Kent Andersson

Svensk skådespelare, regissör och författare. Född Kent Yngve Andersson i Lundby, Göteborg. Död i Göteborg.

-

Kent Andersson växte upp i en arbetarfamilj med sex syskon i en av de fattigaste delarna av Göteborg på Hisingen. Den politiskt och materiellt starkt polariserade Göteborgsmiljön kom ofrånkomligen att sätta stark prägel på hans fortsatta levnadsbana. I tonåren var han för en tid bl.a. pappersbruksarbetare och spenderade även en tid till sjöss innan han återvände till hemstaden. Där kom han i kontakt med den nystartade Atelierteatern vilket väckte hans skådespelarintresse och resulterade i en del inhopp. Han fick även en första statistroll på film i Vildfåglar (Alf Sjöberg, 1955).

Andersson antogs vid Stadsteaterns elevskola 1958 och på 1960-talet började han vid det då unga TV-mediet. Redan då hade han börjat skriva pjäser och även regissera som t.ex. "På en aveny någonstans" (1964). Med TV-serien Blå gatan (1966) påbörjade han ett fruktbart samarbete med dramatikern Bengt Bratt som bl.a. resulterade i den uppmärksammade s.k. Göteborgstrilogin, "Flotten", "Hemmet" och "Sandlådan" (1967-69). Dessa gjordes även för TV 1972 och han medverkade i de två förstnämnda. Med sina "Kvastrevyer", sitt engagemang i Folkteatern m.m., blev han något av en institution i Göteborg och att benämna honom "urgöteborgare" är närmast en sliten kliché.

Under några år i slutet av 1980-talet fann han sig t.o.m. föranlåten att lämna Göteborg för Stockholm eftersom han enligt egen utsago upplevde alltför stark press på att komma med ännu något nytt och stort. Det blev också en chans att vidga repertoaren med TV-underhållning, privatteater och långfilmskomedi. Han släppte dock aldrig sitt folkliga och proletära ursprung med en humor som ständigt slog ur underläge. Ett typiskt exempel är i den större rollen som dagdrivaren Ville Vingåker i TV-serien Hedebyborna (1978, 1980 och 1982), eller den mindre filmrollen som "Göteborgsfilosof" i lustspelet Göta kanal (1981). Lite mer seriösa var roller som konkursad småföretagare i Kjell Sundvalls uppgörelse med den socialdemokratiska mytologin i Dom unga örnarna (1982), torghandlaren i TV-serien Storstad (1990-1991) eller den lurade och utblottade uppfinnaren i såpan Nya Tider (1999).

På något sätt har han en del gemensamt med många av de klassiska litterära svenska autodidakterna i sin klass- och bildningsresa. När han 1989 tilldelades Lasse Dahlquist-stipendiet pekade juryn på hans rötter i en folklig underhållartradition och att hans motivkretsar låg nära Dahlquists men med en djupare social förankring. I sin ungdom var han SSU:are och i mycket förblev han socialdemokratin trogen om än med många kritiska reservationer. De svikna rörelseidealen var ett tema som återkom hos honom.

Andersson erhöll Svenska Akademiens teaterpris 1970, Teaterförbundets De Wahl-stipendium 1971 och den kungliga medaljen Litteris at artibus 1980. Han blev Filosofie hedersdoktor vid Göteborgs universitet 2005.

P O Qvist (2004), redigerad 2011-11-07