Experimentlusta och politisk passion

Martin Grennberger närskådar Öyvind Fahlström.

Öyvind Fahlström (1928–1976) är kanske den mest internationellt kända svenska konstnären. Han föddes i Brasilien och var först verksam i Sverige, men från och med 1961 verkade han huvudsakligen i New York, även om han besökte och bodde i Sverige under sommarhalvåren.

Han var verksam över ett stort antal konstnärliga områden, både som författare, poet, journalist, text- och ljudkompositör, dramatiker, målare, tecknare och grafiker. Filmen fanns där tidigt.

Han var del av studentfilmsklubben vid Stockholms universitet och i rollen som journalist skrev han initierat om film, i bland annat Expressen, även om dessa texter kanske inte bör betraktas som filmkritik i konventionell mening. Hans skrev bland annat om Carl Th. Dreyer, recenserade en fransk bok om Bergman, rapporterade från inspelningar med François Truffaut och Federico Fellini. Han skrev även uppskattande om vännen Peter Weiss experimentfilmer, samma Weiss som också fångade Fahlströms arbete i ateljén i Tagning Öyvind Fahlström (1961).

Under sina år i New York intresserade sig Fahlström för landets politik och motsättningar, och hans intensiva intresse för radikala fenomen, rörelser, grupperingar och både avantgardiska samt populärkulturella konstnärliga uttryck var något som skulle sätta spår när han själv började arbeta med filmmediet. Hans första film var Mao-Hope March (1966), som visar en gatumarsch längs Fifth Avenue i New York som Fahlström organiserade 1966. I filmen ser vi sex fotografier av den amerikanska komikern Bob Hope och en bild på Mao Zedong. Den filmades för att ingå i Fahlströms föreställning ”Kisses Sweeter Than Wine”, som var en del av det legendariska performance-eventet ”9 Evenings: Theatre and Engineering”, organiserat av Experiments in Art and Technology (E.A.T.).  Fahlström uppfattade senare filmen som ett filmverk i egen rätt.

Intresset för New York och dess komplexitet återkommer i två dokumentärer gjorda för Sveriges Television, 1968. East Village skildrar bohemer, konstnärer och utslagna på Manhattans Lower East Side. I ett associativt montage reflekterar Fahlström, med sin omisskännliga, lätt släpiga voice-over, över Hare Krishna-rörelsen, han tittar på politisk gatuteater av the Sixth Street Players, pratar med folk på The Bowery, besöker Little Ukraine, och ett sit-in i Central Park. Han intervjuar poeten John Giorno och träffar konstnärerna Alex Hay och Robert Rauschenberg. I Revolution Now pratar han med militärvägrare och desertörer, och vi ser även intensiva konfrontationer med polisen. Han hänger också med medlemmar ur yippie-rörelsen och reflekterar kring underjordiska tidskrifter som The Rat och The Black Mask. Båda dessa filmer är vittnesbörd om Fahlströms vittförgrenade intressen, hans omättliga nyfikenhet och hans säregna förmåga att hitta sakliga och intressanta ingångar till de fenomen hans undersöker.

U-barn (1968) är den mest komplexa av Fahlströms filmer om vi ser till sättet han använder sig av montage, ljud och arbetet med rytm. Disparata element kombineras och överbryggas här på ett experimentellt sätt som vi inte sett tidigare. Vi ser undervisningssituationer (inlärning, drillning, repetitioner) med barn och ungdomar med funktionsvariationer, reklam för schampo, bilder från Hollywood; detta ställs mot redovisningar av effekterna vid användning av LSD, samt material som hämtats från mentalsjukhus och terapiförsök. Genom bruket av olika bildmaterial, bilder-i-bilden, frysning av bilden, olika visningshastigheter (en sekvens över en sjö har filmats med time-lapse fotografering), separation av bild och ljud, uppstår ett mångskiktat montage som är i samklang med filmens teman.

Du gamla du fria (1972), Fahlströms enda långfilm, var Svenska Filminstitutets första egna långfilm. Den spelades in redan sommaren 1969 men hade premiär först 1972. Teman som Fahlström hade intresserat sig för i sina två tv-dokumentärer återkommer här: happenings, gatuteater, alternativ politisk organisering och aktivism. Du gamla du fria var en film som ville visa, som Fahlström uttryckte det, ”att politisk agitation som konst är möjlig”. Vi följer en teatergrupp som iscensätter en rad aktioner och interventioner, bland annat mot Enskilda Banken och Sverigehuset. Fahlström växlade mellan scener upptagna med dold kamera och spelade scener, och flera av de om antikapitalistiska och antimilitaristiska aktionerna ute på stan ställde till det en del för teamet, där flera blev gripna av polisen, bland annat vid en scen där olika länders flaggor brändes. Upptåg, spontana infall och vad som ibland upplevs som direkt improvisation ger filmen en rörlig prägel. En annan aspekt av filmens tematik är hur Fahlström skildrar gruppens inre splittringar och olika mål med aktionerna, motsättningar uppstår, vilket till slut leder till att gruppen splittras. Vid den senkomna Stockholmspremiären av filmen var inte Fahlström själv närvarande, men han lät meddela från New York: ”Vad mig anbelangar är det nu en historisk film. Den återspeglar den livliga och förvirrade situationen inom vänstern efter revoltåret 1968.” (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1.4.1972)

(publicerad i november 2023)