Väntade och oväntade vänskaper i svensk film

”Var är ni flickor? Tanter, morsor, fastrar, mostrar, tjejer, hela brudbrigaden! På dem, slå dem, ge dem, klå dem! Det värsta ni kan!”

En grupp kvinnor i formation tar danssteg i synk rakt mot kameran, i en scen som känns märkligt modern. Bibi Anderssons Liz, Gunnel Lindbloms Gunilla och Harriet Anderssons Marianne hetsar kanske till stökigt uppror i Flickorna (Mai Zetterling, 1968), men trions vänskap är lugn och stadig som en klippa. Bildar en mur som håller sådant som raggande män på krogen borta. Scenen när bara de tre dansar på ett hotellrum som om ingen såg dem är något av det bästa som spelats in i Sverige – och definitivt ett av de finaste vänskapsögonblicken i svensk film. Vilt, rufsigt, slängigt, lyckligt. Jag vill tänka att det decennier senare finns ekon från just den scenen i hotellrumsdansen i Céline Sciammas Girlhood (2014).

Några år tidigare fångade Bo Widerberg andra gåshudsvackra ögonblick av vänskap. I hans Kärlek 65 (1965) brukar regissören Keve (Keve Hjelm) varje år bjuda en grupp vänner till Österlen på några dagars fest med helstekt gris, fylla och drakflygning. Relationer trasslar in sig i varandra, allianser uppstår mellan dem som en gång delat män, fruar, älskare och älskarinnor. Under en kväll på en dansbana råkar Ann-Marie (Ann-Marie Gyllenspetz) och Inger (Inger Taube) hamna på huk på varsin sida om en stor trälår i mörkret bakom ett hus.

”Är det nån man känner? Välkommen till damrummet.”

De kikar mellan spjälorna medan de kissar. Skrattar och fnissar, halsar ur samma champagneflaska och orkar inte riktigt ta sig upp till stående. Ann-Marie vet att Inger har varit hennes mans älskarinna, säger det också – men det är inte särskilt viktigt nu för någon av dem. Det var så länge sen Därefter snor de en spelautomat och kånkar tillsammans bytet hemåt över kullarna. De pratar om äktenskap, mensvärk, skurknän. Stannar för att dricka ur flaskan. Vad som kommer sedan spelar ingen roll, nu är det bara de två och automaten. Fri lek en stund. Inte en bärande scen på något sätt, ändå är den allt.

Widerberg var en mästare på just vänskaper. Ofta med en känsla lika blågul som knäckebrödet och strömmingen som ”Jarnis” (Sven Wollter) och ”Johan” (Tomas von Brömssen) tuggar på under biljakten på Klarastrandsleden i Mannen från Mallorca (1984). ”Håll i hatten nu, Johan!”. Munhuggandet om vad de ska äta till lunch, skojandet, pratet om hembakta pepparkakor när de är på spaningsuppdrag och ”sitter och glor på porten till ett horhus på bästa arbetstid”. Mannen från Mallorca är toppraffel från början till slut, men det är jargongen dem emellan som gör hela filmen.

En annan dynamisk svensk filmduo: Magnus och Brasse. Förstås. Stämningen de tillsammans med Lasse Hallström och Pia Green skapade i Två killar och en tjej (Lasse Hallström, 1983), med vuxen vänskap, vardag, vatten som runnit under broarna, värme och… vänlighet. Kemin! Energin! Dialogen! Filmen är så otroligt rolig, och samtidigt orädd för allvar i skildringen av hur tafatt det kan bli när ovana män ska prata om – eller få ut – känslor. I scenen när Klasse (Magnus Härenstam) går loss på möblerna i en känslostorm leds publiken från gapskratt till gråt och tillbaka. Att Härenstam i en intervju i samband med premiären påstod att Brasse föreslagit att de två skulle ha en gemensam grav med ”Det är tur att man kunde garva åt eländet” inristat på stenen känns extra logiskt och självklart när man tittar.

Och nej, när det kommer till ikoniska svenska filmvänner kan man helt självklart inte hoppa över Stig-Helmer Olsson (Lasse Åberg) och Ole Bramserud (Jon Skolmen). I Sällskapsresan (Lasse Åberg, 1980) träffas de för första gången i kön vid säkerhetskontrollen på flygplatsen, och när den flygrädda förra frågar den mer världsvana senare varför de kollar hans väska är det början på en underbar vänskap.

”De letar efter narkotika, vapen, boommber.”

Det börjar skakigt, men så småningom får Ole Stig-Helmer att både blomstra och ha på sig Hawaiiskjorta.

Några som har allt annat än Hawaiiskjortor på sig är Ronja Rövardotter och Birk Borkason i Ronja Rövardotter (Tage Danielsson, 1984), men de räddar livet på varandra flera gånger och är så väldigt, väldigt fina med varandra ändå. En av våra vackraste och mest hjärtslitande vänskaper! Och inte bara i Sverige heller, utan internationellt och i alla tider.

Vad gäller rövarvänner står medlemmarna i Jönssonligan – trots diverse slitningar – upp för varandra i vått och torrt, precis som rånplanerarkvartetten i Rojda Sekersözs Dröm vidare (2017). I den senare går själva rånet (där alla har Disney-prinsessmasker, som gör att det känns nästan lite som presidentmaskrånen i Kathryn Bigelows Point Break från 1991) inte helt som tänkt, och vänskapen är inte på något sätt okomplicerad – men när det väl gäller är de så nära att de nästan sitter ihop. Slutscenerna där Mirja och Sarah sitter och skrattgråter ihop får en i princip att sprängas.

För att inte tala om slutscenerna i And Then We Danced (Levan Akin, 2019). När alla missförstånd retts ut, när Merab och Mary hittar tillbaka till varandra och hon dyker upp på dansuttagningen som moraliskt stöd. Ger kärlek och bjuder på georgiska cigg förklädda till engelska. Deras blickar som möts efter att han är klar med att genom dansen fläka ut allt som finns inuti inför en upprörd jury! Hennes lilla applåd och tårarna som rinner. Det är så fint att man knappt står ut.

(publicerad i maj 2023)