Carl XII:s kurir (1924)

Media (51 st)

Originaltitel	Carl XII:s kurir
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Rudolf Anthoni
Producent	Lars Björck
Manus	Rudolf Anthoni
Förlaga	Axel (Dikt)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Filmindustri AB Triumvir
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1924-04-07

Medverkande

Gösta Ekman
Axel Roos

Tottan Skantze
Maria Sobieska

Hilda Castegren
Aurora Sobieska, Marias fostermor

Victor Lundberg
Alexis Potocki

Nils Asther
Stanislaus, Potockis nevö

Renée Björling
Anna Björnhufvud

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs...

Visa hela texten

Handling

Kort efter kalabaliken i Bender får den tappre general!adjutanten Axel Roos Karl XII:s uppdrag att föra en sträng depesch upp till Rådet i Stockholm. Ryttarfärden måste gå tvärs genom...

Visa hela handlingen

Press

Meningarna om Carl XII:s kurir gick isär på praktiskt taget varje punkt. I SvD fann man, rimligt nog, uppsåtet redbart, i FDP inleddes den temperamentsfulla recensionen med utropet "Profit!...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

Kort efter kalabaliken i Bender får den tappre general!adjutanten Axel Roos Karl XII:s uppdrag att föra en sträng depesch upp till Rådet i Stockholm. Ryttarfärden måste gå tvärs genom det fientliga Europa, där polacker och ryssar har lika stort intresse av att ta honom tillfånga.

En morgon omringas Axel av ett rövarband. Han strider med dödsförakt mot den väldiga övermakten och är nära att duka under, då han räddas av ett jaktsällskap, anfört av den vackra unga grevinnan Maria Sobieska. Trots invändningar från den gästande baron Stanislaus Potocki, som avser att gifta sig med grevinnan, blir Axel omhändertagen på hennes slott.

Genom Marias ömma vård återvinner Axel sina krafter, en innerlig kärlek uppstår mellan dem, och de svär varandra evig trohet. Först måste emellertid Axel fullgöra sitt uppdrag och rida vidare till Sverige.

Den svekfulle Stanislaus Potocki får reda på Axels ärende och stjäl depeschen från Axel, som först efter en spännande hetsjakt lyckas återta brevet på en polsk gästgivaregård.

Hemkommen till Sverige måste Axel på konungens befallning stanna i landet en tid efter sitt väl förrättade värv, men varken han eller Maria glömmer sitt inbördes löfte. En kväll får Marias kammarjungfru infallet att klä ut sig till karl för att muntra upp sin vemodstyngda härskarinna. Det ger Maria idén till att förklädd till man söka värvning i den flotta som ryssarna utrustar mot Sverige för att på så sätt komma i sin älskades närhet. Hon lyckas med sitt lilla bedrägeri, men finner ombord på fartyget Potocki som känner igen henne men lovar att inte avslöja hennes hemlighet.

Snart börjar den ryska rövarflottan sina härjningar på den svenska kusten. Några fientliga skepp ankrar vid Sotaskär, i vars omedelbara närhet Axel Roos råkar befinna sig hos släktingar på ett gods. Anförda av Axel lyckas befolkningen samla sig till motstånd och driva fienden tillbaka, efter en het drabbning.

På kvällen vandrar Axel omkring på slagfältet och får höra en svag stämma ropa hans namn. Han finner sin älskade Maria, som efter en kort stund dör i hans armar. (Bearbetning av program och manuskript.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Meningarna om Carl XII:s kurir gick isär på praktiskt taget varje punkt. I SvD fann man, rimligt nog, uppsåtet redbart, i FDP inleddes den temperamentsfulla recensionen med utropet "Profit! Profit! Profit!"

Iscensättningen kallades i Arbetaren briljant, i DN valhänt. Robin Hood i StT berömde stridsscenerna speciellt, medan kritikern i SocD tyckte att just dessa avsnitt var särskilt dåliga. Gösta Ekman ansågs av somliga hurtig, käck och manhaftig, "utan tivel en av hans bästa prestationer på film". Andra menade att han bara var tvålfager. Hela anrättningen beskrevs ömsom som parodisk och sentimental, ömsom som förunderligt levande och något som "ses med allra största nöje". Det enda man var överens om var fotots förtjänster.

"Man skulle knappast kunna tänka sig e n e n d a människa, som inte har den minsta lilla förståelse för film. Denna film visar dock att det finns en och denna enda har svarat för regien i Karl XII:s kurir. I en film som denna, där händelserna tilldraga sig på så många olika platser och länder, borde man väl ha sett till att få lite omväxling i omgivningarna. Men nej. Det hade varit förenat med en del kostnader förstås. Man får därför se den 'krigiske' karolinen spränga fram genom de 'vilda skogarna i Turkiet', de 'väldiga ryska stepperna' och genom Sveriges 'omväxlande natur' på Drottningholm eller Djurgården, var det nu är, på nyplogade vägar. Alltid samma vägar. Man kan inte undgå att lägga märke till det, även om man anstränger sin fantasi till det yttersta. Inte den minsta lilla gnutta ödemark, mer än den vi sett hela vintern fem minuter utanför tullarna här. Och spelet. Nog hade väl lite var föreställt sig en Karl XII:s drabant helt annorlunda än den Gösta Ekman gav. Skoltidens karoliner och deras 'bragder' -- vart tog ni vägen. Ingen hade väl tänkt sig en sockersöt mammas gosse utklädd till krigare. En mer ömklig uppsyn än den Gösta Ekman tog på sig då han fick uppdraget att föra kungens brev till rådet i Stockholm, kan knappast tänkas. Man kan inte hjälpa att man tyckte att det var häpnadsväckande nonkvalificerade stråtrövare, som inte kunde klå upp honom lättare. Och den 'unga' Maria. Ja, det räcker med vad som är sagt." (FDP)

"Utan att vilja förnärma Gösta Ekman måste man dock omtala, att man har svårt att förlika sig med en tvålfager damernas gunstling som en båld karolin. Man kan inte hjälpa, att man finner ett svalg befäst mellan en bortskämd dandy av 1924 och en av 1700-talets mera robusta krigaregestalter.

Filmen är bra för pojkar med sinne för äventyrarromantik och för backfischar som beundra ett snutfagert anlete och kan dessutom ses av envar som älskar Tegnérs dikt, vilken -- konstigt nog! -- ej blivit fördärvad." (Arbetaren)

Kommentar Svensk filmografi

Dikten "Axel" av Esaias Tegnér (1782--1846) skrevs 1821.

Carl XII:s kurir inledde den patriotiska giv av historiska filmer som under de kommande åren skulle bli ett markant inslag i den svenska filmproduktionen och som avsåg att motverka det fosterländska förfall som ansågs förknippat med det svenska försvarets nedrustning vid denna tid.

Rudolf Anthoni var en svensk officer som före regidebuten uppgavs ha bedrivit filmstudier i Tyskland, där han bl a övervarit inspelningen av de nationellt uppfordrande Fridericus Rex-filmerna, vilka för övrigt verkat som inspirationskällor också för John W Brunius' mer namnkunniga Karl XII-filmer (1925/4 och 1925/21).

Ursprungligen hörde Anthoni till initiativtagarna till Karl XII, och det räknades på sina håll som något spekulativt handlat, när han igångsatte en egen karolinerinspelning. Anthoni återkom inte vidare som filmregissör efter denna inspelning, som försiggick vintern 1923--24. Inspelningen fick ett rättsligt efterspel inför Stockholms rådhusrätt, eftersom Svensk Filmindustri som stått för den tekniska sidan av produktionen tog ut stämning på Rudolf Anthoni och Lars Björck (chef för Triumvirfilm), då kostnaderna för inspelningen, 59 105 kronor, ej betalats.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se