Macaroni (1985)

Amerikanen Robert är vicedirektör i en firma vars affärer för honom till Neapel. Han är trött, deprimerad och på allmänt dåligt humör. Robert har varit i Neapel tidigare. Men det var 40 år sedan när han var soldat i amerikanska femte armén. På hotellet får han besök av Antonio, bror till Maria som Robert en gång älskade. Till en början känner han inte igen Antonio utan kör bryskt iväg honom. Senare kommer minnena och krigsåren tillbaka till Robert. Han söker upp Antonio för att be om ursäkt. I dennes grannskap tycks alla känna till Robert. Det visar sig att Antonio är författare till sentimentala melodramer för en liten fattig teater. Under 40 år har han ensam burit på en hemlighet: han har skrivit brev i Roberts namn till Maria. Brev där Robert berättar om sitt farliga yrke som reporter runt om i världen. När Robert får reda på sanningen vill han bara skräckslaget fly från allting. Men Antonios filosofi smittar av sig på Robert. När Antonios son råkar i bråk med en napolitansk brottsorganisation kommer Robert till hans räddning och blir den orädde hjälten som alla önskar bli. Slutligen får Robert lära sig hur man förtröstansfullt inväntar döden.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Till kryddningen bidrar förstås också de formidabla kamraterna Marcello Mastroianni och Jack Lemmon. Hos den senares Bob finns ingen tvekan om den lustfyllda smärtan i uppvaknandet ur den amerikanska lyckodrömmen. Hos den förres Antonio är allt oro och värme och trötthet i mirakulöst finstämda mått.

Det är ett sant nöje att se sådana skådespelarprestationer. Det är inte mindre glädjande att se dem i en film som denna. Inget andäktigt och basstämt mästerverk. Men ett perfekt stycke lätt och ren tonträff i den vardagsgenre som Scola så mästerligt behärskar.

Han arbetar med små medel. Hans händelser är triviala och hans dramatik inte större än att den ryms i ett gruff eller ett käbbel. Men han har en enastående förmåga att i den uppbragta situationen lyssna sig till det försonande mänskliga och att i varje tilltagande dysterhet se glimten av en oväntad humor. Och av detta oansenliga gör han lika säkert märkvärdig film.

En var "Vi som älskade varann så mycket". En annan var "En alldeles särskild dag". Denna tredje Macaroni är kanske inte riktigt tät nog för att kunna jämföras med dem. Men nära är det. Och förförande är det som ett slags vemodigt leende småstycke för cineastisk blockflöjt." Mario Grut i Aftonbladet

"Scola blir aldrig högtravande i sina filmer, och inte heller i detta fallet. I stället leker han fyndigt med dödsmotivet genom en skildring av Antonios fallenhet för skendödhet och återuppståndelse som får anslå den optimistiska finaltonen.

För en italiensk publik med egna minnen från krigstiden torde "Macaroni" ha sin speciella poäng. För vad Scola skildrar är en beundran för de amerikanska befriarna som i dagens läge fått en ironisk innebörd. Jätten som for sin väg efter kriget kommer igen som en liten olycklig flygfabriksdirektör.

Kanske är det en innebörd som verkar mindre påfallande för en svensk publik. Men mycket annat finns ju att glädja sig åt i Scolas nya film. Framför allt det härliga samspelet mellan Jack Lemmons amris och Marcello Mastroiannis italienare.

Där Scola -- med en anspelning på en av sina tidigare filmer -- tycks antyda att vi som älskade varann så mycket kanske kan börja älska varann igen!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Mer om handlingen kan jag inte berätta utan att avslöja de underbara överraskningar som Scola bjuder på. Ingen kan som han hitta komiska knorrar på de sorgligaste situationer. Han har en tro på människan som ger hans filmer ett alldeles speciellt skimmer.

Den här gången har dock hans berättelse en sorgsnare grundton än vanligt. Jack Lemmon gör en av dessa sällsynta uppvisningar i skådespeleri som inte har ett uns av förkonstling, sliter av sin clownmask och tycks visa sitt eget jag i sin gestaltning av den moderna karriärmänniskans ångest.

Det är ett mirakel nästan i klass med det Scola åstadkom med Sophia Loren i "En alldeles särskild dag".

"Macaroni" är senvinterns givna succé för den kräsnare delen av vuxenpubliken." Britta Svensson i Expressen

"Ettore Scola kostar på sig en folklig rondör i humorn, när verklighetens Robert Traven möter alla sina varma italienska beundrare, men det skall kanske betonas att han inte gör någon till pajas.

Bakom det omedelbart synliga och avsiktligt klichébetonade finns en underfundighet och ett nätverk av referenser.

Macaroni kan kanske kallas Scolas Den amerikanske vännen, där han konfronterar sin ungdoms syn på Amerika med den mogne mannens insikter i ämnet. Det sker inte utan italiensk självironi: Robert Traven tror att allting handlar om pengar, hans naturliga gest är att föra handen till plånboksfickan. Det är en gest som sårar hans italienska vänner för vilka så mycket annat är viktigare än pengar -- i ett prekärt läge blir det ändå Travens dollar som räddar situationen . . .

Macaroni har som komposition inte den fulländade balansen och den är inte lika "stor" som Vi som älskade varann så mycket -- men man lämnar bion lycklig över en film som stegrar livskänslan." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se