Roxanne (1987)

Brandchefen C D Bales är utrustad med en extremt lång näsa men också med intelligens och känslighet. Han blir förälskad i den undersköna Roxanne, men när hon faller för den stiligare men enkelspårige Chris hjälper C D honom att skriva underbara kärleksbrev. Det hela klaras ut till slut: Chris ger sig av med en glad barservitris, Sandy, som han trivs bättre tillsammans med, och Roxanne förklarar C D sin kärlek.

Pressreaktion Svensk filmografi

""Roxanne" är en riktigt härlig gammaldags matiné-film. Dels beror det på att den bygger på en pjäs från 1800-talet, dels på att Steve Martin gjort sin 1980-talsversion med mycket värme och kärlek.

Hans överföring är påhittig och rolig. Edmond Rostands pjäs handlar om en fäktmästare på 1600-talet, skicklig med värjan, en sann musketör. I Steve Martins gestalt är han en brandmästare som i öppningsscenen blir utmanad av två tölpar. Martin bär tennisracket, de andra två golfklubbar. Fäktningsscenen blir därefter.

En snygg hyllning till originalet, och samtidigt en rolig och tidstrogen förnyelse.

Det gäller hela filmen." Jens Peterson i Aftonbladet

"Det har inte gått smidigt att baxa figurerna i detta romantiska drama från 1600-talet till 1987. Ingen av dem har egentligen fått fotfäste i vår tid, och det är en grundläggande brist som filmen aldrig lyckas övervinna.

Att den smarta Roxanne skulle kunna attraheras av den dumme biffen Chris är till exempel kanske möjligt -- men att hon skulle inleda en sådan relation med att loda efter dolda djup är svårt att tro.

Det är nog inte djup en flicka är ute efter om hon tänder på en sån som Chris.

Men "Roxanne" bygger på en mycket romantisk syn på både konst och kärlek. Steve Martin tycks vilja visa att poesin och skönheten i Cyranos brev är evig och helt obunden av tid och rum.

De formuleringar som skrevs åt en romantisk 1600-talsfigur låter dock krystade när de dyker upp i kärleksbrev som ska föreställa skrivna av en amerikansk brandkapten på 1980-talet.

Det är svårt att tro att en modern ung kvinna som Daryl Hannah skulle låta sig dåras av dessa onaturliga högstämda kärleksförklaringar. När hon själv på slutet ska falla in i detta talesätt låter det pinsamt illa.

"Roxanne" är dock en romantisk komedi, och även om romantiken faller platt kan man ha behållning av komiken.

Det är ju en bra historia. Och när de komiska tillfällena är tillräckligt väl tillvaratagna -- som i scenen där Charlie med hjälp av radioteknik försöker lägga de rätta orden i Chris mun -- glömmer man gärna att Steve Martins "Roxanne" haltar lite på ena benet." Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter

"Om Steve Martin kan man tycka både ett och annat. Allt har inte varit rasande roligt. Ibland är det osäkert om det varit roligt alls.

Men det mesta har varit orginiellt, udda och finurligt. Den nya skapelsen -- "Roxanne" -- är gjord på manus av Steve Martin själv och enligt min mening det nöjsammaste man åstadkommit hittills.

Roxanne är namnet på den ljuva skönheten i teaterklassikern "Cyrano i de Bergereac". Och "Roxanne" är Steve Martins moderniserade Cyrano.

-- -- --

Steve Martin ger sin Cyrano en vänlig värdighet. Han balanserar skickligt det subtila och sentimentala mot det drastiskt dråpliga. I bakgrunden härjar hans hopplösa eldbekämpare med upptåg som aldrig tillåts bli mer än en väl utmejslad fond.

Det är bra tänkt och väl genomfört. Och det är roligt." Bernt Eklund i Expressen

"Steve Martin är en komiker som ofta överdriver sina gester mot gränsen till det uthärdliga. Men i Roxanne och med hjälp av den australiska regissören Fred Schepisi har han tonat ned sig på ett mycket positivt sätt och lyckas därmed pricka in sina ordpoänger och värjstötar med stor precision. Ja, värjstötar är det ju inte precis frågan om men med hjälp av en tennisracket kan han lätt fäkta bort ett par skivstavsbeväpnade busar.

Över huvud taget lyckas Martin och Schepisi väl plantera 1600-talshistorien i vårt eget 80-tal genom fyndiga överföringar och vitsiga inslag.

Roxanne är en filmkomedi med eftertanke, en rolig film som inte överdriver utan där t ex den fumliga borgarbrandkåren får fungera som fond, vilket gör den lustigare än om den hela tiden varit i centrum." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se