Kring midnatt (1986)

1959. Den amerikanske jazzsaxofonisten Dale Turner kommer till Europa. Han blir väl mottagen på Blue Note i Paris där han fått engagemang. Dale har en del problem med droger. På klubben får han en hängiven beundrare i Francis som vill göra allt för att rädda Dale från sitt drogmissbruk. Men Dale längtar tillbaka till New York och tar ett jobb där. Efter ett tag återvänder han dock till Paris där han avlider.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Kultföremålet Dale Turner spelas av Dexter Gordon. Att påstå att han för dagen gör några sällsammare utflykter som tenorsaxofonist vore dummare än en artighet. Det vore en lögn. Däremot är det ingen lögn att säga att hans porträtt, eller delvis självporträtt, är av den ödsliga och betvingande sorten. Han går sina ensliga pass. Tröttheten och erfarenheterna sitter ristade i hans ansikte. Jazzhistorien bär han i sin byxficka. Ur mungipan kommer tänkespråk som erövrats på vägen från berömmelsen till glömskan och intigheten.

Som rollstudie är detta en betydande och autentisk prestation.

Med Taverniers film är det värre, all nostalgisk lidelse och alla tidstrogna ansträngningar till trots. Den faller helt enkelt offer för vad som inom litteraturvetenskapen kallas the pathetic fallacy, det patetiska magplasket.

Och Jesus vad det stänker." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Detta är samma film som "Sven Klangs kvintett", men Christer Boustedts saxofon pekade ut sin mördare. Gordon säger däremot med eftertryck: "Gråt aldrig mer över mej!"

I sophögen hoppas han bli erkänd av de myndigheter som kväst honom och få en aveny uppkallad efter Charlie Parker.

Ändå är filmens verkliga huvudperson regissören Tavernier och vi som var blåögda nog att hoppas. "Vi" spelas av François Cluzet, en överspänd europé som utan elakhet förskjuter hustru och dotter för att genom källarklubbens fönsterluckor få höra en enda ton från Gordon, säljer sitt hem för att rädda en omyndigförklarad.

Cluzets roll är det enda som expanderar i filmen och övertar därför sin hjältes uppgift. En förstenad beundrare gör till slut motstånd.

Hoppet står till den betydelselösa människan, och filmens lockelse på en ung publik tyder på att de under täcket lyssnar på Lester Young och tror att Den Enda Tonens poesi -- kanske ändå." Ingemar Glanzelius i Dagens Nyheter

"Det märkliga med Taverniers film är inte bara historien den berättar utan sättet den berättar på. Alla som sett "En söndag på landet" vet att Tavernier har samma känsla för timing som en musiker.

"Kring midnatt" är mycket riktigt en film med absolut rytmkänsla på alla plan. Mästerligt klippt, väl fotograferad av Bruno de Keyzers ständigt rörliga kamera.

Så fångar Tavernier musiken och musikerna och humorn och ödsligheten och sentimentaliteten i sitt ateljebyggda blå 50-tal.

Dexter Gordon är filmens främsta instrument. Hans insats är av det unika slaget.

Och hela tiden är Tavernier i harmoni med den egensinniga tonen från saxofonen i bildens mitt." Bernt Eklund i Expressen

"Det är en brokig och mångfasetterad bild som Tavernier ger i sin film om "en amerikan i Paris". En trovärdig klubbatmosfär, vänskapen mellan musikerna, utanförskapet, den totala ensamheten men också i vissa stunder en varm vänlighet och kärlek.

Det här hade emellertid inte blivit någong riktigt bra film om inte Tavernier valt en högst personlig musiker i huvudrollen. En Robert de Niro eller Jack Nicholson hade varit katastrof.

Det är sålunda Dexter Gordons (64 år) slitna ansikte, en karta av livserfarenhet, ibland upplyst av glädje, hans kroppsspråk eller koreografi om man får säga så, som laddar bilderna. "Long tall Dexter" med sin vaggande gång i Paris gränder, vid en havsstrand, vid Seine, i New York, på estraden. Det är stor bildpoesi.

Och rösten! Den är också musik. Två i jazzhistorien har en personlig "jazztimbre". Den ene är Dexter, den andre var Duke Ellington.

Dexter Gordon och Bertrand Tavernier har skapat ett äreminne över den generation jazzmusiker av vilka många fick en för tidig död av olika orsaker under 40- och 50-talen men som i dag ihågkoms som legender och stilbildare.

Tavernier sänder också ut små "signaler". Bud Powells hustru kallades Buttercup, Dale Turners väninna heter så i filmen. Turners dotter i USA heter Chan, det hette Charlie Parkers fru etc. Turner kallar alla för Lady, det kommer från Lester Young, Lester som f ö var i Paris 1959, gjorde sin sista skiva där och dog någon vecka efter hemkomsten till New York. Det gör också Dale Turner.

En smått ironisk slutblinkning från Tavernier är den stora konsert i en romersk arena där bebopmusik i en mer elektrifierad ljuddräkt spelas en del år senare. Jazzen lämnade de små klubblokalerna och blev rumsren. Men då var de flesta stora stilbildarna borta." Sven Malm i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se