Spik-Bebis (1987)

Ung man spikar sig i huvudet i glashus med stop motion-animerade leksakslik.

"Plötsligt ringer det aborterade fostret från dödsriket och är full och jobbig…" Intervjuad i fanzinet Sömn våren 1991 berättar Max Andersson om handlingen i sin kommande serieroman Pixy. Han vet hur han får oss på kroken.

I kortfilmen Lolita separerar: En dövstum film, "en neo-feministisk splatter-komedi" från 1989, ger Andersson en tam fiskpinne och en avskuren penis liv med stop motion-animation, och i Spik-Bebis slår han huvudet fullt av spik och rycker benen av något som fötts ur en böld på hans kind. Filmerna är stumma svartvita hybrider av live action och animation, och skådespelarna av kött och blod gör saker man önskar att man inte hade sett. I Spik-Bebis lever Hål-pojken och en koloni av små stympade figurer och ting i en förfallen fabrikslokal av glas. Oroande kameravinklar, drömlogik och maniska montage – Spik-Bebis kunde varit gjord ett halvt sekel innan Andersson föddes.

"Jag arbetar med ganska råa och primitiva tekniker, både i mina serier och i mina filmer. Hjärnan uppfattar inte jämna, högupplösta rörelser som naturliga. Det är inte så vi upplever tillvaron optiskt. Ögat skickar, genom synnerven och i realtid, en konstant ström av information till hjärnan. Hjärnan 'klipper' informationen. Den skapar virtuella jump-cuts mellan olika viktiga ögonblick. […]

Jag älskar [stop motion-animatörerna Ray] Harryhausen [Det gyllene skinnet, 1963] och Willis O'Brien [King Kong 1933]. Det de gjorde är fortfarande så mycket bättre än allt man kan göra med CGI-effekter. För mig ser all datoranimation ut som fusk. Men analog animation är som alkemi – även om den är rå och gjord med enkla material så tror vi på den på en gång. Jag är inte säker på varför. Kanske för att det är riktigt ljus, riktiga texturer, riktiga spår av silver i emulsionen på filmremsan. […] Jag föredrar animation där målet inte är teknisk perfektion. […] Det är de små sakerna i mellanrummen som intresserar mig. Under en period var jag mycket påverkad av den tjeckiska surrealisten Jan Svankmajer. […]" – Max Andersson intervjuad av Manuel Espírito Santo, Invicta Indie Arts.

Max Andersson föddes i Karesuando 1962. Han är utbildad i grafisk formgivning vid RMI-Berghs i Stockholm och i filmproduktion vid New York University. Efter en rad internationellt prisbelönta kortfilmer gjorde han Pixy, som blev utgiven på nio språk och följdes av fler serieromaner. Anderssons serier har publicerats i tidskrifter och dagstidningar som Galago, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Le Monde Diplomatique, Strapazin, Lapin och Zero Zero. I sin senaste film Tito on Ice (Andersson och Helena Ahonen 2012) kör han och kollegan Lars Sjunnesson omkring i forna Jugoslavien med en uniformerad Tito i papiermaché, i naturlig storlek.

Spik-Bebis är inspelad i lampprovningsrummet på taket av Lumafabriken i Stockholm.

Den här filmen finns i distribution hos någon annan än Filminstitutet. För bokning av filmen, kontakta aktuell distributör direkt. Se längre ned på sidan under rubriken ”Bolag”.

Spik-bebis bor i en lagerlokal. Han börjar dagen med att slå in en spik i huvudet.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se