Helena Bergström

Media (6 st)

Svensk skådespelare och regissör. Född Helena Kristina Bergström i Kortedala, Göteborg. Dotter till regissören och skådespelaren Hans Bergström och skådespelaren Kerstin Widgren. Gift med regissören Colin Nutley.

-

Helena Bergström växte upp i en skådespelarfamilj där morfadern var den legendariske Olof Widgren. Detta gjorde det naturligt för henne att välja skådespelarbanan. Debuten kom redan i de yngre tonåren i en situationskomedi för TV, Hem, ljuva hem (1978) regisserad av hennes far. Hon fortsatte med TV och skapade tillsammans med de likaledes unga löftena Måns Herngren och Hannes Holm den satiriska serien Vidöppet (1983 och 1984). Efter studier vid Teaterhögskolan i Stockholm (1985-1988) arbetade hon vid Dramaten (1988-89, 1990-91) samt Stockholms stadsteater (1989-90, 1992-93 och åter från 1994). Hon har även spelat in en skiva med Edith Piaf-sånger, "Sjunger Piaf" (2002), efter att ha spelat fler än hundra förställningar av "Piaf" på stadsteatern.

Bergström fick sitt genombrott som filmskådespelare i Kvinnorna på taket (Carl-Gustaf Nykvist, 1989) och som den tuffa storstadstjejen Berit i 1939 (Göran Carmback, 1989), en roll som vann många kritikers bevågenhet i en annars relativt nedgjord film. Det var dock genom mötet med regissören Colin Nutley som hennes fulla potential kom till uttryck i filmer som BlackJack (1990), Änglagård (1992), Sista dansen (1993) m.fl.

Hon har en komplex, ganska känslomässig spelstil som en del uttryckt sin stora beundran för. För att inte "bränna ut sig", som hon har uttryckt det, har hon haft relativt få men desto mer tungt vägande roller. Bergström debuterade som regissör med Se upp för dårarna (2007) och har sedan dess regisserat bl.a. En underbar jävla jul (2015), Vilken jävla cirkus (2017) och Dancing Queens (2021).

1990 erhöll hon Svenska Filmakademins Kurt Linder-stipendium och 1992 Teaterförbundets Daniel Engdahl-stipendium. Hon fick en Guldbagge 1994 för bästa kvinnliga huvudroll i Pariserhjulet (Clas Lindberg, 1993) och Sista dansen (1993).

P O Qvist (2004), redigerad av redaktionen 2011, 2020 samt 2024.