En gränsöverskridande filmkväll i Danmarks tecken 1944

Historiska ögonblick, och kulturens roll i dem, fångas ofta i privata arkiv som förblir anonyma för en allmänhet. Jan Lumholdt läser en högst personlig dagbok där filmupplevelser har sin särskilda plats. Vi kastas rakt in i handlingen, en rapport mitt under dånande världskrig.

Kaj Munks ännu outgivna enaktare ”Før Cannae” är ett av de nedpackade manuskripten i Nina Sørensens väska när hon och hennes fyra barn den 21 september 1943 lämnar tyskockuperade Danmark för neutrala Sverige i en gammal halvdäckare som ”lånats” från marinen. Syftet är att hålla barn och en förälder i säkerhet medan far Arne, publicist och politiker, verkar i Frihedsraadet, danska motståndsrörelsens kärna. Mor Nina har även uppdrag som kurir, bland annat ska hon få ut olika tryckalster av mer eller mindre illegal art. Ett gediget kontaktnät ur samtidens litterära opinionskretsar kan förhoppningsvis vara till hjälp på andra sidan.

I bagaget finns allehanda brännbart stoff för utgivning, inklusive av bundsförvanten Munk, den stridbare författarprästen som obändigt trotsar varje förbud mot offentliga uttalanden som ockupationsmakten belagt honom med. I kappfickan ligger en Storm P.-skämtbok full av koder och en telefonbok där namnen går från Hotel Adlon i Malmö till Lulu Ziegler c/o Pauline Brunius på Lidingö och däremellan Peter Freuchen, Ivar Harrie, Eyvind Johnson, Olof Lagercrantz, Sven Stolpe och Elin Wägner. Här är även ett tomt skrivhäfte hon nu börjar fylla nästan dagligen i de kommande sex månaderna. Den dagboken, skriven i realtid någonstans i andra världskrigets Sverige, bildar historiskt underlag för denna förstahandsrapport, där kulturens roll som samlande kraft i kristid kommer i främre rummet.

Resan går smärtfritt, barnen husas av medmänniskor och den 6 oktober anländer Nina Sørensen på centralstationen i just det Stockholm som Hasse Ekmans memoar ”Den vackra ankungen” beskriver som ”lätt berusad av champagne och gengasdofter (…) medan Hitlers kanoner dånade i fjärran”. Denna fristad sjuder även av internationell intrig, inte minst bland de många tillresta på specialmission här i förskingringen. Kurir Sørensen planerar utgivning med bokagent Lena Gedin, hämtar hemliga paket på Sibyllegatan 13, åker spårvagn 12 med Per Albin, stämmer av med Arne Jacobsen på Skansen, äter och överlägger på Bäckahästen, Rosenbad och Norma, hör Manfred Björkquist predika i Storkyrkan, unnar sig en hatt på NK. Ett återkommande vattenhål är biografen, som tycks bjuda både förströelse och själsenergi. Hon ser filmer som vore otänkbara hemma i Köpenhamn i detta 1943 – som Det brinner en eld, en film om ockupation och motståndsrörelse som får detta omdöme: ”Nästan helt bra. Spelet ypperligt – handlingen lite stel – men många gripande scener. Kampen måste kämpas, hela vägen ut.”

Orden kunde vara Kaj Munks, till vars beundrare just regissören bakom Det brinner en eld, Gustaf Molander, räknar sig. Molander har fått visa muskel sedan kriget bröt ut; de glatta 30-talskomedierna han lydigt putsat till har gett vika för en tydlig ståndpunkt om och emot världsläget. Det syns uttalat i både Det brinner en eld och i 1942 års Moberg-filmatisering Rid i natt och i alla fall i anden i den filmatisering han just avslutat av Munk-dramat ”Ordet”, som han själv i memoaren ”Jag minns så gärna” beskriver som ”en hälsning till Kaj Munk och vårt hårt prövade broderland”. En hälsning som aldrig når sin adressat.

På kvällen den 4 januari 1944 hämtas Kaj Munk i sitt hem på jylländska Vedersø av fem Gestapomän i en grå Opel Kapitän som kör ut till skogs och skjuter honom. Den nyårspredikan han just har hållit blir hans sista.

Tio dagar tidigare, den 26 december 1943, har Ordet urpremiär i sju svenska städer. För manusbearbetning står Rune Lindström, skaparen av dalmålningstablån ”Himlaspelet”. I rollerna syns Lindström själv, Holger Löwenadler, Gunn Wållgren, Inga Landgré, Wanda Rothgardt och framför allt Victor Sjöström, som haft stor framgång med Munks uppgörelse med antisemitismen i ”Han sitter vid smältdegeln” på Vasateatern 1938. Ordet drar fulla hus, särskilt i Stockholm.

I ett samtal med Jonas Sima i tidskriften Chaplin 5/1970 berättar Molander att han blev ”gräsligt förtjust” när Sjöström ville göra Ordet med honom och inte Gustaf Edgren, som SF först bestämt. Att stå i skuggan av Carl Th. Dreyers 1955-filmatisering av samma pjäs bemöter han med ett spakt ”Själv tyckte jag nog att vår film var ganska bra”.

På förmiddagen den 5 januari 1944 går Nina Sørensen, fast besluten om att kämpa ”hela vägen ut”, med ”Cannae” i handen upp till Dramaten-chefen Pauline Brunius, som tar emot med lika öppna som bundna armar. ”Hon var förtvivlad över sina begränsade möjligheter”, omvittnar dagboken. ”Hade inte kunnat spela ’Smältdegeln’ eller ’Niels Ebbesen’”. Men lovade att se på dialogen, att tala med Anders De Wahl, som har teatern den 8 februari till sin 75-årsdag. Ville ha Gierow som översättare. Jag hoppas.” Två dagar senare begravs Kaj Munk i egen kyrka. 4000 danskar nedlägger arbetet och hedrar kistans resa. Nekrologer skrivs i parti och minut om en högst kontroversiell gestalt, ”men helt sann blir bilden inte”, reflekterar vår kurir – ett omdöme som står sig än idag.

En rödvit kväll på Röda Kvarn
Den 12 januari hålls en särskild minnesföreställning av Ordet på Röda Kvarn, tillägnad Kaj Munk, med tal och framträdanden av filmens upphovspersoner och även flera av Munks egna landsmän på plats. Nina Sørensen är också här, för att se filmen men än mer för att uppleva vad som blir till en gränsöverskridande kväll, i rödvita danska tecken.

Rune Lindströms tal är en unik liten ”dalmålning” där Kaj Munk förs in i en himmelsk trädgård som precis ser ut som Vedersø med den lilla kyrkan med 30 platser. ”Nu har Gud talat. Då tiger Kaj Munk. Nu har våldet talat. Då talar Kaj Munk.”

En ”varm – hjärtlig – rörd…” Victor Sjöström har den 3 januari, dagen före mordet, i Hedvig Eleonora kyrka läst upp Kaj Munks senaste nyårspredikan. Nu gör han det igen. ”Jag vet vilken förnedring mitt eget land har behövt uppleva. Jag vet att jag i månader inte gått till sängs en enda kväll utan att tänka ’Kommer de efter dig i natt?’ Den tanken är inte rolig för den som älskar livet, har fullt upp att uträtta och är glad för sin fru och sina barn. Likväl kan jag inte hata.”

Den judiskbördiga danska skådespelerskan Ilona Wieselmann, som flytt över sundet efter att ha angivits av sin producent i utbyte mot några rullar tysk råfilm, läser ur Munks diktsamling ”Det unge Nord” – ”så det gick genom märg och ben”. Mellan framträdandena dirigerar den framstående danske Carl Nielsen-tolkaren Erik Tuxen en kammarorkester som spelar nordisk musik.

”Fyrsträngad var Nordens luta som brast:
nu söker vår hand det förlorade greppet”

Den omvittnat mildsinta Gustaf Molander tar sedan ordet, och läser upp Hjalmar Gullbergs dikt ”Hälsning till Danmark” – skriven 1942, med klar, innerlig blick på rådande situation.

”Hur skulle det folk kunna tigas ihjäl,
som Grundtvig har sjungit med psalmsång samman?
Ej släcks på jordiska makters befäl
Guds sökarljus i den själ,
där Kierkegaard tände flamman”

Orkestern stämmer upp i ”Der er et yndigt land”, den danska nationalsången – ”som vi spontant sjöng med i…” Och där och då, i ett par ögonblick, blir Röda Kvarn till Frejas egen sal, till sitt eget Rick’s Café Americain i Casablanca, med ”Marseljäsen” utbytt mot ett ”vort gamle Danmark skal bestå”. En glimt av förenad förskingring, av minnesstunden som manifestation, om en ny vår, kanske så saktelig på väg…

”Ljus, lätt, lekfull” är dagboksomdömet om Molanders Ordet. Särskilt Wanda Rothgardt ”hade Kaj Munk inte kunnat motstå.” Och rollkaraktärerna: ”kanske inpräntade i en på livstid”. Nina avslutar kvällen i detta champagnerusets 1944-Stockholm med en Pommac på ett kondis ihop med några landsmän. ”Vi sagde ikke mange ord. Men jeg – i alt fald – syntes det var så godt at være sammen.”

Just Casablanca har hon redan sett, på Park-biografen den 20 oktober 1943 – en vecka efter Sverigepremiären. Evalueringen lyder så här: ”Ett grepp rätt in i tidens problem, så den kunde inte annat än intressera – men den centrala kärlekshistorian klädde den inte riktigt.”

Fast just det där sista kanske inte är ett omdöme som står sig än idag?

Epilog

”Före Cannae”, senare kallad ”Före slaget vid Cannae”, radiosänds den 5 mars 1944, översatt av Ivar Harrie och med Erik ”Bullen” Berglund i huvudrollen. Trion Molander-Lindström-Sjöström ska göra ännu en Kaj Munk-filmatisering, Kärlek (1952). Ordet ska följa Victor Sjöström livet ut, han turnerar med pjäsen för Riksteatern 1954 och planerar igen att spela den 1958 men får avstå av hälsoskäl. Familjen Sørensen återförenas i Danmark i maj 1945. Nina får 91 år av framåtblickande liv men glömmer aldrig svenskarnas mottagande den gången. Det gläder henne när hennes son Niels, som tagit hennes släktnamn Lumholdt, senare träffar en svensk flicka och får en son, som hon på ett tidigt stadium ser till att inviga i biografens styrkande själsenergi och även förströelse och som är författare till denna artikel.

(publicerad i maj 2024)