Familjen (1986)

En italiensk medelklassfamiljs historia från sekelskiftet till våra dagar. I filmens första scen föds det blivande familjeöverhuvudet Carlo och i filmens avslutande scen virar han sin åttioårsdag omgiven av alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Här finns inga hjältar, inga stora konstnärer eller djärva idéer. Bara människor, som lever sina liv så gott de förmår. Scola visar att även den tråkigaste universitetsprofessors vardagsliv blir en underhållande berättelse.

Här finns gott om bilder som dröjer sig kvar. Scolas berättelse är mustig och nära, den känns aldrig som stillastående teater trots att vi befinner oss i samma lägenhet hela tiden. Kameran kan titta fram över en tekopp och möta den älskades ögon, eller kika runt ett hörn på en vuxens gåtfulla handlingar.

Långa åkningar genom borgerlighetens dystra korridorer får symbolisera tidens gång.

"Familjen" följer ett par huvudpersoner, men här finns gott om bifigurer och händelser som bara blir fragment. Scola är fräck nog att låta antydningar och repliker förbli oförklarade gåtor...han bryr sig inte om att knyta ihop alla trådar utan låter tittarens fantasi rita färdigt grenarna i familjeträdet. Vilket de flesta av oss kan göra; den här familjen är nästan besvärande vanlig och enkel.

Mest av allt är det en rolig film." Jens Peterson i Aftonbladet

"Och visst är Scolas speciella stil njutbar. Till exempel hans förmåga att låta omvärlden -- en evigt påslagen radio, en farbror anfäktad av den växande fascismen, en intellektuell kusin som kan sin idéhistoria -- strömma in och komma till uttryck i det privata.

Inte minst måste man beundra Scolas förmåga att levandegöra ett begränsat fysiskt utrymme, våningen som är filmens enda spelplats. Till exempel sättet på vilket han ideligen återvänder till den långa korridoren som förbinder alla rummen med varandra.

Tyst och hemvant glider kameran fram över det blankbonade golvet och tar oss från en tid till en annan; gör korridoren till ett slags materialiserat minne. Eller kanske ännu hellre till en livsnödvändig kroppspulsåder, familjelivets hjärta (ungefär som köket i "Dallas").

Precis som i "En alldeles särskild dag" lyckas Scola hålla sig inom våningens fyra väggar -- och ändå nå vida utöver den.

Det är i sådana ekvilibristiska men ändå meningsfulla övnignar man bäst känner igen Scolas röst. Om "Fanny och Alexander" är omisskännligt Bergmansk, "Amarcord" Fellinisk, "Hannah och hennes systrar" Woody Allensk så är det kanske bara så här Scolas familj kan se ut." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Det finns ingen yttre logik i "Familjen", utan Scola blandar minnesbilder skenbart slumpmässigt. Och det är i enskilda stycken som filmen fungerar bäst. Underbara små scener, som för sig platsar i filmhistorien. Till exempel då en aningslös farbror leker en utstuderat grym lek med ett av barnen -- att pojken inte syns. Eller en middag då Vittorio Gassman och Philippe Noiret på mäns vis tuppar sig under täckmanteln att ha en politisk diskussion.

Filmens brister ligger i själva berättandekonstruktionen. det är svårt att få människor att åldras naturligt, och skådespelarbytena känns ibland förvirrande. Just som man tycker sig ha lärt känna en person, så har han eller hon blivit en annan. Stundtals går det för fort, åttio år på en normal spelfilmslängd är inte lätt att klämma in.

Ettore Scola har gjort det svårt för sig. Men där det rapsodiska blir lösryckt, fyller han ut med värme. Och det räcker!" Helena von Zweigbergk i Expressen

"Skall man göra en film om människor från vaggan till 80-årsdagen så går det åt ett antal skådespelare för varje roll och däri ligger naturligtvis en risk när det är ganska många som skall växa upp, bli medelålders, bli gamla. Ibland kan det vara litet svårt att placera bifigurerna, men det reder upp sig efterhand och framför allt när Vittorio Gassman, Fanny Ardant och Stefania Sandrelli övertagit huvudpersonernas roller: då har man fått så starka riktmärkena att det hjälper ända ut i marginalen.

Familjen är en film genomsyrad av en lågmält humor och lika lågmält framförd livsvisdom. En film med Ettore Scolas perspektiv på tillvaron. Det händer att man associerar till Fanny och Alexander, men bara för att strax upptäcka hur olika de två mästarna skildrar "den lilla världen". Bergmans grepp är djärvare och större. Den magi som finns hos Fanny och Alexander ersätter Scola med ett stort mått av innerlighet." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se