Filmen mottogs betydligt positivare än de flesta av Arne Mattssons filmer vid denna tidpunkt. Alla var dock inte ense med det beröm som kom Mattsson till del i inledningen till Robin Hoods...

Visa all press

Den här filmen finns i distribution hos någon annan än Filminstitutet. För bokning av filmen, kontakta aktuell distributör direkt. Se längre ned på sidan under rubriken ”Bolag”.

Nattvakten Lundgren lever ensam, bor i ett gammalt kråkslott i en park. Hyreshuset är befolkat av rätt aparta personer. Lundgren förälskar sig i en skyltdocka som står i en affär för skyltningsmaterial. Han tillkallar polisen och påstår att det begåtts inbrott, att en skyltdocka blivit bortförd, och när polisen är ute för att leta efter tjuven bär han bort skyltdockan.

Han bär hem skyltdockan till sin bostad, men tappar en av hennes händer när han bär upp henne för trappan. Ett barn ser handen, men innan de vuxna kommit till platsen har Lundgren burit upp handen på sitt rum.

Lundgren börjar skaffa kläder och föremål till skyltdockan, som han ständigt samtalar med. I hans ögon får dockan liv och börjar tala med honom.

I huset börjar man undra över nattvaktens beteende. Värdinnan försöker förföra honom, grannen störs av Lundgrens monologer som han inte förstår sig på.

Den huvudsakliga handlingen berättar om Lundgrens tilltagande förälskelse i den levandegjorda dockan. Slutligen stegras grannarnas misstankar, de bryter sig in hos Lundgren och finner honom med dockan. Grannen demonstrerar det perversa i Lundgrens beteende och slänger dockan i golvet.

Lundgren försöker ta hämnd på grannen genom att skjuta på honom i hans kolonistuga. Slutligen försöker Lundgren göra sig av med dockan genom att slå den i bitar. Han slänger väskan med bitarna av henne i vattnet nära Årstabron, men när han återvänder till sitt rum är hon där, levande. Han kan aldrig bli av med henne.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen mottogs betydligt positivare än de flesta av Arne Mattssons filmer vid denna tidpunkt. Alla var dock inte ense med det beröm som kom Mattsson till del i inledningen till Robin Hoods recension i Stockholms-Tidningen:

"'Dockan' hör till de bästa filmer som gjorts i Sverige på senare år. Hel och fin, psykologiskt stark och riktig, formellt fulländad.

Den står sig gott vid jämförelse med det bästa, som produceras i världen i dag. Och den kopierar inte franska vågen. Den är inte heller "italiensk". Den är svensk. En utmärkt representant för den svenska stilen.

"Dockan" borde upp på någon stor utländsk festival, om inte annat så för att ta död på den allt allmännare uppfattningen, att svensk film är bara Ingmar Bergman."

I Expressen debuterade Lasse Bergström som recensent och fann att "Vaxdockan" utan att vara ett konstnärligt haveri led av slagsida. "Dess vision av ensamhetens tragedi har betänkliga drag av klinisk rapport."

Många kände, med Viveka Heyman i Chaplin, att det var något egendomligt fel på filmen:

"Man kan inte peka på något påtagligt. Men man kan våga en gissning. Arne Mattsson har fått sukta i många år efter att skapa en film, efter sitt sinne, alltunder det han satts till den ena likformiga deckarfilmen efter den andra. Han har haft tiden på sig att längta sig igenom det ena manuskriptet efter det andra - och längta sig trött. Kanske var Vaxdockan den film han borde ha fått göra för två eller tre år sedan. Kanske är den numera bara den film han måste få göra för att sedan kunna lägga ner sin själ i nästa."

Reaktionen kan ha varit betingad av en stilbrytning, som, analyseras av Jörn Donner i Dagens Nyheter:

"Mattsson brukar tycka om att berätta sina scener i överraskande kompositioner, med en medveten ryckighet i rytmen. Det kan gå för sig i "Vita frun" eller i något annat av hans spöknummer, men det är inte lyckat i "Vaxdockan". Det enkla och rätlinjiga, historien om Lundgrens känslor, är det bästa i filmen därför att där finns ett drama, inte ett spel med sökta estetiska effekter. Svensk film har påverkats av expressionismen, och denna påverkan är stark ännu i dag. Men det är inte en påverkan bara på gott, den har lika ofta farliga resultat. Ingenting kan ersätta en personlig vision av världen. Och denna vision förefaller ofta saknas hos Arne Mattsson."

Kommentar Svensk filmografi

Det är rätt uppenbart att filmen Vaxdockan har sina rötter i en filmidé, som Gunnar Björnstrand skrev åren 1945-1946, och som han sedan visade för Arne Mattsson. Dessa två fick Stig Dagerman intresserad av att arbeta på uppslaget, men på grund av andra arbeten tycks Dagerman inte ha hunnit utveckla idén.

Visserligen tillhör uppslaget en form av konstnärligt allmängods som inte kan sägas vara någon enskild persons egendom, men producenten Lorens Marmstedt hade uppgett att idén till Vaxdockan kom från ett icke nedtecknat Dagerman-utkast vilket måste vara identiskt med Gunnar Björnstrands originalidé.

När filmen visades i svensk tv 1965 skrev signaturen Kar de Mumma följande kommentar i Svenska Dagbladet (den 30 maj 1965):

"Allting får det värde det ska ha bara man väntar en tid, sa en gång en känd humorist till mej, och det var ju mera oroande än uppmuntrande. Men det är så sant, både vad gäller teater, konst, litteratur och burköppnare. Det händer att det hårt kritiserade står sig och att det varmt lovordade och reklamerade faller bort.

Vi läste just i går Gunnar Falks utmärkta kritik av filmen Vaxdockan, en spekulativ och vidrig film som svenska folket skulle matas med fredagskvällen. Det var en lika billig som svagsint historia, olämplig för äldre.

Barn stänger av efter tre minuter och tar ingen skada.

Men hur var det när filmen hade premiär på bio? Jo, då rusade specialisterna bland våra filmrecensenter ut och höjde verket till skyarna, dessa auktoriserade djupingar som anses så märkvärdiga och säkra i sina omdömen att de då och då även får recensera teater och litteratur på kultursidorna.

Berömmet var så flåsigt, att en rad personer framträdde och tog åt sig äran av att ha kommit på idén till Vaxdockan. Efter visningen i TV är det nog inte så mycket kiv om det. Förresten är det en urgammal idé, utnyttjad i en fars på gamla Vasan (Niobe) med Winnerstrand och även en känd liten komisk opera, Den sköna Galathea, tog vara på uppslaget. Men kvickt.

Tidigare har det varit en staty som fick liv, nu var det en docka. Men naturligtvis gläder sig många åt att TV-filmer driver människor hemifrån till teatrarne."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se