Arne Mattsson 100 år – för tapperhet i film

Sjöström-adept, Guldbjörnsvinnare, Hitchcock-roare, Bergman-rival, Widerberg-rival, kritikerslagpåse, B-filmare, Mats Helge-assistent – Arne Mattsson hann alltihop och mer under en åtta decennier krokig karriär som även innefattar Gösta Ekman den äldre och yngre, samt Christopher Lee. I samband med hans hundraårsdag gör Jan Lumholdt ett summeringsförsök.

Men först, ett rubriceringsförsök. Flera möjligheter passerar revy, ibland via titlar ur regissörens egen filmografi. Som ”Han dansade en sommar” – för en relativt kort faktisk storhetstid. Som ”Mannen i skuggan” – för relationen till ”konkurrenterna” Ingmar Bergman och i viss mån även Hasse Ekman. Att ”Den tredje mannen” rätt fyndigt illustrerar samma status är en av två poänger här; den andra relaterar till öknamnet ”Orson Räls” på grund av en påtaglig vurm för kameraåkningar. Ännu en skuggmetafor, parafraserande ett bevingat Karl Gerhard-citat och anspelande en av andra två (han i baskern), kommer på tapeten: ”I skuggan av en skitstövel”. Flera vittnesmål från nära och kära hävdar att just så ämnade han själv kalla sin memoar.

En sådan fullbordades aldrig och vi gick därmed miste om detta stolliga epitet av smått salierisk besatthet. ”Sveriges Hitchcock”, då? Låt oss inte förhäva oss: karln gjorde deckare i ett land där få deckare gjordes. Fast just här anas samtidigt nyckeln – i att han gick en egen väg, ibland i mera publikfriande eller på annat sätt mindre respektabla former, ibland i uppförsbacke, ibland i medvind, någon gång av nöd, men desto oftare av lust. Mot sådan bakgrund konturerar sig en av svensk films ståndaktigaste kämpar, ett tjurhuvud av Sven Dufva-lik uthållighet. Där någonstans bör rubriken också ligga.

20- och 30-tal: gågosse på väg
I åtta decennier var han verksam, ett möjligt svenskt rekord, om inte annat via den ålder han debuterade professionellt – fem år. En höstdag 1924 omringas det Mattssonska hemmet en halvmil utanför Uppsala av utklädda karoliner, för här ute på ängen ska scener till en storfilm om Karl XII spelas in. John W. Brunius regisserar med Gösta Ekman i titelrollen. Under de kommande veckorna blir gossen Arne ölhämtare i en värld som tum för tum ska sluka honom. När hemtrakten tio år senare återigen blir med filmbesättning gör sig den nu filmbitne femtonåringen återigen tillgänglig. Under kommande somrar bär han utrustning och mer öl, bland annat på 65, 66 och jag (1936) av Anders Henrikson, som förkunnar att det säkraste i detta jobb är det magsår som förr eller senare infinner sig. Ord som rinner av den hängivne gesällen som vatten på gås.

40-tal: hoppfull debutant med intressanta vinklar
Gesällgärningen tas i anspråk på bolaget Lux-film, där Mattsson 1941 anlitas som regiassistent under folk som Per Lindberg, Ivar Johansson, Ragnar Frisk, Rune Carlsten och Gösta Cederlund. Sistnämnde ger, delvis av allmän motvilja mot exteriörer, sin assistent uppgiften att själv regissera vissa scener i Brödernas kvinna (1943) – av recensenter hyllad för sina vackra exteriörscener. Under arbetet med Carlstens Anna Lans (1943) börjar Mattsson trixa med bildinställningarna. Han skriver ihop egna manus. Han drömmer om att en dag göra en thriller. Hjältarna heter John Ford och särskilt Fritz Lang. Bäst i Sverige är nog fortfarande Victor Sjöström.

Ragnar Frisk blir den förste att regissera ett Mattsson-manus, I brist på bevis (1943). 1944 kommer den egna regidebuten, sol-och-vårarhistorien Och alla dessa kvinnor… Den 24-årige debutanten skall under decenniet sätta namn till elva titlar, inklusive komedier, melodramer och även två thrillers – Det kom en gäst (1947) och Farlig vår (1949). I sistnämnda medverkar just Victor Sjöström, i vilken adepten Mattsson strax får en vänlig mentor.

I det 40-tal där svensk film sträcker på sig efter folklustspelsdecenniet dessförinnan finns han bland de unga hoppen. Komedin Sussie (1945) rosas för sin filmiska fräschör och Norrlandsskildringen Rallare (1947) för sin episka berättar- och upptäckarglädje. Å andra sidan häcklas Maria på Kvargården (1945) för sin femtonöreshistoria och sina ansträngda ”intressanta” kameravinklar medan larvigheterna i Peggy på vift (1946) stöter på patrull. Rötägg (1946) lovordas delvis; detta drama i skolmiljö, tydligt inspirerat av Alf Sjöbergs Hets (1944), anses drivet och virtuost filmat medan den vacklande personteckningen möter invändningar. Omdömen som ska visa sig tämligen ihållande genom kommande år, ja, decennier.

50-tal: prestige, folkkärhet, Mattsson – Bergman 1-0
I början av 50-talet har Arne Mattsson gått och blivit en av de ganska stora, ihop med två generationskollegor: Hasse Ekman och Ingmar Bergman. Med en av dem är han god vän, med den andra inte så mycket.

Under cirka 15 minuter är faktiskt Mattsson bäst och Bergman sämst – fast det kunde vara precis tvärtom. Av olika tillfälligheter byter nämligen de två vid denna tid två manuskript, med synnerliga följder. Nordisk Tonefilm ska filmatisera ”Sommardansen” efter Per Olof Ekströms landsortsroman men anser Mattsson för ”brutal” och tillfrågar Ingmar Bergman, som uteblir. Nästan som nödlösning går filmen till Mattsson, som tillför en ny titel och okända Ulla Jacobsson i huvudrollen (samt en liten scen med lite extra hud). Hon dansade en sommar (1951) får guldbjörnen i Berlin och blir en världssuccé – ja, även filmhistoria.

Manus nummer två är en spionhistoria för SF som Mattsson förberett ett längre tag, men som chefen Carl-Anders Dymling plötsligt menar att Bergman vore perfekt för. Sådana bevis syns inte i magplasket Sånt händer inte här (1950), en film man velat se i Mattssons version. Medan Hon dansade en sommar är bra precis som den är.

23 långfilmer regisserar Arne Mattsson under ett decennium han i mångt tillbringar som prestigenamn. 1953 gör han sin sannolikt mest fulländade film, den stramt expressionistiska krigsskildringen Kärlekens bröd. Han filmatiserar Halldór Laxness Salka Valka (1954; lagom till Laxness nobelpris 1955), August Strindbergs Hemsöborna (1955), Hjalmar Bergmans Flicka i frack (1956), Selma Lagerlöfs Körkarlen (1958) och Gustaf Frödings Det var dans bort i vägen (1953, kortfilm). Inte allt men mycket tas väl emot, särskilt bildberättandet, allt oftare i färg. Då och då står Sven Nykvist bakom kameran, alltför statiskt, tycker den åkningsvurmande Orson Räls, eller Arne Åkräls som Stillsamme Sven retsamt replikerar.

Särskilt stämningsfulla bilder skapar de två i Damen i svart (1958), en kriminalhistoria med en illuster skock misstänkta. Kriminalförfattaren Folke Mellvigs deckarpar John och Kajsa Hillman jagar skurkar till så goda resultat att Mattsson, nu på Sandrews, gör fem Hillman-filmer och blir folkkär på kuppen. Nykvists plats intas snart av Hilding Bladh, vars bilder är färgstarka och nu är där minsann fräs på åkningarna. Mannekäng i rött (1958), Ryttare i blått (1959), Vita frun (1960) och Den gula bilen (1963) – i sina bästa stunder är det både snyggt och ”brutalt”, i alla fall några snäpp över den konkurrens som primärt utgörs av Kalle Blomkvist. En mindre utlandsdistribution tar en av dem förbi Alfred Hitchcocks roade öga och under en PR-visit i Stockholm överlämnar denne ett ”pris” till sin svenske kollega, närmare bestämt en cigarr. Pressmurvlar på plats rapporterar om ”Sveriges Hitchcock”; en klämmig rubrik men knappast filmhistoria.

60- och 70-tal: paradigmskifte och kritikerspö
Det är nya visioner och paradigmskiften i svensk film. Som om inget hade hänt tuffar Mattsson på med komedi och deckare i parti och minut. Perioden rymmer några av hans värsta men även bästa alster.

Ihop med den visionäre producenten Lorens Marmstedt gör han sin mest ”hitchcockska” rysare, Nattmara (1965), samt Vaxdockan (1962) och Yngsjömordet (1966, nu med Gösta Ekman d.y!), två av de vassaste titlarna i hans cv. Nytändningen släcks av Marmstedts plötsliga död 1966. Fortsättningen blir en helt annan.

En profilstark producent är även den oblyge Inge Ivarson, med tiden flitig exportör av svensk synd till omvärlden. För Ivarson kokar Mattsson ihop plattfarsen Här kommer bärsärkarna (1965), pusseldeckaren Morianerna (1965) och kriminalrullen Smutsiga fingrar (1973), en festmåltid för recensenter med smak på det sura. ”Buskis”, ”starkt osmaklig”, ”lika roligt som kall gröt” och ”klantigt och deprimerande idiotiskt” är spridda okväden, liksom ”B-produktion” samt ”Godnatt Mattsson”.

Mattsson tuffar vidare, delvis med pengar ur egen ficka (han döper sitt bolag till… A-Produktion) och delvis genom att spela in i Jugoslavien, som han kommit i kontakt med via Ivarson-jobben. 1970 ger han sig på att slägga till de där kritikerna som ger honom så mycket ovett. Kanske Ann och Eve – de erotiska inte är den bästa titeln att ta till i missionen, som ger ännu mera kritikerspö. Trist måste det också vara när det dyker upp en kriminalfilm, skriven av Mattssons flerfaldige partner Per Wahlöö men denna gång regisserad av Bo Widerberg – och höjd till skyarna. I ett slag omdefinierar Mannen på taket (1976) den svenska kriminalfilmstäppan, där Mattsson varit (i stort sett konkurrensfri) herre i alla år. 1978 gör paret Wahlöö-Mattsson Mannen i skuggan, kallad så som ”kontring” på Widerberg-filmen. En match som Bo vinner utan att ens lyfta ett finger.

80- och 90-tal: Mats Helge och Christopher Lee, direkt-till-video
Cirka 1980 konturerar sig en filmregissör vars tjänster inte längre efterfrågas. Mattsson försöker hålla krisen stången via beställnings- och reklamfilm, bland annat för Hitachi och Twist-godis. Under en kort och olustig period bor han faktiskt på ett härbärge för stans mera utslagna krakar.

En liten subkultur börjar nu gry, där yngre kult- och genrefilmfans diggar italienska skräckisar och westerns, japanska ninjor, afroamerikanska actionantihjältar med mera. I ett djärvt försök att hitta en liknande vision i svensk film – sannerligen en annan än Widerbergs – blir Arne Mattsson något av en dignitet hos dessa aparta cineaster, till på köpet via några av sina utskällda verk; särskilt Smutsiga fingrar står högt i kurs, liksom, kanske mera i fas med originalmottagandet, Mannekäng i rött – nu hyllad som en svensk giallo à la italienske skräckmaestron Mario Bava!

En högljudd diggare står plötsligt framför Mattsson där han sitter på ett kafé och väntar på bättre tider. Vill han komma till Lidköping, kanske, och göra film? Och så tas Arne Mattsson in under en viss Mats Helge Olssons beskydd. ”Här har du en fotograf, gör en film.” ”Men måste jag inte ha ett manus?” ”Nej, för fan. Hitta på. Du är ju regissör.”

De sista av Arne Mattssons cirka 60 långfilmer går alla ”direkt-till-video” och är oftast på engelska. I några syns gamla sliträvar som Rod Taylor, Franco Nero och även Christopher Lee. En dag har Mats Helge sålt två filmer. ”Det jävliga är att de inte är gjorda. Kan du komma och rädda mig?” Och så blir Arne Mattsson, en gång i starten av sin karriär adept åt Victor Sjöström, i slutet av densamma assistent åt Mats Helge Olsson. Året är 1989.

I början av 90-talet går Mattsson in för att åter äntra den ”riktiga” filmindustrin genom att återuppliva Hillmans universum. Huvudrollsparet Annalisa Ericson och Karl-Arne Holmsten är ombord, så även Nils Hallberg som Hillmans bullrige hjälpreda Freddy, samt två yngre förmågor: Alexandra Zetterberg och Micke ”Svullo” Dubois. ”Freddys deckarbyrå” annonseras vid en presskonferens senvintern 1991. I maj samma år läggs projektet ner. Det blir kulan som visste var den tog. Arne Mattson gör ingen mer film och avlider 1995.

2019: ett 100-årigt tjurhuvud
2018 firades Ingmar Bergmans hundraårsfödelse med nästan utmattande pompa och evenemang. Tre år tidigare, 2015, uppstod en mera överraskande uppmärksamhet kring Hasse Ekmans sekeljubileum med artiklar, essäer, bokprojekt, filmutgivning och retrospektiv (varav ett i New York), vilket resulterade i en både uppskattad och tacksam upprättelse av en värdig svensk auteur. Idag står Hasse E. stolt som ”The Other Swede in the Room” som Museum of Modern Art i New York kallade honom vid ovan nämnda retrospektiv.

”Den tredje mannen”, då – hundra han med, nu den 2 december? Lite tystare är det allt. Största reverensen hittills betygades han med 2003, då filmjournalisten Ronny Svensson samlade en grupp inblandade talanger vid DVD-utgivningen av Hillman-serien. På kommentarspår och i intervjuer hörs/syns Anita Björk, Annalisa Ericson, Nils Hallberg, Lennart Lindberg, Jan Malmsjö, Gio Petré, fotografen Bertil Wiktorsson och kostymskaparen Mago. De återser, minns, trivs och behöver knappast påhejas för att visa sin kärlek till en regissör som uppenbart varit mycket omtyckt av många medarbetare. Initiativet förtjänar en eloge, inte minst då många av ovanstående inte är med oss längre. En stor kulturgärning är det.

Den största, dessvärre, kom aldrig på pränt. 1990 satte sig scriptan och filmarbetaren Stina Klemming ner med en hugad Mattsson och spelade in samtal för en tänkt biografibok. 100 sidor transkriberat utkast donerades vid Klemmings bortgång 2008 till Filmarkivet. För den manade är det märgfull, ibland lätt friserad, men framförallt fascinerande läsning om svunnet svenskt filmliv – som borde ges ut en dag. Här är även bra skvaller.

I ett summeringsförsök framträder en stilist med mycket gott öga för det visuella, vilket faktiskt syns oavsett fotograf (inklusive Nykvist). Skarpare manus hade inte skadat och viss personteckning är av deciderat tunn dimension. Desto fylligare är passionen för genrer som melodram och särskilt spänning och den spänstiga muskel som inte sällan infinner sig. Mera sällan drog den svenska filmbranschen nytta av sådan talang. Kanske hade den samtida danska filmmiljön passat Mattsson bättre, där den relativa frånvaron av en internationell nyvågsfilm under 60-talet höll liv i behovet av en nationell kvalitetsunderhållning. I sådan miljö frodades den med Mattsson parallelle Erik Balling, regissör bakom bland annat Grönlandseposet Qivitoq (1956; jfr. Salka Valka), folkkära Olsen-banden-filmerna (jfr. Hillman) och tv-succén Matador. Här fanns heller ingen ”gigant” av Bergmansk prevalens. Kanske hade solen i ett sådant klimat kunna lysa lite mera på en kraft av Mattssons kaliber, och utan den där famösa ”skuggan”? Kanske var hans memoartitel ändå inte så stollig?

Drivet, först som sist, den aldrig sinande lusten att göra film, oavsett omständighet, likt dufvan i dikten trygg och tålig… Tjurhuvudet, humlan som trots allt flyger, det onda krutet som inte lätt förgås – metaforerna passerar revy, alla är möjliga och förtjänta.

Hans egen summering kunde låta så här: ”Jag är medveten om att jag periodvis gjort för mycket film, t.o.m. gjort direkt dåliga filmer”. Utifrån sin totala regiinsats kalkylerade han att ”25-30% kan jag stå för”.

Det blir till ett tjugotal filmer. Lägg därtill ungefär lika många som är minst sagt intressanta och så en handfull som är direkt kuriösa. Och så ett par som väl är lätt olidliga.

En krokig resa, minst sagt – fast liksom ändå som på räls.

Och något magsår nämns visst aldrig.

(publicerad i december 2019)