De utstötta (1931)

Ett industrisamhälle någonstans i Sverige (verklig inspelningsplats: Södertälje). En hamn, fabriker, timmerstockar i vattnet. I ett arbetarhem dukar äldsta dottern Elsa för middagen med hårt bröd, vatten i en karaff, kokt skalad potatis och köttbullar. Yngste sonen Erik är hemma och läser en bok. Modern tar fram en ny handduk ur ett skåp och fadern kommer hem, tvättar sina händer och sätter sig moloket till maten. Han har blivit avskedad på grund av rationalisering vid fabriken efter tjugo års anställning.

Äldste sonen Axel kommer hem. Även han har blivit avskedad. Borta vid fabriken ser vi direktören gå runt med en ingenjör och planera ytterligare förändringar. Direktören är ledsen över att det kommer att leda till avskedanden men ingenjören anser att arbetarna kan söka nya anställningar.

Äldste sonens fästmö visar en annons om ett biträde i ett konditori. Hon har svarat och skall få plats i Stockholm. Det gör Axel dyster och han knölar samman annonsen.

På sina möten och i sina bildningsförbund diskuterar arbetarna situationen på arbetsmarknaden. Någon säger: "Vi får inte glömma att arbetslösheten är en internationell företeelse. Den måste avhjälpas genom samarbete inom landet och folken emellan".

Erik spelar boll nära en obevakad järnvägsövergång. Han ser en bil komma farande med ett par som flirtar och inte märker ett annalkande tåg. Bilen närmar sig övergången. Erik rusar dit för att hejda bilen men blir påkörd. Bilen välter och fattar eld. Axel bär hem sin bror som skadats och fått ett brutet ben.

Fadern beslutar att fara till Norrland och söka nödhjälpsarbete. Han måste lämna hemmet och sin arbetsplats där han slitit i 20 år.

Axel säger att det är vansinne att man inte hittar arbete närmare hemmet. "Tänk bara på järnvägsövergången, där folk kör ihjäl sig ideligen". Axel, hans vän Hjalle och ytterligare en pojke går mot Stockholm.

I hemmet får syster Elsa besök av en särdeles äcklig bokagent som lurar på henne Boccacios "Decamerone" i två band. Hon skriver på ett kontrakt. På kvällen träffar hon agenten på en klubbdans och ger sig troligen åt honom.

I Norrland har far blivit skadad av en sprängning och ligger till sängs. Han kan inte sända hem pengar till familjen. Man talar om allt som skulle kunna göras i Sverige. Nya vägar, nyplantering av skog m m. Hemma hos familjen säljer man de sista lakanen och handukarna för att få mat. Modern vägras förlängd kredit i handelsboden. Samtidigt anländer vräkningspapper, familjen kan inte betala hyran. Folk anländer som bär ut bohaget och ställer det på gården under en presenning.

Axel och Hjalle med kumpan anländer till Stockholm och finner det café där fästmön arbetar, men hon har en ny kavaljer. Axel talar aldrig till fästmön utan spionerar på henne från avstånd. Han kommer i dåligt sällskap och träffar langaren och inbrottstjuven Enggren som bjuder på smuggelsprit och föreslår ett inbrott på ett café, vilket man genomför men överraskas av en schäfer och måste fly.

Axel går för att spionera på sin fästmö igen och finner att hon misshandlas på gatan av kavaljeren som vill ta ifrån henne hennes veckolön. Han blandar sig i slagsmålet men överraskas av en polis som burar in honom i stället för kavaljeren. Fästmön undviker att säga någonting till hans förmån. Hos polisen kollas hans fingeravtryck och det visar sig att han varit med om inbrottet. Axel blir fälld för inbrottet men får villkorlig dom.

I hemmet är allt slut. Modern, dottern och brodern Erik med ena benet gipsat står på landsvägen och hoppas kunna ta sig till moderns broder, som har en bondgård. Bokagenten Carlsson dyker upp i sin bil och kör dem dit. Broderns hustru meddelar onådigt att de får stanna, men de måste arbeta. Erik har blivit mentalt ömtålig av all uppståndelse och förflyttningen. En ovänlig kvinna på bondgården säger "eländiga nådehjon" till honom vilket går honom hårt till sinnes.

Axel är på väg hem genom snön och träffar sin far på vägen. De kommer till hemmet och finner bohaget staplat utanför i snön. Ingen har underrättat dem om vräkningen. De skakar hand och lovar varandra att aldrig skiljas. "Litet förmå vi just nu, men låt oss dock bidra med det lilla vi kunna för att detta ej framgent åter och åter skall hända dem som arbeta så som vi", säger Axel.

Innan Axel och fadern hittat sin familj på morbroderns bondgård har Erik blivit underlig. Han går in i ett rum där man förvarar julgransdekorationer och tar lite prydnader samt ljus och hållare. Han går ut i skogen och klär upp en liten snöhöljd gran med ljus som han tänder. Medan ljusen brinner ner ligger han i snön och dör.

Pressreaktion Svensk filmografi

NDA (E-m): "Tendentiös är den naturligtvis, men även i det fallet måste det ges regissören det erkännandet att han skickligt undvikit vad som i den vägen plägar förstöra mycket av den konstnärligt värdefulla ryska filmen. Ingen onödig belastning, inte något 'kapitalisthem' som tendentiös jämförelse med det av arbetslösheten härjade arbetarhemmet -- över huvud taget har man förnuftigt nog sökt akta sig för alla banaliteter. Man har velat hålla sig till saken. Att ett eller annat missgrepp skett i själva predikan, lär väl dock ej kunna bestridas. Så enkelt ligger ju arbetslöshetsproblemet ej till som att det blott är rationaliseringen och strävan efter förbilligade arbetsmetoder som utgöra dess anledningar. Men det blir ett särskilt kapitel."

DN (G-a): "Försöket att ventilera ett socialt spörsmål på film, att ge filmen ett verkligt syftemål, är aktningsvärt, och resultatet har i detta fall blivit en enkel och gripande film. De många upplysande texterna, som inte hade direkt med handlingen att göra, voro dock mer till skada än gagn för filmen, även som propagandafilm betraktad. Dess bildspråk talade tillräckligt om avsikten. Redaktör Stenström har dock med De utstötta visat att man med, som det synes, enkla medel kan skapa en god film och att ur det svenska folket kan uppfiskas bra, delvis utmärkta skådespelare. På de flesta håll spelades naturligt och obehindrat. Den enkla fabeln skildrar olika öden ur en arbetarfamilj, en hopplös kamp mot fattigdom, nöd och död, men den saknar inte upplyftande moment, som tacksamt anammades av publiken. Regissören har haft ett ofantligt gott stöd i fotograferingen. Fotograf Åkesson ger filmen en konstnärlig touche, som är i hög grad befriande, hans kamera är beaktansvärt rörlig, den har fångat roliga perspektiv och gjort effektfulla naturlyriska utsvävningar."

AB (Refil): "Vissa delar av skildringen utgjorde sant mänskliga bilder ur livet, men på sina håll hade regissören, red. Matts A. Stenström, tillgripit överdriven sentimentalitet. Så t ex bilderna av pojken, som fryser ihjäl ute i den snötyngda skogen, medan julljusen tindra.

Det förvånar också, att en privathandlare figurerar i filmen, då man kunnat vänta sig att förebilden bort vara en kooperativ affär. Men då hade kanske de arbetslösa icke kunnat få kredit, ty den kooperativa rörelsen tillämpar strikt principen: kontantköp. Man ser alltså, att den privata affärsrörelsen har en stor mission att fylla, när det gäller att hjälpa folk över svåra situationer i livet.

Tendensen i filmen avser att vara en predikan mot arbetslösheten. Men inte ett enda uppslag till lösning av problemet förekommer. Och redaktör Ströms inledningsanförande i ämnet var lika fattigt på tankar om hur vi skola bekämpa arbetslöshetens spöke. Det var enbart ett konstaterande av att situationen tyvärr är likadan i alla länder.

Bildkompositionen vittnar om att regissör och fotograf kunna konsten att hantera en filmkamera. Man upptäcker flera originella småtrick ur fotograferingssynpunkt, och på sina håll spåras påverkan av våra stora filmregissörer, och det gör bilden så mycket intressantare.

Skådespelarna, idel okända personer, göra sin sak bra över lag. Med hänsyn till ämnet har musiken en sorglig och tung underton. Ledmotivet har komponerats av en arbetslös musiker."

Ny Dag (osignerad): "Ordet kapitalism nämnes ej i filmen! En kapitalist förekommer men han går och är ledsen över att han måste sparka sina gamla präktiga arbetare. Men rationalisering är nödvändig, säger hans ingenjör. Det kapitalistiska utsugningssystemets nödvändighet sattes aldrig i fråga. Den ansågs tydligen självklar.

Några vägar att besegra arbetslösheten visades heller ej. Jo sossarnas paradmotion om järnvägsövergångar och skogsplantering. Som om den skulle avskaffa arbetslösheten i kapitalismens värld. De arbetslösas kamp berördes ej, bara lite tyst förnöjsam svält. De uppträdde aldrig som massa och demonstrerade heller aldrig. Det var något hopplöst över dem -- helt naturligt förresten, ty så fort de kom åt satt de och läste Social-Demokraten. De enskilda scenerna, exempelvis kring vräkningen och hos polisen, kunde vara bra, men de kunde lika väl ha förekommit på en 'social' skioptikonföreställning i Frälsningsarmén. Där finns intet spår av kampinställning eller positiv inriktning överhuvudtaget. Slutscenen är innerligt typisk för det hela: En ung pojke som blivit 'nådehjon' på en bondgård knycker lite ljus och glitter och travar långt långt ut i skogen, tänder ljus i en gran och lägger sig att dö! För sådan erbarmlig smörja har man tiggt pengar av arbetarorganisationerna!

Filmens komposition är ett mischmasch, varken hackat eller malet. Fullt av ovidkommande detaljer och uppslag som ej fullföljes. Tempot odrägligt långsläpigt."

Kommentar Svensk filmografi

Sedd från 70-talets synvinkel är filmen intressant som en samtidsskildring med sina täta inslag av äkthet. Stenström gjorde endast två filmer som regissör (för biografiska detaljer se under Ungkarlsparadiset, 1931/18). Han använder sig mycket av amatörer och hans erfarenheter från De utstötta kommer fram i en intervju i Filmjournalen under inspelningen av Ungkarlsparadiset.

Matts Stenström (FJ 12/1931, s 6-7): "Och liksom i den förra filmen är det också här mest amatörer som spela. Film och teater är så fullkomligt olika saker, att det ofta inte alls är det lyckligaste med scenartister framför kameran. När man skall föra fram något över en ramp krävs det helt andra medel och ett fullkomligt olika framställningssätt än när man skall tolka något på den vita duken. Film skall vara fotograferad verklighet. Skådespelarna ha sin scenvana, sitt speciella sätt att tolka typer och känslor -- så som det skall göras på en scen för att bli bra. De kunskaperna ta de med sig framför kameran. Och där passa de inte alltid lika väl. Alltsammans blir friskare, spontanare, verkligare, om man tar oskolade krafter bland vardagslivets människor och låter dem stiga fram för kameraobjektivet och vara sig själva, spela var och en sin egen typ."

Fotografen Åkesson har för vana att lägga soft-filter så fort en filmscen domineras av ett kvinnligt ansikte -- oavsett vilket. Det kan uppfattas som störande när man snabbt klipper mellan softade och osoftade scener.

Filmen gjordes under en borgerlig regering och den antyder arbetsmöjligheter som de borgerliga inte utnyttjar. Detta sker emellertid ganska måttfullt. Observera att Fredrik Ström (som fungerat som manusgranskare) höll ett ganska häftigt anförande på premiären, möjligen beroende på att han ansåg att filmens budskap måste understrykas och spetsas till.

Gerda Henschen-Nygren (intervju 1 & 2.3.1976): "Inspelningen skedde på ett pensionat utanför Södertälje som skymtar i filmen på en bild där den förtvivlade arbetaren rusar ut och kastar sig på marken efter hustruns nedkomst. Där fanns en stor matsal med dubbel takhöjd och där byggdes dekoren av arbetarens hem och inspelades som i en filmateljé. Dessutom användes bitar av pensionatet till en del av de övriga scenerna. Några bodde dessutom inackorderade där, för Irefilm hyrde anläggningen.

När man ser filmen bör man veta att alla män (med undantag av Börje Lundh som skurk och de män som bär ut möblerna från arbetarhemmet och som var studiopersonal) är arbetslösa som hämtats från köer på Folkets Hus och liknande ställen.

Men i fråga om kvinnorna hade man inte samma tur. Man provfilmade en del som underkändes av fotografen Åkesson. Det var då man plockade in mig som dottern Elsa och Ester Riwkin-Pettersson som fästmön. Men modern är äkta och hennes blyghet gör henne mycket övertygande.

Kriminalexperten Harry Söderman var vän till regissören och fanns ideligen på plats under inspelningen. Det är säkert han som varit sakkunnig ledare när man visar polisarbete och fingeravtryck."

Filmens scenario har granskats av Fredrik Ström och Eyvind Johnson.

Sången "De utstötta" framfördes vid premiären av Sven-Olof Sandberg.

Vid omcensureringen i sept 1931 hade filmens distribution övertagits av Svenska Filmmissionen. Samtidigt hade titeln ändrats till De hemlösa.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se