Gustaf Molander – skådespelerskornas regissör
Jon Wengström, Senior Curator, Filmarkivet vid Svenska Filminstitutet
Svenska Filminstitutet lyfter under hösten 2022 fram filmskaparen Gustaf Molander. Filmarkivets Jon Wengström berättar om en enastående lång karriär i filmens tjänst.
Gustaf Molander gjorde närmare 70 filmer under ett drygt halvsekel, och hans karriär som filmregissör följer den svenska filmens utveckling från stumfilmstidens pionjärår till den omläggning av filmpolitiken som ledde fram till Filminstitutets tillblivelse i mitten av 1960-talet.
Molander skrev manus till Terje Vigen (Victor Sjöström, 1917), som blev startskottet för den svenska stumfilmens guldålder, och regisserade dess epilog Ingmarsarvet (1925). Som en av få regissörer klarade han galant övergången till ljudfilmen, och Intermezzo (1936) samt En kvinnas ansikte (1938) hör till ljuspunkterna under 1930-talet. Under 1940-talet var han kanske den svenska filmare som bäst kommenterade världskriget och dess efterdyningar i filmer som Det brinner en eld (1943) och Kärleken segrar (1949). Efter samarbeten med en ung Ingmar Bergman, då Molander regisserade dennes manus till Kvinna utan ansikte (1947) och Frånskild (1951), gjorde han senare under 1950-talet nyfilmatiseringar av stumfilmsklassiker i färg och cinemascopeformat som ett svar på televisionens ankomst. Molanders sista film blev Smycket, det mest lyckade bidraget till episodfilmen Stimulantia (1967).
Som regissör var Molander verksam i de flesta genrer, och gjorde såväl fars och eleganta salongskomedier som dramer, historiska kostymfilmer och barn- och ungdomsfilm. Han samarbetade med sin samtids bästa filmfotografer som Julius Jaenzon, Gösta Roosling, Gunnar Fischer och framför allt Åke Dahlqvist, och hans filmatiseringar av litterära förlagor av Kaj Munk (Ordet, 1943 och Kärlek, 1952) samt Selma Lagerlöf hör till hans främsta verk.
Men mer än något annat är Molander skådespelarnas regissör, och kanske framför allt skådespelerskornas. Han lanserade Ingrid Bergman, och de sex filmer de gjorde tillsammans under 1930-talet banade vägen för hennes internationella karriär. Han gav Ingrid Thulin hennes första stora roll redan på 1940-talet, han utnyttjade Eva Dahlbecks talang som komedienn i Fästmö uthyres (1950) flera år före hennes motsvarande roller i Bergmans 1950-talskomedier, och han lät en ung Harriet Andersson spela tonåring arbetarflicka i Trots (1952), året innan hon gjorde en liknande roll i Sommaren med Monika. Inga Tidblad och Gunn Wållgren hör till andra skådespelerskor som gjorde några av sina bästa rollprestationer i filmer regisserade av Molander.
En så omfattande filmografi som Molanders innehåller både toppar och dalar, men han gjorde minnesvärda och bestående filmer under ett halvsekel, och om man räknar in hans gärning som manusförfattare under 1910-talet så skapade Molander framstående verk under sex decennier; ett omfång som internationellt endast motsvaras av Fritz Lang, Alfred Hitchcock och några få andra filmskapare.
(publicerad i november 2022)
Gustaf Molander – nedslag i en halvsekellång karriär
Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.
-
Molanders första insats för filmen var som medmanusförfattare till Terje Vigen, Victor Sjöströms Ibsen-filmatisering som blev startskottet för den svenska stumfilmens guldåder, och den första film som fick en signerad tidningsrecension. Molander fortsatte att vara verksam som manusförfattare under 1910-talet, bl.a. till Mauritz Stillers filmer Herr Arnes pengar (1919) och Sången om den eldröda blomman (1919), innan han regidebuterade med Bodakungen 1920. Många av de filmer Molander skrev manus till under stumfilmseran bygger på kända förlagor, och som regissör fortsatte Molander under såväl stumfilmsepoken som efter ljudfilmens ankomst att filmatisera litterära verk; bl.a. gjorde han mellan åren 1925–1954 sex filmer efter verk av Selma Lagerlöf.
-
Den tredje filmen som bygger på Selma Lagerlöfs Jerusalem-svit, och som därmed också utgör uppföljaren till Victor Sjöströms Ingmarssönerna (1919) och Karin Ingmarsdotter (1920). I Molanders film spelar Conrad Veidt (känd från bl.a. Doktor Caligaris kabinett, 1919) en fanatisk väckelsepredikant som sår split bland byborna i Nås församling, och försöker övertyga dem om att lämna fäderneslandet för att slå sig ner i Det heliga landet. Molander regisserade även den avslutande delen i Jerusalem-filmatiseringen, Till Österland (1926), av vilken endast ett längre fragment finns bevarat. Ingmarsarvet är kanske den bästa filmen i sviten, och tillsammans med Till Österland kan den sägas utgöra slutpunkten för den svenska filmens guldålder, som utgjordes av påkostade litterära filmatiseringar inspelad i autentiska miljöer där de storslagna naturscenerierna hade en integrerad del i handlingen.
-
Under andra halvan av 1920-talet började svensk filmproduktion att röra sig bort från det som tidigare gjort den så framgångsrik i tron att publiken började tröttna på s.k. bygdedramer. Fler och fler filmer utspelades i urbana miljöer, inte sällan med utländska skådespelare i huvudrollerna, och särskilda bolag bildades också för internationella samproduktioner. Svensk Filmindustri bildade AB Isepa, som gjorde sex filmer under åren 1926–1928. Molander regisserade fyra av dessa filmer, däribland Hans engelska fru, som nästan övertydligt demonstrerar svensk films ambivalens under dessa år. Delar av filmen utspelas i överklassmiljö i en icke-namngiven storstad med den tyska filmstjärnan Lil Dagover (känd från filmer av Fritz Lang och F.W. Murnau) iklädd eleganta aftonkreationer, medan andra delar av filmen är inspelad på plats i svensk lantmiljö med forsränningar à la Sången om den eldröda blomman (1919) och Johan (1921). Denna dualitet ger en extra laddning till filmen, som också avspeglar sig i huvudrollens dilemma över vilket slags liv hon ska välja.
-
De sex filmer som Molander gjorde med Ingrid Bergman under 1930-talet lade grunden till hennes internationella filmkarriär, och den bästa av dessa filmer är otvetydigt En kvinnas ansikte, den fjärde i ordningen. Bergman var redan firad stjärna i Sverige, och Molander kunde därför kosta på sig att rollbesätta henne som vanställd ledare för en utpressningsliga. Sättet på vilket hon introduceras i filmen (först enbart som skugga och röst) är ett exempel på Molanders pregnanta och effektiva bildberättande. En av filmens höjdpunkter utgörs av en dramatisk slädfärd över isen, drygt ett decennium efter det att en annan skådespelerska avslutade sin svenska karriär med en lika dramatisk slädfärd: Greta Garbo i Gösta Berlings saga (1924). Hollywoodbolaget MGM gjorde en nyfilmatisering av En kvinnas ansikte med titeln A Woman’s Face (1941) i regi av George Cukor med Joan Crawford i Bergmans roll.
-
Som nytillträdd konstnärlig produktionsledare för Svensk Filmindustri blev Victor Sjöström kontaktad av skådespelaren och författaren Rune Lindström som skrivit ett manus baserat på pjäsen "Ordet" av den danska författaren, prästen och motståndsmannen Kaj Munk. Molander, som hade lyssnat på en radioteaterföreställning av pjäsen, tog sig an uppgiften att regissera manuskriptet. Inspelningen ägde rum hösten 1943, och filmen hade premiär på annandag jul. Molanders filmatisering har alltid stått i skuggan av den danske regissören Carl Th. Dreyers version från 1955. Sant är att Molanders film inte äger samma sparsmakade stränghet i uttrycken, men berättelsen om tro, tvivel och vanföreställningar gestaltas i Molanders säkra regihänder med en förtätad och uttrycksfull atmosfär. Handlingen i den svenska versionen är förlagd till västkusten med dess strikta schartauanska form av kristendom, och bildspråket för stundtals tankarna till stumfilmen. Kaj Munk fick aldrig se filmen, eftersom han mördades på uppdrag av nazisterna endast tio dagar efter det att filmen hade premiär.
-
Som få andra svenska filmare skildrade Molander andra världskriget och dess efterverkningar. I Det brinner en eld (1943) ockuperas ett icke-namngivet land av främmande makt och det framgår med all önskvärd tydlighet att det handlar om Nazitysklands ockupation av Norge. I Den osynliga muren (1944) är handlingen explicit förlagd till Stockholm, och även om den ockuperande makten inte heller denna gång öppet sägs vara Tyskland råder det inget tvivel om saken. I Kärleken segrar har några år förflutit sedan krigsslutet, och en tonårig flicka från Österrike som överlevt lägren inackorderas i svensk överklassfamilj, där krigets fasor alltid varit långt borta. Som storasyster i familjen ses Ingrid Thulin i sin första huvudroll, ett i raden av exempel på hur Molander lanserade skådespelerskors karriärer (Gunnel Lindblom i Kärleken (1951) och Harriet Andersson i Trots (1952) är två andra exempel).
-
Molander hade egentligen slutat som filmregissör när han av Svensk Filmindustri fick erbjudandet om att regissera en av delarna i episodfilmen Stimulantia (1967). Anledningen till att han nappade på erbjudandet var enligt egen utsago möjligheten att efter ett drygt kvartssekel återigen få arbeta tillsammans med Ingrid Bergman. Molanders bidrag heter Smycket, och bygger på en novell av den franska författaren Guy de Maupassant, och är kanske det bästa bidraget i Stimulantia. På 28 minuter skildrar Molander ett äktenskap i förvandling, med enastående insatser av Bergman och Gunnar Björnstrand, och berättelsen har en typiskt maupassansk knorr på slutet som kastar ljus över det vi just sett.
