Hägringen (1959)

Peter Weiss ovanliga filmexperiment är ett surrealistiskt drömspel om en ung man som kommer till Stockholm men finner att inget är vad det synes vara. En av den svenska filmens främsta avantgarde-verk.

1958 fick folkförelsebolaget Nordisk Tonefilm en förfrågan från Peter Weiss om finansiering till en realistisk-poetisk dokumentärfilm som skulle “skildra en outsiders situation i stadens stora maskineri”. Peter Weiss var redan ett aktat namn i konstnärskretsar och bolaget ville inte riskera den negativa publicitet som ett avslag skulle kunna medföra och bestämde sig för att bidra med ateljé och teknisk utrustning.

Det var alltså folkrörelsebolagets varumärkesvård som gjorde att Peter Weiss, mitt under filmens nedgång och tv:s uppgång, kunde spela in Hägringen (1959), vilken Artur Lundkvist då kallade ”den hittills främsta svenska avantgardefilmen”.  Efter flera experimentella och dokumentära kortfilmer var det den mångsysslande tysk-svenske konstnärens första (och enda) långfilm.

Även om Weiss pitch för projektet var kort, så visade den sig inte desto mindre adekvat. Filmen inleds med att kameran panorerar över järnvägar, broar, gator, industrier och hamnens överväldigande lyftkranar, samtidigt som en röst gnolar en engelsk folksång, sövande och knappt hörbart. En stad under utveckling, en experimentell film i vardande.

I gryningen har en ung man (Staffan Lamm) anlänt till Stockholm och vandrar nu omkring, först på öde gator där bara skyltfönstrens dockor rör sig, senare till en stad i ystert uppvaknande. Mannen är på jakt efter ett jobb, ett liv, men finner att ingenting är vad det synes vara. En stad full av illusion och bedrägeri, ett spel för galleriet där huvudpersonen tycks tagen som gisslan, paranoid eller bara utsatt för omvärldens spratt.

Filmen blir som ett urbant drömspel där uppvaknandet lika mycket förefaller vara huvudpersonens eget. Nekad arbete, erbjuden arbete, avvisad, konfronterad; till slut flyr han upp på takåsarna, bort från sus och dus, i märkbar förtvivlan över att inte veta vad som är fantasi och vad som är verklighet. Det aparta ljudspåret – från jazzslingor till maskinella dissonanser – förstärker hans utanförskap.

Vid ett försök till jämförelse bortom den uppenbara avantegardefilmen går tankarna främst till Ingmar Bergman, från Smultronställets nattmaror till regissörens expressionistiska 1960-tal, en huvudperson vilse i en främmande värld, bland vålnader, ritualer, groteska män och förföriska kvinnor – inget som han själv kan sätta ord på, men där allt tycks osa död.

Hägringen – inspelad med minimal budget och med flera av regissörens nära vänner, däribland Gunilla Palmstierna i en roll – fick ett blandat mottagande. De som uppskattade filmen lyfte fram Weiss sätt att utforska och variera mediets uttryck. Gustaf Mandals suggestiva foto framhölls, kontrastrikt och svindlande i sina arkitektoniska perspektiv, men också rättmätigt värdesatt som historiskt dokument i skarven mellan de gamla och de nya citykvarteren. 

Den abstrakta klippningen bidrog i hög grad till detta sällsynta svenska filmexperiment, där de teknologiska landvinningarna tycks ske på bekostnad av all mellanmänsklig kommunikation.

Jon Asp (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Svenska stadssymfonier"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Hägringen
Svensk premiärtitel	Hägringen
Internationell titel	The Illusion
Distributionstitel	Mirage (USA)
Alternativtitel	Fata Morgana

Regi	Peter Weiss
Manus	Peter Weiss
Foto	Gustaf Mandal
Musik	Peter Weiss Lennart Fors (originalmusik)
Klippning	Peter Weiss
Ljudtekniker	Helge Bylund Gustaf Mandal
Stillbildsfoto	Gustaf Mandal
Musikarrangör	Lennart Fors

Staffan Lamm	ung man
Gunilla Palmstierna	ung kvinna
Birger Åsander	kraftig man med hatt
Lars Edström	skrattande man
Tor-Ivan Odulf	arg man

Produktionsbolag	Svenska AB Nordisk Tonefilm
	Peter Weiss
	Gustaf Mandal
	Helge Bylund
	Édouard Laurot		(se Kommentar)
Distributör i Sverige (35 mm)	Svenska AB Nordisk Tonefilm	1959
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2017
Laboratorium	AB Film-Labor

Det är dimmig morgon. Till bilder av järnvägsspår, broar, lyftkranar, magasin etc hörs fotsteg och en gnolande röst.

En ung man kommer in i centrala Stockholm. Han tittar i ett skyltfönster. Hans ansikte speglas i glaset.

Han går fram till en flyttbil på gatan. Han tar i möbler som står vid den.

En baby skriker till bilden av ett bart kvinnobröst. Babyn tystnar, när den får suga.

Den unge mannen avlägsnar sig från flyttlasset.

En gatsoparkvast går fram i rännstenen. Där ligger en man som sopas bort mot en sopbil av kvasten.

Den unge mannen går genom en järngrind och nerför en trappa. Han kommer in i ett rum där det finns en kraftig man klädd i hatt. Den unge mannen frågar efter arbete.

Den unge mannen har hamnat i en träningslokal för boxare. Mannen med hatten konstaterar snart att här inte finns något som passar den unge mannen, som då ger sig i väg. Den unge mannen söker arbete på en fabrik -- förgäves.

Han kommer in på en bakgård där han lägger sig på en piskställning.

Han ligger på en flotte omgiven av vatten.

Han störs på piskställningen av en kvinna. Hon undrar om han är hungrig.

De kommer in i en tvättstuga där han bjuds på en smörgås. Han går in i ett angränsande rum. Där ligger människokroppar täckta av lakan. Han tittar närmare på ett par, en man och en kvinna. För ett ögonblick tycks de leva. De håller varandra i hand. Sedan verkar de åter livlösa.

En hejdlöst skrattande man skuttar in i likrummet.

Ett äldre par kommer också in, och han visar de gamla en av kropparna. När lakanet viks bort, ser den unge mannen sig själv ligga där dödsstel.

Den unge mannen springer sin väg. Han kommer till en strand. Han lägger sig i sanden.

Den unge mannen är åter i staden. Han telefonerar. Han går in i en pissoir. Han kommer fram till ett fågelbord. Där är bröd utlagt. Han stoppar en bit i munnen, tuggar -- och spottar ut den.

Han tar hoppande danssteg. Han skuttar över en lekplats där han väcker en grupp barns intresse. Han fortsätter ut på gatan.

Han står vid en mur, när han antastas av en polis som undrar vad han har för sig.

Den unge mannen springer sin väg. Han hoppar in i en bil. Där sitter några människor svartklädda för begravning. Han växlar blickar med en ung kvinna.

Bilen stannar vid en kyrkogård där alla de svartklädda går in. Den unge mannen väntar utanför, när de kommer tillbaka. De stiger ombord på en spårvagn. Den unga kvinnans hand rör vid den unge mannens, när hon kliver på. Spårvagnen går. Mannen står och tittar efter den.

Höghusen vid Hötorget håller på att uppföras. Här får den unge mannen arbete. Men det är en hård arbetsplats. Han är nära att muras fast. Smutsig av murbruk lyckas han till sist fly.

Han kommer upp på en vind där han finner en hink vatten och kan tvätta sig. Han tar sig upp på taket. Där lägger han sig. Han hasar ned mot takkanten. Han ser gatuvimlet nedanför. Han vänder sig och ser (upp och ned) en kvinna balansera på takåsen. Han reser sig. Kvinnan är borta. Han ser en man balansera på lina mellan taken. Han börjar skratta våldsamt.

Han klättrar in genom en taklucka och hamnar i ett rum där det är dukat för födelsedagsfest. En kvinna kommer in. Hon skriker. Han flyr.

Han kommer in i ett rum fullt av prylar, ett finrum. Här finns en man som börjar skälla ut honom. Här har den unge mannen inget att göra! Han ska sticka!

Den unge mannen ser en ung kvinna i rummet. Hon är klädd i svarta trikåer och liknar kvinnan han såg vid begravningen. Hon går ut, och han följer efter.

Han är ute på stan igen. Han passerar en man som hugger i ett stort stenblock med stämjärn.

Den unge mannen är i en sal full av statyer. Här återser han kvinnan han följde efter. Ett tåg av kvinnor drar förbi. Hon ansluter sig till det och är strax försvunnen. Men hon visar sig på nytt. Hon närmar sig den unge mannen och räcker honom handen.

Han och hon vandrar i stadens mörker. De kommer till en låda, kanske avsedd för sopor. De öppnar locket och kryper ned i lådan.

Inne i lådan kysser de varandra.

Två renhållningsarbetare kommer till lådan. De öppnar den och drar upp den unge mannen och den unga kvinnan.

Den unge mannen står ensam. Han ser sopor tömmas. Den unga kvinnan är försvunnen. Han letar utan att finna henne.

Han går längs en tom gata. Han följer kraftledningar. Omgiven av morgondimma kommer han ut på en nyligen plöjd åker.

Censurnummer	94925
Datum	1959-11-06
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Originallängd	2245 meter
Kommentar	Aktindelning: 595-495-515-505-135 = 2245 m - 82 minuter. Aktlängder: 595, 495, 515, 505, 135.

Bildformat	1.37:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Svartvit
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2245 meter
Längd i minuter	83 min
Akter	5 rullar
Dialogspråk	Svenska Tyska Engelska

Pressreaktion Svensk filmografi

Av sex inventerade recensioner är tre klart positiva till Hägringen och tre klart negativa. Mot Karl Ekwalls förbehållslösa entusiasm i AB kan ställas Olle Grönstedts i StT framförda upplevelse av livlöshet och tomhet. I övrigt gavs både ros och ris med modererande förbehåll.

AB (Karl Ekwall): "Det är spännande att följa denne yngling, som Peter Weiss låter införa i storstaden en helt vanlig sommarmorgon. Man trampar i hans fotspår över Lidingöbron, förskräcks redan från början av fabrikernas svart hotfulla pekfinger mot en ljus himmel och vet att nu får man en sightseeing som man inte upplevt tidigare.

Så har man inte sett stan förut, men likafullt existerar den. Husen, människorna, babblet, den kakofoniska musiken, allt kryper under skinnet på en. Man tycker sig känna igen en bit här och en bit där, men har aldrig upplevt hela komplexet av ensamhet med en sådan förfärande tyngd.

Och vilka briljanta miljöer fjärran från all vykortssyn. Man får en fullkomlig chock när man upptäcker hur konventionell och invand ens syn har blivit. Hur ögat omedvetet disciplinerats att uppfatta saker. Peter Weiss har verkligen förmåga att ställa om synen, att få en att se saker som finns där men som aldrig upptäckts. Det är just detta som är hans storhet som filmman, och som är så spännande.

I detta avseende bör Hägringen för en konventionell filmregissör vara en guldgruva att ösa ur. (-) När man talar om stora svenska nu levande filmkonstnärer så nämns bara Ingmar Bergman. Jag lovar att i fortsättningen säga Peter Weiss också."

DN (C B-n): "Det är en symbolistisk Stockholmsfilm. Som uppenbarligen samtidigt kommer med realistiska anspråk. Den berättar om en mycket ung man som en vardagsmorgon, vilken som helst, gör sin entré i dagens Stockholm. Det är Staden själv som varit hägringen för honom, han drömmer om allt som staden ska skänka honom av miljö och upplevelser, han är hungrig på livet. Men hinner under ett dygn att bli besviken, överallt blir han åthutad, överallt blir han bortmotad. Hans skygghet blir hans fördärv. Svulten ger han sig i väg bort i nästa dags gryning. Han sjuder av liv och är ensam.

Den huvudanmärkning som man vill rikta mot denna, så alltigenom målmedvetet artistiskt genomförda film (briljant foto: Gustaf Mandal) gäller själva Människan, ynglingen, i dess centrum. Han spelas med verkligt själfull finess av den unge Staffan Lamm -- filmens enda egentliga roll, förutom Gunilla Palm!stiernas förtjusande unga flicka, en dröm i rosor och gryning -- i sorg ibland. Filmen vill säga: så här reagerar den ensamma människan inför samhällshotet, så här blir den behandlad som är annorlunda, så här grym är vardagen mot henne, så litet bryr sig mass-samhället om när den enskilda går under.

Men sådan denna människa här är tecknad är hon inte trovärdigt tecknad. Denne vettskrämde yngling verkar vara ett rent psykopatfall, hans rädsla är sjuklig, han är rädd för allt och verkar på rent djävelskap söka upp just de miljöer som kan ytterligare skrämma honom: ett boxningsinstitut med barkade nävar, en maskinhall av fasansfull ödslighet, ett bygge vars apparatur han uppfattar som ett personligt hot. Man känner inget medlidande med denne grabb, man vill ta honom i håret och ruska om honom. (-)

Det är lätt att göra sig lustig över en och annan detalj i denna film, över den olycklige hjältens neddimpande i ruggigt lyckliga småborgerliga miljöer, över hans flykt över hustaken, hans ständigt poängterade främlingskap också inför de mest normala livsbetingelser. Men visst är Hägringen en djärv film, plågsam, inåtvänd, fantasifull, hemlighetsfylld som det undermedvetna självt. Den har scener av förbluffande skärpa och undanglidande mystik, den leker med att då och då göra gåtor av det självklara, att låtsas tro på mening i det meningslösa. Den äger något av mystiken hos speglar och labyrinter.

När denna film är som bäst låter den Peter Weiss -- en alldeles omutlig filmkonstnär -- framstå som Stockholmscitys Jean Cocteau."

StT (Olle Grönstedt): "Redan början av långfilmen Hägringen sker i ett töcken. Ur dimman vandrar en yngling in i den hårda, kalla och ogästvänliga storstaden. Med livlös främlingsblick stirrar han på vad som kommer honom till mötes. Ingenstans blir han mottagen, ingen vill kännas vid honom. Gemenskapen är inte till för honom. 'Hur bär sig alla andra åt?' frågar han och får det geniala svaret 'Ja, säg det'. Livet är ett helvete för den känslige och människans individualitet kvävs av murbruket, som limmar ihop skyskraporna vid Hötorget. Detta vill tydligen Peter Weiss säga med sina dunkla scener, som står där var för sig, men som inte limmas ihop av något 'murbruk'.

Hägringen når aldrig den konstnärliga lyftning, som skulle väckt vår medkänsla eller ens vårt intresse för denne särling. Han blir aldrig någon Herr K, utlämnad till den mardrömslika och ondskefulla omvärlden. Hägringens yngling är bara en människa, som ingenting uttrycker och ingenting försöker.

För det experimentella i filmen har av allt att döma förebilderna varit många. Den senaste var väl den polska Två män och ett skåp. Även skåpet är mindre här.

Bilderna från Stockholm är ofta mycket vackra. Nätverken av el-trådar mot himlen, brospannen, spårvagnssilhuetterna och husväggarna. Det är stillbildens skönhet det har. Det är smärtsamt att inte innehållet fått ge dem liv."

Kommentar Svensk filmografi

I en dokumentation från Arbetsgruppen för film, "Experimentell filmverksamhet 1950-1960 och filmer", finns ett par intervju-uttalanden av Peter Weiss (1916-1982) om Hägringen:

"I slutet på 50-talet, då jag lämnade det subjektivistiska och gick mera in på samhällskritiska saker, gjorde jag Hägringen. Den tar upp rätt mycket av de gamla elementen, även om yttervärlden spelar en stor roll. Hägringen var ett projekt, som jag hade hållit på med länge. Den första skissen till Hägringen publicerades i Biografbladet i slutet på 40-talet. 1949 gav jag på eget förlag ut 'Dokument I'. Det är den boken, som ligger till grund för Hägringen.

Inspelningen av Hägringen började sommaren 1958 och avslutades tidigt på våren 1959. Största delen av råfilmen fick jag från tidskriften Film Culture. Filmen kostade ca 30 000 kronor att göra. Jag ruinerade mig på den."

Den av Weiss nämnda boken "Dokument I" trycktes i 350 ex på Tryckeri AB Björkmans Eftr i Stockholm.

Den av Weiss omnämnda första skissen till Hägringen publicerades i Biografbladet nr 2/1947, sid 93-97, under titeln "Början. Skiss till kortfilm." För samma nummer av Biografbladet hade Weiss tecknat omslaget, ett collage med Gunn Wållgrens ansikte inkomponerat i ett abstrakt mönster i svart-vitt-brunt. Några påfallande likheter mellan den publicerade skissen och den färdiga filmen Hägringen föreligger inte.

Olle Grönstedts negativa recension av Hägringen i StT följdes några dagar senare av en starkt berömmande artikel av Artur Lundkvist på tidningens kultursida (28.11.1959). Lundkvist inledde artikeln, "Stark svensk avantgardefilm", så här:

"Peter Weiss' första långfilm Hägringen är en glädjande överraskning: den hittills främsta svenska avantgardefilmen (utan att man då glömmer bort Hagberg eller Gyllenberg)."

Ytterligare lite senare framförde signaturen Robin Hood sin mening i samma tidning under rubriken "Artur Lundkvist tar fel!" (7.12.1959): "För min personliga del håller jag mera med Grönstedt än med Lundkvist."

Som förspel till Hägringen visades Peter Weiss' kortfilm Vad ska vi göra nu då?. Programmet gick i en och en halv vecka på premiärbiografen Terrassen i Stockholm.

			(inspelningsstart sommaren 1958, inspelningsslut tidig höst 1959)	1958	1959
	Stockholm	Sverige

Sverigepremiär	1959-11-23	Terrassen	Stockholm		82 min
Urpremiär	1959-11-23	Terrassen	Stockholm		82 min
Cinemateksvisning	2014-11-02	Filmhuset	Stockholm	Sverige
Cinemateksvisning, arkivkopia	2014-11-02
Cinemateksvisning	2016-10-17	Victoria	Stockholm	Sverige

Siri Derkert-jag var omöjlig (2013)

Hägringen (1959)

Begravningar

Boxning

Byggnadsarbetare

Experimentfilm

Fabriker

Främlingskap

Födelsedagar

Förnedring

Kyrkogårdar

Lekplatser

Pissoarer

Polis

Renhållningsarbetare

Sophämtning

Spårvagnar

Stockholm

Stockholm/Hötorget

Stockholm/Lidingöbron

Träningslokal/boxning

Tvättstugor

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	1975

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	119

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	2245

Typ	Duplikatnegativ
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	11
Album	Nej

Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Svartvit
Bärare	DCP
Längd i minuter	83 min
Dialogspråk	Svenska Tyska Engelska

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV