Närkampen (1985)

Media (1 st)

Ett rugbygäng laddar upp och tränar.

Berättare: ¿Den här filmen handlar om Anders och Robban, två killar i ett rugbylag från Stockholm. Den handlar om ett år i deras kamp för att bli vuxna män i en värld som hyllar segrarna och föraktar förlorarna. Den handlar också om vår rädsla för svaghet.

Robban, 17 år, praktiserar på ett bygge. Han är medlem av ett skinheadsgäng och blev under året som gick arresterad och åtalad för misshandel.

Robbans lagkamrat Anders var 18 och skulle just rycka in vid kustjägarna. Anders högsta dröm var att bli yrkesmilitär. Ett år senare hade han genomgått sitt eldprov, även om allt inte blev som han tänkt sig.¿

Vi möter de båda killarna i rugbylaget, först på träning, sedan på ett tåg på väg till match. Därefter alternerar filmen mellan dem och deras respektive liv och utveckling. Då och då återförenas de i samtal framför kameran.

Anders. Efter inryckningen vid kustjägarskolan på KA 1 i Vaxholm hälsar kapten Palmqvist de värnpliktiga välkomna. Han säger att bara om de är beredda att satsa allt är de välkomna. Det gäller att ha hundraprocentig motivation. Annars åker de ut från utbildningen. Fyra tester ska sålla agnarna från vetet.

Anders förklarar att han vill bli yrkesofficer. Kaptenen säger att då kommer det att ställas särskilda krav.

Anders klarar alla testerna och får påbörja utbildningen. Han är stolt och säger i kretsen av familjen att han vill bevisa för sig själv att han är bäst. Han säger att han vill göra nånting där det är fart, som brandman eller kravallsnut ¿ det spelar ingen roll. Eller dirigera bilar vid trafikolyckor. Att få bestämma, det är huvudsaken.

Kapten Palmqvist håller genomgång inför ett närkampspass: ¿Ni ska på ett så effektivt sätt som möjligt lära er att ta död på en annan människa, en fiende. Det ska vi inte sticka under stol med. Ju fler ni tar död på, desto bättre soldat är ni. Det är precis tvärtom mot vad ni får lära er i det civila livet, där man tar hand om kompisar. Här finns inget som heter att det gör ont eller jag orkar inte längre.¿

Anders är hemma hos sin mormor som, lite högtidligt, överlämnar till honom morfaderns brandmansmössa. Han provar den. Den är för liten och han säger att han är för tjockhuvad. Men han är rörd och glad över gåvan. Morfadern dog ett år tidigare, och Anders saknar honom.

Anders är på Gröna Lund med fästmön Nille. De åker med pariserhjulet med utsikt över Stockholm och vi hör på ljudbandet psalmen ¿Härlig är jorden¿. Därefter går de till en av skjutbanorna, där Anders undervisar Nille.

Vi är med om ett övningspass med vapen och utrustning i gymnastiksalen på regementet.

Nille och Anders är på väg ut till skärgården med buss. Anders berättar att han i ettan och tvåan var ¿klart mobbad. Då var jag tvungen att köpa vänner. Då stal jag pengar hemma. I högstadiet började jag haja att jag var stor. Då blev det ett helt annat läge.¿ De har fått låna ett hus där han varit på kollo när han var liten. Sedan kom han dit som ledare, och han förklarar för Nille att ¿när ungarna kommer hit ska de härdas¿ och beskriver sedan ett skräckprogram han iscensatte för de nyanlända barnen.

Närkampspass i gymnastiksalen. Det gäller att härda sig mot slag med kanten av handen i solar plexus. De värnpliktiga övar två och två.

¿Det ryska marininfanteriet är huvudmotståndaren¿, förklarar Anders för Nille, ¿det är dom vi ska möta. Vi vet allt om hur dom rör sig, hur snabba dom är¿, fortsätter han, ¿men dom får allt och vi får klara oss med det lilla vi har.¿

Anders kompani genomför en fältövning inklusive landstigning i skärgården.

Vi ser Anders som medlem av en kyrkokör. ¿I körsången känner jag gemenskap¿, säger han, ¿därför då gör alla samma sak.¿

Anders träffar Robban och berättar om den hårda utbildningen.

Uthållighetsövning i armhävning i gymnastiksalen. Kaptenen förmår Anders att ta ut sig fullständigt.

Efter en fältövning där Anders som furir leder en trupp får han reda på att han inte gjort särskilt bra ifrån sig. Majoren vill inte att Anders ska bli officer, får han veta.

Anders deppar. Han har gett upp hoppet om en officerskarriär, trots att Nille vill att han ska gå officersskolan. Men han vill inte. Han talar om att han skulle vilja bli fyrvaktare, även om Nille skulle bli nipprig på kuppen.

Utryckning. De värnpliktiga marscherar i civil klädsel till kaserngrindarna tillsammans med ett befäl i uniform. Denne säger: ¿En del av er har för sig att ni muckar. Det är helt fel. En jägare muckar aldrig. Han rycker bara ut på förlängt övningsuppehåll.¿

Robban. I polisens garage förs en arresterad till hissen. det är Robban. I förhörsrummet presenteras han för Roy från socialförvaltningen. Denne är med som förhörsvittne. Robban är misstänkt för misshandel av en yngling i tunnelbanan. Efter polisförhöret vidtar ett samtal med Roy som frågar ut Robban om hans familjeförhållanden och hur han försörjer sig.

Robban är hemma hos sin mamma, som kritiserar honom. ¿Första gången är inkörsporten. Du har din svarta prick där i papprena.¿ Hon fortsätter med att förebrå honom för hans umgänge med skinheads: ¿Ni är våldsfixerade. Det är därifrån det kommer. Jag vill veta var du står.¿

Robban vill inte lyssna.

" ¿ Jag är som jag är. Jag tycker det är häftigt att gå klädd så här.

¿ Jag tycker det ser för bedrövligt ut, alltså. Du får gärna vara korthårig, men det får finnas gränser, Robban. Man ska inte se ut som man genomgått en större hjärnoperation. Man har ju faktiskt fått hår för att man ska ha det.

¿ Håret försvinner ju inte för att man rakat av det.

¿ Nej, men du försvinner från mig."

Robban med sitt skinheadsgäng vid Gamla Stans tunnelbanestation. De dricker alkohol och försvinner sedan in i ett tåg.

Samtal med mamma. ¿Jag vill att du ska förstå. Man får inte bara skita i allting.¿ Robban kontrar med att han finner det meningslöst med ett knegarliv. Vi ser stillbilder av Robban som rundhyllt barn.

Robban jobbar på en byggarbetsplats. I en paus berättar han om polissaken för sina äldre jobbarkompisar, som inte helt verkar gilla det hela.

Robban är hemma hos pappan, som i egenskap av målsman fått polisrapporten. Robban bagatelliserar och finner åtalet för misshandel skrattretande. Pappan förklarar för en okunnig Robban om hur en rättegång går till, med domare och nämndemän, som är politiker. ¿Som Palme¿, föreslår Robban. ¿Nej¿, säger fadern, ¿det är mer avdankade politiker.¿ Han visar en smalfilm, inspelad på Robbans 6-årsdag. Fadern har tidigare varit FN-soldat på Cypern.

En fallskärmshoppare landar på fotbollsplanen före en match med ¿Bajen¿, Hammarbys elitserielag, vars fans Robban tillhör. Han är en i ståplatsklackens mängd som skanderar till motståndarlagets fans ¿Ni ska dö. Ni ska dö. Ni ska dö.¿

Vi möter Robban i domstolen under rättegången, där han förnekar misshandel. Sedan bland skinheads vid Gamla Stans tunnelbana: ¿När vi kom på Västerlånggatan. Folk flydde in i gränderna. Det var makt.¿ I gångtunneln skrålar de nationalsången på väg till en stökig rockkonsert, där alla översköljs av färg som slungas från bandet på scenen.

Robban är tränare för pojklaget i rugby, en tillvaro han verkar trivas med. Han pratar taktik, och killarna ser upp till honom.

Anders och Robban. I ett sista samtal träffas de båda kompisarna. Anders har just ryckt ut och bekänner att han kände sig som skit som värnpliktig, en tid av förtryck. ¿Då är det nästan bättre att springa ute och slåss på stan¿, säger han skämtsamt. Men du måste vara stolt över att ha klarat av det, menar Robban. Jovisst, säger Anders, vi paddlade från Nyköping till Vaxholm, det var häftigt, och vi hade överlevnadsövningar i fjällen. Så nu vet jag hur jag klarar mig.

Robban är på mönstring och söker till kustjägarna.

Rugby. Vi är med om uppladdningen. Sedan match.

En kör sjunger ¿Härlig är jorden¿ till orgelackompanjemang.

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick ett alltigenom positivt mottagande.

Hanserik Hjertén, DN: ¿Mikael Wiströms Närkampen är en ovanligt renodlad skildring av vålds- och maktdyrkan i vårt samhälle, speglad genom ett par ynglingar i ett rugbylag. (-)

Wiström blottlägger en drift att vinna och bli bäst som han menar genomsyrar hela samhället, även om han visar de extrema yttringarna. Den som tror att de brutala övningarna hos US Marines bara är ett amerikanskt fenomen blir tagen ur villfarelsen. Wiströms interiörer från det militariserade människoföraktet här hemma går inte av för hackor.

Men med samma naturlighet som utmärker hela filmen anlägger han också motbilder som kan få sitt poetiska behag. Det finns en märklig mjukhet och följsamhet i denna historia om våldsdyrkan. Wiström tycks vara en dokumentärfilmare som har god hand med det mänskliga.

Han demonstrerade det i det udda arbetarporträttet Mjuklandning av en fabriksarbetare i TV. Nu kliver han in på biografen med ett utmärkt exempel på vad svensk dokumentärfilm förmår för närvarande.

Alla som sysslar på allvar med barn och ungdom bör ta en titt på hans närkampsskildring!¿

Ingvar von Malmborg, AB: ¿Mikael Wiström kommer påfallande nära båda killarna med sin dokumentärkamera. Alltihop kunde blivit ett ensidigt moraliserande om våld och mäns behov av att hävda sig.

Istället lyckas Robban och Anders, under en lite tafatt yta, ganska väl förklara vad de gör. Kängorna på fötterna, Sid Vicious på väggen och den stolta känsla som uppstår när man växer om pappa.

Robbans mamma säger en hel del bra saker. Men en av hennes repliker måste väl vara klassisk. Hon stirrar surt på sin sons halvsnagg och säger:

¿ Måste man se ut som man genomgått en hjärnoperation? Eller fått löss?¿

Anders Hansson, GP: ¿¿ Ni kan ju fundera på varför filmen väckt positiva reaktioner ¿ både från fredsaktivister och yrkesmilitärer från bl a kustjägarskolan, sa Mikael Wiström inför en förhandsvisning i Göteborg (-) av (-) Närkampen.

Själv svarar han inte på frågan, och inga andra heller. Han bara ställer frågorna: T ex hur det kan komma sig att det bara är auktoritära myndigheter ¿ av vilka kustjägarskolan får räknas som en av de allra mest extrema ¿ som förmår visa upp en livsstil där unga människors initiativförmåga och sökande efter identitet tas på allvar? Vilket ju är en skrämmande upp-och-nedvänd bild ¿ för det är just i sådana sammanhang som enskilda initiativ reduceras till robotmässig drill. (-)

Det är en bra film, gjord på ett mycket levande sätt. Tyvärr lite oklart ljudsatt, men modernt klippt, och spännande uppbyggd ¿ lite som en deckare. Hur ska det gå? undrar man.

Det fortsätter man undra, även sedan filmen tagit slut. Hur ska det egentligen gå för Anders och Robban?¿

Kommentar Svensk filmografi

Mikael Wiström (f 1950) gjorde med Närkampen sin långfilmsdebut. Tidigare hade han bl a gjort de TV-visade filmerna Mjuklandning av en fabriksarbetare (1982) och Man betjänar ju människor (1984). Senare under 80-talet har han svarat för långfilmerna Brev till paradiset (1989/2) och Exil ¿ en mors berättelse (1989/4).

Idén till filmen hade Mikael fått sju år tidigare när han råkade befinna sig på samma tåg som ett rugbylag från Stockholm, berättade han i Arbetet (28.1.1986):

¿ ¿ Laget var stökigt och högljutt men killarna var roliga. Jag frågade en av dem om jag kunde få följa med dem på en annan resa, plåta dem och göra några interjvuer.

Resultatet blev ett bildspel som Mikael gjorde 1980.

När så Mikael började fundera på att skildra mansvärlden återvände hans tankar till rugbylaget och han sökte upp dem igen. (-)

Och i filmen ger Anders uttryck för det Mikael är ute efter när han säger:

¿ Jag vill bevisa för mig själv att jag är bäst.

Det dröjde länge innan han fastnade för Robban ¿ som då var skinhead. Men också hos honom kände Mikael behovet att hävda sig ¿ vilket delvis tog sig uttryck i våldshandlingar,

Strävan efter att vara bäst finns inte bara på det fysiska planet, säger Mikael. Många killar satsar sina kort på det intellektuella.

¿ Men för dem som inte har den möjligheten återstår bara idrotten och i dess förlängning kriget.¿

Hur gick det för killarna sedan, är det många åskådare som frågat sig. Så här berättade Mikael Wiström för Hans Lovén i Röster i Radio (nr 4/1986):

" ¿ Robban är 19 år nu och ligger i lumpen. Han sökte till kustjägarna men kom in vid fjälljägarna, som har nästan lika hög status. Han muckar i mars från K 4 i Arvidsjaur och verkar trivas med det militära. Men han har inga planer på att fortsätta utan återvänder till byggsvängen.

¿ Anders blev aldrig fyrvaktare, som han drömde om. Han hade tidigare jobbat på SL som reparatör och återvände dit. Nu håller han på att ta busskörkort och siktar på att bli busschaufför. Han håller fortfarande ihop med flickan i filmen.¿

Vid ett samtal med Mikael Wiström 20.2.1996 meddelade han att Anders efter att ha varit busschaufför hade gått Sjöbefälsskolan i Göteborg. Hans aktuella anställning var som förste styrman på en passagerarfärja mellan Spanien och Marocko. Robban, fortsatte han, hade trots allt valt den militära banan och var officer vid K 4 i Arvidsjaur.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se