Swann och kärleken (1983)

Charles Swann, en förmögen konstintresserad aristokrat, lever i Paris' förnäma umgängeskretsar. Han blir helt förälskad i Odette de Crécy, en kvinna av lägre börd. På bekostnad av sitt fina umgänge gifter han sig med henne. Senare drabbas han av en svår sjukdom.

Pressreaktion Svensk filmografi

"En lång rad av kontinentens främsta filmmakare har medverkat för att göra denna film. Peter Brook står för manusidén, Sven Nykvist för foto och den tyska tonsättaren Hans-Werner Henze för den utmärkta musiken. Det är en grandios film med mycket bra skådespelare.

Vad jag inte förstår är avsikten med filmen. För inte har väl Volker Schlöndorff bara velat göra ett kostymskådespel? Som kärlekshistoria är den någorlunda, inte mer." Ingvar von Malborg i Aftonbladet

"Om "Swann och kärleken" undviker de gyllene trådarna i sin litterära förlagas skickliga berättarväv, perspektivet "då" och "nu", fångar den omedelbart in Prousts andra bärande perspektiv: det sociala livet kontra det privata.

Det drar iskande kallt i hertiginnan Guermantes musikaliska salong. Där blir kärleken den obotliga sjukdom Swann förbannar, kallare än döden.

Jeremy Irons spelar Swann behärskat, men utan några förvånande utropstecken. Ornella Muti spelar Odette, demimonden på modet med större känsla för det outsagda. Och Alain Delon är som sagt en gripande Charlus.

Men vad vore "Swann och kärleken" så att säga frigjord från Prousts vidare efterforskningar? Förmodligen i stort vad den är: en ytterst vacker och välklädd film, bildmässigt konventionell men med en ypperlig dialog. En film om kärlek i förra seklet, då den än mer än i dag regerades av klassamhällets intolerans mot vad som än hotar att rubba dess cirklar.

Och åtminstone i det senare vågar jag påstå att den intill opersonlighet är trogen sin litterära förlaga." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Det vore en överdrift att påstå att Schlöndorff lyckats. Proust är ordens mästare. Han kan beskriva sina känslor inför oansenligaste hagtornsbuske på ett sätt som gör läsaren delaktig av upplevelsen. Men det är ord som inte lätt låter sig översättas i bilder.

"Swann och kärleken" är vacker (foto: Sven Nykvist) och vemodig, Jeremy Irons är urtypen för en romantisk hjälte.

Men som inblick i den franska sekelskiftessocietetens speciella värld är den ändå anmärkningsvärt doftlös." Bernt Eklund i Expressen

"Olyckligtvis domineras filmen av den träbockslike Jeremey Irons i rollen som Charles Swann. Irons är inte förmögen att gestalta Swanns passion för Odetta. Att det är något fel på Swann syns tydligt, men Irons' version kan det lika gärna röra sig om förstoppning som om en allt förtärande, destruktiv kärlek. Han är inte skådespelare nog för att framställa det komplexa, både patetiska och tragiska, som finns hos Swann. I Schlöndorffs version blir han en rik och ointressant lätting med en het lidelse för en lättfärdig flicka.

Denna vulgarisering av Proust förvärras av Schlöndorffs tunga handlag. Hos Proust finns inga obsceniteter; han antyder och omskriver istället för att klart och tydligt visa. Några sådana finesser vill Schlöndorff inte veta av. Med teutonisk omsorg och tyngd tvingar han den fine esteten och Vermeer-experten Swann att sodomisera en flicka på en bordell; scenen är grov och vulgär och tecken på en konstnärlig primitivism som inte hör hemma i en filmatisering av Proust.

Men just i dessa bilder framgår det tydligt hur lönlöst det är att försöka fånga Proust på den vita duken. Bilderna tvingar fram uttrycksfullhet och klarhet där romanen lever i mångtydighet och antydning. Ett fotografi ljuger inte; vad värre är, det tycks förstöra några av litteraturens centrala värden.

Som version av Proust är "Swann och kärleken" alltså tämligen misslyckad: ett tomt skal där endast personernas namn har något gemensamt med sina textuella förlagor. Det som räddar filmen från den fullständiga katastrofen är några utmärkta skådespelarinsatser. Förutom Delon är Fanny Ardant som hertiginnan de Guermants förträfflig. När de är med blir filmen en roande komedi. Men dessa ögonblick är både korta och få." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se