Kärlekspassionen (1980)

Tragiskt och gripande om hur en ful och bortstött kvinna blir vettlöst förälskad i en ung, vacker man.

Italien 1862. Kavallerikaptenen Giorgio och Clara är förälskade i varandra. Båda är unga och vackra, men deras kärlek hindras av att Clara är gift och har ett barn sedan tidigare. Snart blir Giorgio dessutom förflyttad till en annan garnison, långt därifrån. Giorgio lider av separationen och skriver till Clara varje dag. Han tillbringar mycket tid i överstens hem, där han, tillsammans med några andra militärer, intar sina måltider. En plats vid bordet är dock alltid tom. Giorgio får veta att den är ämnad åt överstens kusin, signora Fosca. Hon är dock sjuklig och psykiskt instabil och visar sig aldrig. Då och då hörs ångestladdade skrik från hennes rum. Till slut möts ändå Giorgio och Fosca. Giorgio blir förstummad, eftersom Foscas ansikte är fult och vanskapt. Han behandlar henne med stor respekt, men relationen mellan dem blir snart ytterst komplicerad - Fosca har blivit besinningslöst förälskad i den vackre och vänlige kaptenen.

"...en av de bästa filmer jag sett." (StT) "...en sällsam spänning mellan skönhet och morbiditet, mellan bedräglig enkelhet och oroande undertoner" (DN)

Pressreaktion Svensk filmografi

"Dock blir kärleken rätt snart lite för främmande. Umgängesnormer brukas som inte varit i svang sen trubadurernas dagar. Situationer uppstår och händelser utvecklas tack vare bruk av en hederskodex som var dammig redan när Freud började behandla Wiensocietetens sexualhämmade neurotiker vid sekelskiftet. Engagemang är inte lätt när förutsättningarna för dramatiken känns så förlegade.

Men åt sin romantiska case study har Scola gett en vacker inramning. Och i Valeria d'Obici har han funnit en skådespelerska som med säregen uttrycksfullhet gör något på en gång vildsint och rörande av sin exalterade huvudroll.

Hon räddar inte hans film från långdragenhet. Men hon förlänar den en mörk exotism som fascinerar. Och något gripande finns väl också i den tunga ödesbundna sorgsenhet som Kärlekspassionen till slut slocknar med." Mario Grut i Aftonbladet

"Kanske kommer många att skruva sig i bänkarna av olust, ty filmen ställer krav -- precis som Fosca: uppmanar till att se förbi och bortom verklighetens skröpliga yta.

Gör man detta finner man en fascinerande film som öppnar sig mot frågor som t ex gränsers och grönsöverskridandets väsen. Vid vilken punkt, tycks Scola fråga, blir fulhet skönhet, blir jaget del av en annans jag, blir passionen en dödsdrift, smärtan extas -- och vice versa?

Fosca stryker under en mening i en bok hon lånat av Georgio: "I den vildaste smärta finns något som liknar lyckan." Kanske kan det stå som ett motto för filmen." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Långa bitar är det helt enkelt rätt tråkigt. Och ändå behåller "Kärlekspassionen" hela tiden ett visst grepp om åskådaren. Den är som Fosca: charmlös men påträngande.

Till skillnad från många andra kärleksfilmer tvingas man här tro på kärleken, kanske just därför att den skildras mer som ett utslag av hysteri än som ett gudabenådat känslornas.

Kanske har Scola åstadkommit något så bakvänt som en kärleksfilm som fungerar bättre på det intellektuella planet än på det känslomässiga. En film om kärlek snarare än en kärleksfilm." Mårten Blomkvist i Expressen

""Kärlekspassionen" är en film som inger aversion och obehag. Det är lätt att stöta den ifrån sig och ändå är det en av de bästa filmer jag sett.

Den kommer för nära. Livet överrumplar i biomörkret." Mia Tottmar i Stockholms Tidningen

""Vi som älskade varann så mycket", "En alldeles särskild dag" och "Terrassen" har Ettore Scola på skilda sätt och i varierande tonläge fört resonemang kring den enskilda människans politiska ansvar. Filmernas handling har varit knuten till skeenden i vårt eget århundrade.

I den nu Sverigeaktuella "Kärlekspassionen" hämtar han tidsfärgen i 1800-talet men problematiken som, i varje fall primärt, inte är av politisk art utan snarare har psykologisk-filosofiska förtecken är i sämsta fall tidlös. Det handlar konkret om den frånstötande fula människans rätt till kärlek, hennes rätt att leva ett fulltonigt liv.

Problemet kan givetvis ges en vidare aspekt, vilket Ettore Scola gjorde när filmen presenterades i Cannes 1981. "Jag har inte velat berätta om de privilegierade utan om de förödmjukade: de som lever i marginalen, emigranter, homosexuella eller, som här, en kvinna undertryckt på grund av sin fulhet." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se