Originaltitel | Barnen från Jordbro |
---|---|
Filmtyp | Långfilm |
Kategori | Dokumentär |
Regi | |
Produktionsland |
|
Produktionsbolag | |
Utmärkelser |
|
Åldersgräns | Barntillåten |
Det är upprop för klass 1D i Lundaskolan i Jordbro, den 23 augusti 1972. Klassföreståndaren Inga-Britt Jones har handlat blommor för att göra det trevligt. Hon hälsar på barnen...
Originaltitel |
|
---|---|
Svensk premiärtitel |
|
Regi | |
---|---|
Projektledare | |
Foto | |
Klippning | |
Ljudtekniker | |
Ansvarig utgivare | |
Filmkonsulent | |
Efterarbetsansvarig | |
Ljussättare | |
Negativklippning | |
Optisk printer | |
Exekutör |
|
Ljudläggning | |
Mixning |
Produktionsbolag | Olympia Filmproduktion HB | (©) | |
---|---|---|---|
Sveriges Television AB Kanal 1 | |||
Produktionsstöd | Stiftelsen Svenska Filminstitutet | ||
Distributör i Sverige (35 mm) | Stiftelsen Svenska Filminstitutet | 1996 | |
Laboratorium | FilmTeknik AB |
Det är upprop för klass 1D i Lundaskolan i Jordbro, den 23 augusti 1972. Klassföreståndaren
Inga-Britt Jones har handlat blommor för att göra det trevligt. Hon hälsar på barnen och det
står 'Välkomna till skolan' på svarta tavlan. Det är första gången Ulf, Marie, Tina, Renato,
Göran, Chrisoula, Petra, Therese, Tommy och alla de andra barnen samlas till en skoldag.
På det första föräldramötet presenterar klassföreståndaren sig själv. Hon har varit
lärare i åtta år och har själv två barn, fem och tre år. När föräldrarna gick i skola gick
det mesta ut på att lyssna och läsa, medan barnen i den nya skolan ska lära sig att tala
inför grupp.
Slobodan kommer ett par dagar senare till skolan, eftersom det inte fanns några
platser på flyget från Jugoslavien, där han varit på besök. Han visar en våtservett som han
fått på flyget för de andra barnen.
Rainer Hartleb för samtal med barnen om hur de ser på livet, vem som bestämmer i
Jordbro, vilka kompisar som är bästisar, relationer mellan killar och tjejer, vilka som är
intresserade av vilka osv.
Klassföreståndaren försöker lära barnen trafikvett och skogsvett. De sliter med
läxor och försöker lära sig läsa, skriva och räkna, 'för det måste man kunna när man blir
stor'. Det finns också problem: Roger har ont i magen för att det är för stökigt i skolan,
och Peter har fått sin fina jacka förstörd.
Den första terminen avslutas med en julfest, där barnen sjunger i kör. Föräldrarna
är med och hoppar säck, bland andra sällskapslekar. Jultomten kommer och visar sig vara en
svart man när barnen rycker av honom masken.
Hartleb samtalar också med föräldrarna. Urbans mamma vill att sonen ska bli som hon
själv, ärlig och snäll och som folk är mest. Hon har inga ambitioner, bara sonen sköter sig
och inte dricker mellanöl vid pressbyrån. Thereses pappa har svårt att se hur dottern är om
tio år. Han hoppas att hon pluggar litet, så att det går bra. Många flyttar ifrån området
efter några år, bland annat för de höga hyrorna.
Flera av familjerna vill flytta därifrån, de ser inte Jordbro som en slutstation,
för "ingen bor så långt från stan om man inte måste". En kvinna blir irriterad på att allt
är få fint i det nya området. Hon är hemmafru och tycker att veckans höjdpunkt är onsdagen,
då Vecko-Revyn kommer - "man ska ju inte ha så stora fordringar". Hon vill jobba med barn,
men har inte de rätta kvalifikationerna.
En annan mamma har arbetsdagar på 10-11 timmar, men vill inte flytta, eftersom det
finns det mesta för barnen i området.
Text: Ett år senare...
En mamma berättar om sin utbrändhet av arbete och barn. Tommy visar sina tecknade
serier. Han tycker bäst om spännande och kusliga historier. För andra barn är lyckan att bli
uttagna till fotbollslaget, men Maria får inte ens fotbollsskor eftersom hennes pappa inte
tycker att det är något för tjejer. Skolklassen besöker en byggarbetsplats. De får sin
första uppsatsuppgift, att berätta om sina föräldrars arbete. En gammal man, som för länge
sedan bott på det område där Jordbro byggdes, berättar om höns och kaniner och spelar
munspel. Barnen får prova på ponnyridning, men alla vill inte, eftersom man kan ramla av
hästen.
Ulrik kommer ny i klassen, och han är ganska bråkig och svär friskt. Det stora
problemet är att han slåss med kamraterna. Många oroar sig för det första betyget och en del
tycker att det vore bättre utan. En flicka säger att det är sällan hon känner sig riktigt
lycklig när hon går till skolan.
Skolavslutning. Det är tredje klass och sista året som klassen har Inga-Britt som
lärare. Hon får en vas i avslutningspresent och rektorn håller tal.
Censurnummer | 133763 |
---|---|
Datum | 1996-01-31 |
Åldersgräns | Barntillåten |
Originallängd | 2108 meter |
Kommentar | Aktindelning: 532-567-562-447 |
Bildformat | 1.37:1 |
---|---|
Färgtyp | Svartvit och färg |
Hastighet | 24 |
Längd i meter | 2108 meter |
Längd i minuter | 77 min |
Jordbro-filmerna utgörs av dokumentärt material som Rainer Hartleb samlat 1972¿94. Det
presenterades ursprungligen som en rad TV-filmer, varav En pizza i Jordbro (1994/16) var den
sista och femtonde. Våren 1996 visades filmerna i en ny version, nu omredigerade till fem
filmer med en sammanlagd speltid på 6,5 timmar. Här ingick också material som inte visats
tidigare. Premiären ägde rum under Göteborg Film Festival och sviten visades senare på
biografen Zita i Stockholm och i SVT 2, där de sändes fem kvällar i sträck.
En pizza i Jordbro tilldelades 1994 års Guldbagge för bästa film och Göteborg Film
Festivals jurypris för årets bästa film och visades också vid filmfestivalerna i Berlin och
Sydney.
Stockholmsförorten Jordbro var när Rainer Hartleb valde den för projektet ett
nybyggt samhälle som helt dominerades av barnfamiljer - pensionärer utgjorde bara någon
procent av befolkningen. Inspelningsår för de olika filmerna är Barnen från Jordbro
(1972-75), Leva i Jordbro (1975-81), Tillbaka till Jordbro (1988), Det var en gång en liten
flicka (1991/21) och En pizza i Jordbro (1994).
Sviten börjar den 23 augusti 1972, då det var upprop för klass 1 D i Lundaskolan i
Jordbro, en skola där det pågick ett pedagogiskt försöksprojekt. Efter att ha följt barnen
skoltiden ut, då de slutade klass 9, ansåg Hartleb att projektet var slutfört. Fem år senare
inbjöds han till klassens femårsjubileum. Han gick dit utan kamera, men ungdomarna blev
besvikna och undrade varför han inte ville filma mer. Då föddes idén om en fortsättning, och
sammanlagt följde Hartleb barnen i 22 år, fram till vuxen ålder, yrkesliv och i flera fall
föräldraskap.
I ett flertal tidningsintervjuer beskriver han tillkomsten av projektet. "En gång
träffade Rainer Hartleb den arkitekt som ritade Jordbro [Ebbe Lidmark, red anm]. Arkitekten
talade i lyriska ordalag om hur han lagt sig ner i den susande skogen söder om Stockholm och
överrumplats av uppenbarelsen om hur det lilla samhället skulle ta form med påfartsramper
och allt.
Vi tar en biltur i förorten som skulle bli en böljande stad av italienskt snitt.
Rainer Hartleb berättar hur han ville ställa frågan hur människor formas av att växa upp på
en plats som denna. Han följde 25 barn upp i vuxen ålder och skildrade deras vägval i en
lång räcka filmer. (-) Nu har han arbetat om sitt gamla material och åstadkommit en
kronologisk svit på sex filmer.
- Man ska inte överskatta de här filmerna för Jordbro, säger han och guidar runt i
ett delvis nedlagt industriområde.
- Men människor kan spegla sig i dem. Filmerna är en uppmaning att vara känslig,
öppna sig och se det oväntade, tillägger han.
Det har skett en tyngdpunktsförskjutning. Med åren har de enskilda individernas
utveckling kommit i fokus framför kollektivets. Att dokumentärer, per definition, aldrig
blir vad man väntat sig, förklarar Rainer Hartleb redan nu och sedan igen och en gång till
under intervjun.
Det författare brukar säga om sina romanfigurer, att de börjar leva ett eget liv,
gäller egentligen i ännu högre grad dokumentärer.2 (Eva Strömberg, GP 9.2.1996):
"Det Rainer var ute efter var en del av det nya Sverige - förorten.
- Jag hade ett pockande samhällsintresse och var fascinerad av den nya sociologin
som gick ut på att leva med dem man forskar om, att undersöka vanor och sedvänjor. Att vara
med samtidigt som man står utanför.
Det var inte, som man kanske kunde tro, svårt att få barn och föräldrar att ställa
upp på Jordbro-svitens första film, Från en barndomsvärld. Sjuåringarna var så uppspelta
inför skolpremiären att en filmkamera varken gjorde till eller från. De anhöriga fick inte
reda på något förrän vid det första föräldramötet. Det var först efter det att filmen visats
på TV, med all uppmärksamhet som följd, som de inblandade riktigt insåg konsekvenserna.
Detta innebar vissa svårigheter när Rainer kom tillbaka följande år eftersom alla barn
plötsligt ville spela apa framför kameran.
Samhällskritiken i filmen hade dessutom delat upp föräldrarna i två grupper: 'Det är
en för dyster bild av Jordbro' och 'Precis så här är det.' Rainer kunde emellertid snart
jobba vidare på sin svit. Tyngdpunkten har med tiden förflyttats från filmarens egen
samhällskritik till de medverkandes öden, eller som Rainer säger: 'Fokus har flyttats från
mig till dem'. (Fredrik Sahlin, Nöjesguiden 6.7.1994)
Flera reportage tog upp frågan om hur Rainer Hartleb arbetade som dokumentärfilmare.
"Jordbro-filmerna är historia för honom nu. Det blir inga fler delar. En fortsättning skulle
medföra uppenbar risk för något som en dokumentärfilmare absolut vill undvika: Att personen
framför kameran börjar spela rollen av sig själv i stället för att vara sig själv.
Då är steget till fiktion inte långt. Som i de tyska Heimat-serierna, sexton och tio
timmar långa, om livet i en liten tysk by från 30-talet och fyra decennier framåt.
"Jag älskade dem. Heimat är en så rik berättelse, allt är så skickligt gjort och
ihågkommet. Men det är oerhört medvetet, med hjältefigurer och uträknad handling, säger
Rainer Hartleb.
Och vad blir skillnaden i slutresultat?
- Att man hela tiden kan gå tillbaka till en dokumentär och säga: Detta är
verkligheten. Du ser människorna på ett annat sätt då, det som händer får en annan laddning.
Pippi Långstrump är ju till exempel alltid Pippi Långstrump. Barnen som är 7-8 år i min film
förändras, de är samma människor fast annorlunda.
Den svåraste biten för en dokumentärfilmare är inte att återge verkligheten, utan
att välja bland de inspelade bilderna av verkligheten. Redigeringen. Vad ska bort?
- Man skulle ju vilja att varje del tog tre-fyra timmar. Men du kan drunkna i
trivialiteter också. Film är inte liv, det är bilden av liv. Koncentrerat liv. Och du måste
försöka vaska fram det som ger intryck, som är själva koncentratet. Jag vet så mycket om de
inblandade. Men jag måste berätta om dem för en publik som inte vet någonting, säger Rainer
Hartleb.
Jordbro-filmerna har en melankolisk, sorgsen ton gemensam genom sina faser. Den är
Rainers egen.
-Jag tror att melankolin kommer från tidens gång. Från vetskapen om att varje
ögonblick är ett sådant som inte kommer tillbaka. Aldrig någonsin.
Inte ens i Jordbro." (Anders Hansson, GP 6.8.1996).
"Rainer jobbar med en annan metod än exempelvis kollegan Stefan Jarl som gärna
dramatiserar sina dokumentärer. Där Jarl arbetar målinriktat mot ett speciellt uttryck låter
Rainer saker bara hända.
- Jag vill inte begränsa mig, det blir mycket mer spännande så här. Som en slags
roadmovie genom livet.
Om någon svävar på målet, eller kanske bryter ihop, stänger Rainer inte av kameran,
han låter i stället minuterna passera. Inget händer - och närheten är stundtals total. Som
när hemmafrun tittar tomt framför sig efter att föga upplyftande ha konstaterat:
'Höjdpunkten är onsdag när Vecko-Revyn kommer - jag menar det är ju inte så att man hoppar i
taket direkt. Men man ska väl inte ha så stora fordringar.'
Är detta den sanna dokumentären?
Nja, det finns ingen ren dokumentär. Så fort man försöker fånga någonting, med penna
eller kamera, skapar man sin egen sanning. Men... hur ska jag säga... jag försöker
åskådliggöra hjärnverksamhet och samtidigt skapa hjärnverksamhet hos åskådaren.
Rainer tror att han lyckats få sina Jordbro-vänner att berätta direkt ur hjärtat. Om
man låter folk berätta om det som de tycker är väsentligt så glömmer de snart bort kameran,
hävdar han." (Fredrik Sahlin, Nöjesguiden 6.7.1994)
Flera skribenter kommenterade också den samhällsbild som växte fram under filmernas
gång. "Sakta men obevekligt tränger kylan in från Hartlebs film. Från sjuttiotalets öppna
klassrumsbilder där eleverna sitter vända mot varandra, inte som soldater i ett led mot
läraren: från elevdemokrati och pedagogisk glasnost till dagens egna lägenheter, egna
arbeten, egna barn.
- Den som inte arbetar är inte en riktig människa. Kylan från styckrummet där
repliken sägs och kylan från själva repliken blandar sig med varandra. Det är ett öppet
samhälle. De här människorna har växt upp i ett öppet samhälle. De har fått ansvar,
förtroende. De fick välja plats i klassrummet själva. Det är här den verkliga naiviteten
kommer in. Den som en flicka, mot slutet av filmen [Tillbaka till Jordbro, red anm], berör
när hon säger: "Jag har gjort precis samma sak som mamma och mormor.
Rainer Hartleb lyckas, utan att andas ett ord om saken, visa till vilken grad de
osynliga mönstren styr våra liv, till vilken grad det öppna samhället, det öppna klassrummet
är en illusion, en naiv dröm som aldrig lyckats komma åt dessa mönster.
Tillbaka till Jordbro är en djupt solidarisk film, humanistisk bortom den ljumma
humanism som gav oss öppna klassrum och stängde vägen ut ur klassamhället. Flickan i filmen,
hon tittar rakt emot dig och du måste möta hennes blick. Och känna dig som en idiot;
manipulerad." (Kristoffer Leandoer, AB 31.8.1988)
"Första filmens fråga, Får de det bättre i Jordbro 1990?, besvaras nu med att de
flesta flyttat härifrån.
- Högre standard materiellt sett har de ju, säger Rainer Hartleb. Villaboendet, som
barnen pratade om som överlägset boende, är infriat för Petra och Therese. Men inte i
Jordbro. Chrisoula har återvänt till Grekland och gift sig och fått barn där. Men den som
bor kvar är Ulrik. han sitter på sin balkong, äter middag och minns sin revolt i tonåren. Nu
mår han gott av sitt etablerade och rörliga ungkarlsliv." (Rebecka Tarschys, DN 1.12.1994)
Jordbro | Stockholm | Sverige | 1972 | 1975 |
TV-visning | 1996-08-06 | SVT2 | Sverige | |||
---|---|---|---|---|---|---|
Stockholmspremiär | 1996-09-14 | Zita - Folkets Bio | Stockholm | Sverige | 77 min |
Originaltitel | Sonat, piano, nr 14, op. 27:2, ciss-moll, "Månskenssonaten" | |
---|---|---|
Kompositör | Ludwig van Beethoven | (1802) |
Festivalpris | São Paulo | 1996 | (publikpriset Bandeira Paulista i dokumentärklassen) |
---|
Jordbrosviten (2007) | innehåller | Barnen från Jordbro (1996) |
Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se
Typ | Kopia |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Typ | Kopia |
---|---|
Materialbas | Polyester |
Bärare | 35 mm |
Längd i meter | 2106 |
Typ | Duplikatnegativ |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Typ | Tonnegativ |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Typ | Slutmix |
---|---|
Bärare | 17,5 mm |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se
Storlek | Cirka 60 x 80 cm |
---|---|
Antal exemplar | 1 |
Storlek | Cirka 70 x 100 cm |
---|---|
Antal exemplar | 1 |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | Barnen från Jordbro. The Jordbro children. |
Omfång | 37 s. |
Språk | Engelska |
Typ | Dialoglista |
---|---|
Manustitel | The Jordbro children 1. |
Omfång | 41 s. |
Språk | Engelska |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se
Svartvitt papper | 2 |
---|---|
Album | Nej |
Typ | Reklamtryck |
---|---|
Språk | Svenska |
Typ | Program/Reklamtryck |
---|---|
Språk | Engelska |