Kaninmannen (1990)

Media (1 st)

Originaltitel	Kaninmannen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Stig Larsson
Producent	Peter Kropénin
Manus	Stig Larsson
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Omega Film & Television AB Sveriges Television AB Kanal 1 Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Utmärkelser	Guldbagge Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Dialogspråk	Svenska

Medverkande

Börje Ahlstedt
Bengt Nääs

Leif Andrée
Hans Nääs

Stina Ekblad
Lollo

Björn Gedda
Gunnar Dahlgren

Eva Engström
Maud

Dominica Posserén
Emma Karlsson

Visa fler

Om filmen

 Kriminalreporter känner igen sin son på fantombilden av en man som våldtagit minderåriga flickor. Sonen, en gift gymnastiklärare som kallas ”Fittis” och får...

Visa hela texten

Handling

Efter 36 år som kriminalreporter i den stockholmska kvällspressen har Bengt Näss blivit nyhetsredaktör på TV9, en kanal som blivit populär för sina snaskiga inslag. Av producentkollegan...

Visa hela handlingen

Press

Vid premiären behandlades Kaninmannen relativt väl av kritikerkåren. Flera av recensenterna såg avsevärda framsteg för filmskaparen Stig Larsson jämfört med debutfilmen Ängel. Man...

Visa all press



Kriminalreporter känner igen sin son på fantombilden av en man som våldtagit minderåriga flickor. Sonen, en gift gymnastiklärare som kallas ”Fittis” och får byxorna avdragna av sina elever, fortsätter att leta efter offer.

”Det finns helt enkelt ingenting som folk är mer intresserade av än våldtäkter på småtjejer. Våld och sex överhuvudtaget. Men handlar det om småtjejer – då fan!” Det vet den kedjerökande kriminalreportern Bengt, som får kritik för ett tårdrypande tv-inslag om ett minderårigt våldtäktsoffer. När en kollega säger något om god smak, svarar han att hon inte har någon kontakt med verkligheten för att hon är så jävla ful att ingen velat ligga med henne sen 60-talet. I telefon säger han att han inte tänker göra något inslag om två alkon i Grantorp som gått loss på varandra med en kökskniv – om inte en av dem dör innan fem, då kan ha alltid rassla ihop något.

Hans son Hans är en mobbad gymnastiklärare som åttorna döpt till Fittis. När basketkillarna drar av honom byxorna skyler han sig och säger att de får spela tio minuter till. När han gör sig ett ärende in till tjejerna som är på väg in i duschen, är de fotograferade i helbild och rakt framifrån.

Hans fru Lollo får vi också se utan kläder, i helbild och rakt framifrån. Hon står i sovrummet och kvider att han tycker att hon är äcklig. I nästa scen lurar han med sig en skolflicka med punka till ett garage. Mannen på polisens fantombild av våldtäktsmannen är Hans. Det ser både han och hans far och frun med kolikbebin, men ingen av dem säger det.

Miljöerna är välbekanta: redaktionen med de ringande telefonerna, våldtäktsgaraget med betonggolvet, den ostädade journalistlägenheten, tjallarbaren. Men dåden skildras inte i bild. Det otäckaste i Kaninmannen är ett förhör med en prydlig man som leende berättar om promenader och höstlöv. När man ber honom berätta om en våldtäkt han straffats för säger han: ”Ni menar samlaget?”. Bengt får ställa egna frågor, och i bilen lyssnar han på bandet. Han frågar mannen hur han hanterar minnena av det han gjort, och får svaret att det är ett kraftlöst lidande. ”Men om man till exempel tar de skärande skriken, som liksom efter tio minuter känns som om de aldrig skulle ta slut, så har de också sin… resning.”

Hans säger inte ett ord om sina känslor. Inte förrän i en lång monolog om faderns blick, om hur han känt sen han var liten: ”Jag är bara en liten plutt, en liten liten plutt, en sån som man petar ut ur näsan...”. ”Snorkråka.” ”Just det, precis, en snorkråka.” När allt är över kan han kalla Bengt för pappa, och hans pappa kan säga att han älskar honom. Men i filmens sista bild vilar kameran på Stina Ekblad, den skygga frun. Hon är filmens intressantaste rollfigur.

Kaj Schueler skrev i Svenska Dagbladet: ”Stig Larsson moraliserar aldrig […] men hans budskap har en tydlig moralisk innebörd: Även den uslaste brottsling har rätt till försoning. [Han] hanterar inte världen efter mallen ont och gott, vilket ur åskådarens synvinkel innebär såväl komplikation som frigörelse. […] Det är imponerande att Stig Larsson lyckats göra så mycket av ett manus som är tolv år gammalt och som han skrev före den litterära debuten. Men däri ligger också svagheten. […] Satiren som han så väl hanterade i pjäsen "VD" faller här platt till marken. Kaninmannens styrka ligger i att filmen angår, samtidigt som Stig Larsson sin vana trogen provocerar den allmänna smaken.”

Och i Expressen skrev Bernt Eklund: ”Kaninmannen är hårt tuktad – framför allt i dialogen men också i bilderna. Den är ett porträtt av en kontaktlöshet som inte är öppet desperat utan omsorgsfullt inkapslad. Hur når man en far som är nyhetsman? Genom att bli en nyhet. Stig Larsson varken rosar eller risar, han förevisar: svaghetens styrka, känslokylans hetta och den underkuvades sneda uppror. […] Stig Larsson har växt både som personinstruktör och bildskapare. Hans film kommer knappast att räknas till de största. Men den kommer att räknas.”

Författaren Stig Larsson gjorde sin första långfilm Ängel 1989. Under sin regiutbildning hade han redan 1979 gjort en pilotfilm med titeln Kaninmannen. Idén fick han från ett autentiskt våldtäktsfall: ”Kaninmannen” lockade till sig småflickor genom att påstå att han hade kaniner som han ville rädda undan djurförsök.

Börje Ahlstedts krycka fanns inte i manuset. Någon vecka före inspelningen bröt han lårbenshalsen under repetitionerna av farsen "Charleys tant" på Vasateatern. Han fick en Guldbagge för rollen i Kaninmannen.

Nina Widerberg (2015)

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

Efter 36 år som kriminalreporter i den stockholmska kvällspressen har Bengt Näss blivit nyhetsredaktör på TV9, en kanal som blivit populär för sina snaskiga inslag. Av producentkollegan Maud får han ändå kritik för att hans senaste reportageserie om våldtäkter på småflickor är alltför cynisk och spektakulär. Bengt vet av erfarenhet att det inte finns något som lockar folk som sex och våld, framför allt när det gäller småflickor. Hon ska minsann inte lära honom att göra program.

På en bar träffar Bengt polisvännen Gunnar Dahlgren, som visar honom tre fantombilder på den man som brutalt våldtagit flera småflickor. Våldtäktsmannen har av Bengt döpts till Kaninmannen, eftersom det andra flickoffret lockades att följa med honom under förespegling att hon skulle rädda livet på några kaniner.

I de tecknade porträtten tycker sig Bengt genast känna igen sin son Hans, som han inte har har så mycket kontakt med. Hans lever tillsammans med sambon Lollo och parets nyfödde son Felix. Vid ett besök hemma hos dem kan Bengt inte låta bli att berätta för Hans att han är lik Kaninmannen. Hans reagerar nervöst och tycker likheten är mycket obehaglig. Han ringer Bengt mitt i natten för att han inte kan sova. Dagen därpå besöker han Bengts redaktion för att själv få se på fantombilderna och kan snabbt konstatera att de är mycket lika honom.

Hans är gymnastiklärare på en högstadieskola och plågas dagligen av sina elever. De kallar honom allmänt för "Fittis" och förödmjukar honom genom att bl a slita av honom kläderna och binda fast honom i gymnastikredskap. Under förevändning att han måste ha namn på dem som inte slutfört proven i de romerska ringarna går han in i flickornas omklädningsrum medan de fortfarande byter om. Under förbannelser jagas han dock snabbt därifrån. Även hemmet är präglat av problem. Kärlekslivet med Lollo har slutat att fungera. Förtvivlad inser Lollo att han äcklas av henne.

Bengts arbete på TV flyter inte heller smärtfritt. Han har problem med flera av sina kolleger. Vid ett besök hos kanalchefen Fredrik Wester klagar han på Maud och sin situation. Chefen förklarar för Bengt hur han tvingats överta nio personer från TV2s överblivenhetsorganisation för att få köpa programutrustning billigt. Men om Maud ansätts tillräckligt, kanske hon slutar självmant. Hon är svag och konsumerar nervlugnande medel i allt större omfattning. Vid ett redaktionsmöte trakasseras Maud hårt av flera kolleger. Bengt förhåller sig dock tyst och skjutsar sedan hem henne.

Utanför ett badmintoncenter träffar Hans en tonårig flicka som fått punktering på sin cykel. Han erbjuder sig att laga den i sin cykelverkstad, som han påstår ligger i närheten. Han kör ut till ett industriområde, där han sedan våldtar henne.

Senare på kvällen, medan telefonen ringer olycksbådande hemma hos flickans föräldrar, träffas Bengt och Lollo på tu man hand. Lollo har behov av att prata med någon som känner Hans, eftersom det är få som gör det. Bengt menar att han inte heller känner sin son speciellt bra. Lollo undrar varför han var tvungen att berätta om fantombilderna, när han visste att Hans skulle bli nervös. Bengt svarar inte.

När hon träffar Hans, som sitter och röker i köket mitt i natten, påstår hon att det är en vännina som hälsat på henne på kvällen.

Av polisen Gunnar får Bengt ett tips om att en kille på badmintoncentret konstaterat att fantombilden överensstämmer med den man som varit där och försökt boka en bana. Kort därpå kommer nyhetschefen Rolf och meddelar att Maud har försökt ta livet av sig.

Bengt ringer skolan där Hans jobbar och får beskedet att Hans varit sjuk, men nu är uppe hos rektorn för att sedan gå matvakt. Hos rektorn framkommer det att flera föräldrar klagat på Hans, bl a anklagas han för att ha sänkt vissa elevers betyg på grund av att han hotats med stryk av andra. Hans nekar först till anklagelserna, men mängden utsagor som rektorn lägger fram gör att han till slut medger att han har en del problem.

Hans oförmåga att lösa tvister bevittnas snart av Bengt som kommit till matsalen för att fråga om han läst om den nya våldtäkten. En lärarkollega svär över att Hans inte kan hålla ordning på sin del av matsalen, men blidkas snart då hon får syn på TV-kändisen Bengt. Det är första gången som Bengt hälsat på Hans på jobbet. Besöket slutar dock i gräl, då båda undrar vad den andre håller på med.

Via Gunnar får Bengt veta att mannen på badmintoncentret tror sig känna igen Kaninmannen från någon skolklass som varit där. Bengt blir förbannad när Gunnar vill förhöra Hans. Villrådig besöker han Maud på sjukhuset. Han har ingen att prata med.

Hans klarar inte av att höra när Felix skriker utan går i stället ut en sväng. På ett spelcenter träffar han tonårsflickan Carla, en tuff och självsäker tjej med svåra hemförhållanden. Hon bjuder hem honom och behandlar honom som en vän. När Carla somnat i sin säng tar han av henne täcket, men ångrar sig och stoppar i stället om henne. Just som han ska gå kommer flickans mamma och broder hem. Han råkar i våldsamt slagsmål med brodern, som förföljer honom genom ett varuhus som är låst för kvällen.

Samma kväll har Bengt åkt hem till Lollo för att tala med henne. Han har märkt att hon tror att det är Hans som är skyldig till våldtäkterna. Själv har han också insett den overkliga sanningen. Han undrar vad de ska göra. Lollo påstår sig inte ha vetat något säkert förrän samma dag, då hon letat efter gamla leksaker i källaren och i stället funnit flickattiraljer och -kläder. Bengt har dock redan innan besöket ringt efter polisen. När Hans kommer hem försöker Lollo varna honom.

Hans döms till sluten psykiatrisk vård. Efter tragedin syns Bengt inte längre i TV-rutan. Han har förlåtit sin son och försonat sig med honom. Hans har börjat kalla Bengt för pappa och han tycker att han på något sätt vunnit faderns respekt. Även Lollo har förlåtit Hans. Tillsammans med Bengt besöker hon honom på vårdkliniken.

Pressreaktion Svensk filmografi

Vid premiären behandlades Kaninmannen relativt väl av kritikerkåren. Flera av recensenterna såg avsevärda framsteg för filmskaparen Stig Larsson jämfört med debutfilmen Ängel. Man framhöll också Larssons angelägna ämnesval: sensationsjournalistik, trakasseri, förnedring, skuld, kontaktlöshet och rätten till försoning. Många saknade dock ett stramare berättande och tyckte att Kaninmannen bitvis var för långsam.

Kaj Schueler, SvD: "Stig Larsson moraliserar aldrig - det ligger helt enkelt inte för honom - men hans budskap har en tydlig moralisk innebörd: Även den uslaste brottsling har rätt till försoning. Stig Larsson hanterar inte världen efter mallen ont och gott, vilket ur åskådarens synvinkel innebär såväl komplikation som frigörelse.

Kaninmannen är en enkelt och effektivt berättad film, utan att problemställningen förenklas. Filmen, som också är spännande, verkar genomgående på ett inre plan. Stig Larsson lyckas också betydligt bättre med att hålla ihop berättelsen än i den ofullgångna debutfilmen Ängel. Personerna lever filmen igenom och efteråt, vilket i sig är märkligt, då personteckningen är synnerligen knapp.

Larsson blir aldrig närgången eller kladdig och undviker även att i bild visa de grymma brott som åskådaren vet begås. Samspelet mellan Börje Ahlstedt och Leif Andrée är skickligt balanserat mellan kontaktlöshet och växande närhet. Andrée gör än en gång en ypperlig tolkning av en person drabbad av kärlekslöshet och tömd på innehåll.

Det är imponerande att Stig Larsson lyckats göra så mycket av ett manus som är tolv år gammalt och som han skrev före den litterära debuten. Men däri ligger också svagheten, och mest besviken blev jag över att dialogen skorrade av lättköpta poänger - det gäller framför allt i sidohandlingen om de interna bråken på TV9. Satiren som han så väl hanterade i pjäsen VD faller här platt till marken.

Kaninmannens styrka ligger i att filmen angår, samtidigt som Stig Larsson sin vana trogen provocerar den allmänna smaken."

Hanserik Hjertén, DN: "Men detta är ingen kriminalgåta, så hur det ligger till får vi snart veta. Ty vad Kaninmannen ville komma fram till är inte en skyldig utan möjligheten att förlåta det oförlåtliga.

Tyvärr känns vägen dit väldigt seg. Här, när Larsson i motsats till debutfilmen, övergår till traditionella spelscener blir hans valhänta handlag med filmmediet än tydligare.

Scen läggs till scen, prat till prat (som det katastrofala ljudet gör svåruppfattat) utan att Larsson lyckas skapa en levande puls genom filmen. Miljöerna är doftlösa, personteckningen fragmentarisk, spelet kontaktlöst som i lufttomma rum.

Bengts förvandling blir trots Börje Ahlstedts intima närbildsagerande ingen riktigt gripbar skildring av en nyhetsgalnings sammanbrott till människa.

Mot slutet tätnar dock filmen, främst tack vare Leif Andrées porträtt av en olycklig brottsling som måste dölja sitt miserabla liv bakom en tvångsmässig lögnaktighet. Det är styvt gjort, och när Larsson i slutbilderna kopplar ihop den avskyvärda och den mänskliga sidan hos honom har han fått oss dit han vill: vi ser äcklet i ögonen!

Men, som sagt, det tar tid. Trots goda ansatser får nog Kaninmannen ses som ett ytterligare, och betydligt dyrbarare, övningsredskap för fenomenet Larsson."

Annika Gustafsson, SDS: "Samtidigt som man gläds åt Stig Larssons mod att ta upp nästan tabubelagda ämnen och hans seriösa anslag bland filmrepertoarens alla ytligheter saknar Kaninmannen ett mer personligt bildspråk. Historien är väl genomtänkt men samtidigt något spänningslöst och fattigt berättad. Börje Ahlstedt, Leif Andrée och Stina Ekblad hade gjort ett ännu intensivare intryck om kameran bara låtit dem fortsätta sitt spel ytterligare ett ögonblick. (-)

Precis som i fallet Ängel är Kaninmannen en angelägen film att se och diskutera, en liten men besk motvikt till den glittriga underhållnings- och TV-industrins bagateller."

Jens Peterson, AB: "Kaninmannen är både rolig och obehaglig, och Stig Larsson balanserar de två sinnesstämningarna väl. Den är full av mycket mänskliga samtal där försök till djupaste allvar besvaras med banala byten av ämnet. En finslipat litterär form av 'Goddag! Yxskaft'. (-)

Kaninmannen är välskriven och välspelad. Börje Ahlstedt, Stina Ekblad och Björn Gedda är alla veteraner som ger tyngd åt de stora rollerna. Även i biroller imponerar aktörer som Åke Lagergren, Krister Henriksson, Tomas Pontén, Maria Johansson och Johan Rabaeus. Titelrollen görs av Leif Andrée, som här borde få ett filmgenombrott. Han är mycket trovärdig som den hunsade gymnastikläraren, mobbad av grymma högstadieelever."

Bernt Eklund, Expr: "Kaninmannen är hårt tuktad - framför allt i dialogen men också i bilderna. Den är ett porträtt av en kontaktlöshet som inte är öppet desperat utom omsorgsfullt inkapslad.

Hur når man en far som är nyhetsman? Genom att bli en nyhet.

Stig Larsson varken rosar eller risar, han förevisar: svaghetens styrka, känslokylans hetta och den underkuvades sneda uppror.

Kaninmannen innehåller en rad goda skådespelarprestationer, Stig Larsson har växt både som personinstruktör och bildskapare. Hans film kommer knappast att räknas till de största.

Men den kommer att räknas."

Kommentar Svensk filmografi

Redan före sin långfilmsdebut Ängel (1989/5) hade Stig Larsson (f 1955) etablerat sig som ett ungt, vitalt inslag i det svenska kulturlivet med romaner som "Autisterna" (1979) och "Introduktion" (1986), diktsamlingar som "Den andra resan" (1982) och "Händ!" (1988) samt dramer som Röd gubbe (1986) och VD (1988), vilka han även regisserade på Dramaten (den senare även för TV). Före långfilmsdebuten hade han även gjort ett par kortfilmer, Punk (1978) och Danska dikter (1985).

Framgångarna med den okonventionella och provokativa Ängel gjorde det möjligt för Stig Larsson att förverkliga ett gammalt filmprojekt. Redan under regiutbildningen på Dramatiska institutet gjorde han en pilotfilm med namnet Kaninmannen och med det kontroversiella temat våldtäkt på småflickor. Idén och namnet fick han från ett autentiskt våldtäktsfall som tidningarna skrev om 1976. Det var en man som lockade till sig småflickor genom att påstå att han hade kaniner som han ville rädda undan djurförsök. Sedan har benämningen Kaninman kommit att avse män som förgriper sig på småflickor.

Stig Larsson fick pengar från Svenska Filminstitutet till manusarbetet och 1978 presenterade han ett manus med namnet Kaninmannen för producenten Peter Kropénin. Filmen fick dock inget stöd i garantifonden, då den påstods spekulera i pornografi och våld. Projektet lades på is och först efter den positiva responsen på Ängel fick han klartecken. Han skrev då ett helt nytt manus eftersom han kände på sig att det första inte höll måttet.

Till skillnad från Ängel, som till stor del byggde på improvisation och hade amatörer i huvudrollerna, var Kaninmannen grundligt planerad, med varje replik och scen klart fastlagd.

Ensemblen bestod huvudsakligen av professionella skådespelare, av vilka både Börje Ahlstedt (f 1939) och Leif Andrée (f 1958) hade arbetat med Stig Larsson tidigare. Ahlstedt lärde känna Larsson 1985, då han i Staffan Roos (f 1943) regi framförde en 90 minuter lång radiomonolog författad av Larsson. Någon vecka före filminspelningen råkade Ahlstedt ut för en olycka under en repetition av farsen Charleys tant på Vasateatern. Han bröt lårbenshalsen och fick gå med krycka filmen igenom, något som man alltså tvingades skriva till i manus. Ahlstedt guldbaggebelönades för sin roll i Kaninmannen.

Leif Andrée knöts 1983 till den fria teatergruppen Galeasen i Stockholm, och 1988 medverkade han i Stig Larssons pjäs In Memoriam, som skrevs direkt för gruppen. Han spelade även med i Ängel, men rollen som sexualförbrytaren Hans i Kaninmannen är hans största roll på vita duken.

Kaninmannen spelades in under hösten 1989. Från början kallades TV-stationen där Bengt arbetar för TV4, men man tvingades ändra namnet till TV9 (TV 4 började sända program via satellit 1990).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se