Hälsingar (1923)

Media (32 st)

Originaltitel	Hälsingar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	William Larsson
Producent	Lars Björck
Manus	Henning Ohlson Theodor Berthels
Förlaga	Hälsingar (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Filmindustri AB Triumvir
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1923-10-29

Medverkande

Jessie Wessel
Birgit Ljusnar, lillpiga

Adolf Niska
Jonas Övergård, bonde

William Larsson
Olov, hans äldre bror, bonde

Jenny Tschernichin-Larsson
Övergårdsmor

Theodor Berthels
Per-Erik, dräng

Frida Sporrong
Brita-Kajsa

Visa fler

Handling

Det är 1870-tal. Hemmanet Övergården i Hälsingland ägs av bröderna Olov och Jonas, av vilka den äldre Olov är en något inbunden och förståndig bonde, medan den yngre Jonas super,...

Visa hela handlingen

Press

Flera kritiker tyckte att det vilade något tafatt och amatörmässigt över Hälsingar -- en och annan var åtskilligt bister i omdömena -- men det genomgående intrycket var att filmen var...

Visa all press

Det är 1870-tal. Hemmanet Övergården i Hälsingland ägs av bröderna Olov och Jonas, av vilka den äldre Olov är en något inbunden och förståndig bonde, medan den yngre Jonas super, spelar kort och råkar i slagsmål förutom att han är en frejdad fruntimmers!karl. Båda bröderna älskar och vördar sin åldrade mor, som med stor oro ser hur Jonas visar allt tydligare tecken på dålig karaktär.

Jonas ständiga kortspelande leder till stora spelskulder som tvingar honom att i hemlighet ta ett lån hos handlanden Östlund -- med sin andel av Övergården som säkerhet. När förfallodagen närmar sig förfalskar Jonas en växel med broderns namn.

Vid samma tid kommer en ny lillpiga till Övergården, fattigstuguflickan Birgit Ljusnar, som är sexton år och vacker som en dag. Birgit skickas med boskapen till fäbodarna, och där får hon ständiga kärleksbesök av Jonas. Det börjar tisslas och tasslas i bygden om paret, och mot slutet av sommaren står det klart att Birgit ska bli mor. Hon oroas inte ty Jonas har lovat henne äktenskap.

Jonas beslutar sig för att fly undan skammen och ansvaret, i synnerhet som hans förfalskning av växeln snart kommer att uppdagas. Samma dag som han ska resa meddelar han sin mor och sin bror att han ämnar emigrera. Olov och Jonas har en häftig uppgörelse och när Jonas ger sig av dör modern av förtvivlan.

Olov förlorar sin forna handlingskraft men med hjälp från den trogne drängen Per-Erik kan broderns efterlämnade affärer klaras upp och gården räddas. Den övergivna Birgit föder sitt barn men drabbas en tid därefter av ett nytt dråpslag: när hon klättrat ned i en bergsklyfta för att rädda ett vilsegånget lamm försvinner plötsligt barnet spårlöst. Birgit anklagas för barnamord och blir dömd till fyra års straffarbete.

Utkommen från straffanstalten har Birgit att se fram mot ytterligare umbäranden, när hon utstött från människor och gemenskap måste söka sitt uppehälle som kvastförsäljerska. Det enda som håller henne uppe är hoppet att den lille sonen trots allt är vid liv.

En dag återkommer hon efter många vandringar till Övergårdens trakter, där hon skymfas handgripligen av ett par berusade drängar. Avsvimmad tas hon om hand av Olov, Per-Erik och en sextonårig spelman vid namn Gudmund, som funnit henne vid vägkanten. Birgit blir nu väl behandlad, och särskilt till den unge spelmannen känner hon en egendomlig dragning.

En dag berättar Gudmund, att han är ett hittebarn som uppfostrats inne i skogen av den gamle "Tok-Järr". När gubben dött, hade Gudmund gett sig ut på vandring och nu hamnat på Övergården, i vars närhet "Tok-Järr" en gång hittat honom. !Medan ynglingen berättar får Birgit se att Gudmund bär ett litet näverstycke som hon själv en gång skurit till och lagt vid sitt barns sida. Mor och son har äntligen funnit varandra.

Kort därefter återvänder Jonas till Övergården, mogen och full av hemlängtan. Olov och Birgit förlåter honom hans ungdomsförvillelser och det blir bröllop för Birgit och Jonas: hennes dröm att få bli Övergårds-mora har gått i uppfyllelse (Bearbetning av program.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Flera kritiker tyckte att det vilade något tafatt och amatörmässigt över Hälsingar -- en och annan var åtskilligt bister i omdömena -- men det genomgående intrycket var att filmen var sympatisk, genuin och ursvensk och att den bjöd på osedvanligt ståtlig ögonfröjd. Amatörerna från Järvsö som stod för bakgrundsstaffaget fick beröm för sin dråplighet och sina karaktäristiska och pittoreska folkdräkter.

Rent lyrisk blev recensenten i Arbetaren: "Ännu ett storslaget svenskt filmverk! Om man i Sverige vore mera affärsmässigt driftig, skulle snart de amerikanska filmerna konkurreras ut ur landet och dessutom skulle svensk film kunna vinna en framstående plats såväl på kontinenten som i Amerika (--) Att tala om spelets innehåll är en överflödig gärning, helst som vi förstå, att ingen svensk skall underlåta att se denna härliga skapelse, denna mäktiga berättelse om än hårda och obändiga, än mjuka och känsliga, stundom brutala och råa, men vanligen i djupet av hjärtat goda karaktärer. Hur gripande är icke Birgits kärlekssaga! Man kan inte undgå att helt betagen och stundom med andlös spänning följa händelsernas utveckling. Kommer så härtill den överdådiga fotograferingen, som gjorde hela serien av bilder till en oändlig fröjd för ögat! En sådan bild som exempelvis den, där Birgit räddar det lilla lammet, finner man ingen motsvarighet till någonstädes."

Kollegan i SvD kom med helt andra tongångar: "Om man tidigare haft anledning att anmärka på en viss brist på handling och dramatiskt liv hos våra bygdefilmer, så måste man erkänna, att Hälsingar fyller långt gående krav på rörlighet och händelserikedom. Det är slagsmål och skojarkörning på landsväg, växelförfalskning och förförelser, upptåg och fyllekalas i en utsträckning, att det kunnat räcka till för flera filmer. (--) Emellertid är Hälsingar en rätt svag film, påfallande amatörmässig i regien, på en gång vårdslös och konventionell: stilfel och anakronismer är det ganska gott om, rena orimligheter äro icke heller sällsynta. (--) Hr Adolf Niska, som uppbär huvudrollen, var kanske den bäste i samlingen och gav sin unge hetsige bonde med många goda och riktiga drag. Emot honom spelade fröken Jessie Wessel, en ung madonna, som av misstag låtit sig födas i trakten av Ljusnan och ifört sig en tjänsteflickas skepnad. Med sitt utslagna hår och sin milda blomlikhet påminde hon om centralfiguren i någon välgörenhetstablå."

Robin Hood i StT gav både ros och ris. Han berömde Adrian Bjurmans foto men var kritisk mot skådespelarna. "Djuren äro de bästa skådespelarna. Sådan expressivitet som den lilla vilsegångna killingen visar ingen av de mänskliga skådespelarna. Dessa äro i några fall svaga, i andra fall medelmåttiga. Men aldrig bra. Adolf Niska har en god sida -- han är vital. Och många dåliga: framsidan exempelvis är välvd som en rokokobyrå, vilket föga klär en primo amoroso på film. Niskas spel är genomgående operett -- det finns ingenting så teatraliskt som operett. Jessie Wessel är också teatralisk. Hon har dessutom en näsa, som inte gör sig: kameran förvrider hennes i verkligheten så täcka ansikte till oigenkännlighet. -- Men det är ingen idé att fördjupa sig i 'Hälsingarnas' personförteckning, ty människorna äro filmens svagaste del.

Vad regin angår kan man med visst fog säga, att i Hälsingar över huvud inte finnes någon regi. Hälsingar är en serie tablåer i 'allmogestil' (1880--90-talet). Man får egentligen aldrig se en handling fortlöpa genom en serie scener. Ingen rörelse. Men denna primitivitet ger åt Hälsingar en viss enhetlighet, en viss hållning, en viss stil. 'Naivism.' Och det är inte utan att naivismen förhöjer det helas verkan."

Kommentar Svensk filmografi

Teaterpjäsen "Hälsingar" uruppfördes på Tranebergs!teatern i Stockholm sommaren 1922. Dess författare, Henning Ohlson (1884--1941), gjorde flera arbeten för teatern, oftast i de folkliga genrerna, men inget blev så populärt som detta lyckokast. Hälsingar var hans förs!ta arbete för filmen, och under hela tjugotalet skulle han bli en flitigt anlitad manussnickare, främst åt Sigurd Wallén. Filminspelningen skedde under juli och augusti 1923.

Filmskådespelarveteranen William Larsson gjorde med Hälsingar sin debut som filmregissör. Filmen blev en stor publikframgång och satte ny fart på producerandet av lantligt förankrade folklivsberättelser, s k "bondefilmer". Larsson själv skulle inte i fortsättningen ha någon större lycka som regissör, däremot skulle Henning Ohlsons medförfattare till manuskriptet, skådespelaren Theodor Berthels, under inspelningen av Hälsingar samla erfarenheter inför sin förestående karriär som tjugotalets bygdefilmsregissör par préférence. Som manuskriptförfattare förblev Berthels verksam in på 1950-talet och var bl a med om att starta Åsa-Nisse-sviten hos Svensk Talfilm.

Officinen Triumvirfilm som öppnade sin verksamhet med Hälsingar utgjorde ett något udda inslag i bilden av den svenska filmproduktionen under tjugotalet, som annars i så hög grad domineras av SF och dess avläggare. Triumvirfilm var i stort sett en mans företag (bolagsbeteckningen avsåg de tre länder, Sverige, Norge och Danmark, som skulle utgöra avsättningsområdet för firmans produkter).

Mannen bakom Triumvirfilm hette Lars Björck (1884--1926) och var en av portalfigurerna från den svenska filmens pionjärtid. Han hade deltagit i uppbyggandet av Svenska Bio redan under Kristianstad-tiden, bl a som expert på biografetablering. Vid mitten av tiotalet hade han lämnat Svenska Bio för att 1916 starta det stolta konkurrentföretaget Skandinavisk Filmcentral som så småningom hade både import, produktion och biografbyggen (t ex Palladium i Stockholm) på programmet. Framgången blev kortvarig och 1922 tvingades Björck åse hur den bankruttmässiga Filmcentralen sögs upp av Svensk Filmindustri.

Filmindustriaktiebolaget Triumvirfilm blev pionjärens sista försök att göra sig gällande i filmbranschen. Det hade Adrian Bjurman som fotograf och Theodor Berthels som huvudregissör och hann under fyra års verksamhet producera en handfull filmer innan Björck strax efter inspelningen av Skärgårdskavaljerer (1925/17) avled i augusti 1926.

Hälsingar blev 1933 föremål för en ljudfilmsinspelning i regi av Ivar Johansson och med Inga Tidblad i melodramens huvudroll. (se 1933/20). En finsk filmversion gjordes 1940 av Teuvo Tulio, Unelma karjamajalla (Drömmen på fäbodvallen).

Rollen som Birgit Ljusnars son Gudmund spelades i 1923 års version av Erik Lundegård Jr, som senare skulle bli mer känd som kåsör under signaturen Eld i DN. Under 1940-talet blev han också rätt flitigt utnyttjad som filmförfattare.

Tillägg till kommentar (2003-10-06): Hälsingar var länge försvunnen, men år 1997 återfanns en kopia som nu är restaurerad. Det finns idag en visningabar kopia i Filminstitutets filmarkiv.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se