Tarkovskij i Sverige

Ett av Andrej Tarkovskijs mest berömda citat lyder ”Jag bryr mig endast om två personers åsikter. Den ena är Robert Bresson, den andra är Ingmar Bergman”.

Bergmans påverkan på Tarkovskijs filmskapande tog sig framför allt uttryck i hans sista film Offret (1986) som spelades in på Gotland 1985. Men hur mycket Bergman, och Sverige, finns det i Offret och hur förhåller sig Tarkovskijs sista film till regissörens ryska bakgrund?

Redan i början av 1970-talet visade Andrej Tarkovskij intresse för en svensk skådespelare med koppling till Bergman. I juni 1970 träffade den sovjetiska regissören Bibi Andersson som då var påtänkt för rollen som Hari i hans science fiction-film Solaris (1972). Samarbetet blev dock aldrig av och det var först 1983 som en konkret länk mellan Tarkovskij och Sverige etablerades när Erland Josephson medverkade i Nostalghia (1983), som Tarkovskij spelade in i exil i Italien.

För Offret engagerade Tarkovskij ett flertal ur Bergmans kärntrupp. Bakom kameran fanns veteranen Sven Nykvist. Nykvist var vid det här laget en internationellt erkänd fotograf och han lär ha tackat nej till Sidney Pollacks Mitt Afrika (1985) för att göra Offret. För scenografin stod Anna Asp som några år tidigare hade vunnit en Oscar för Fanny och Alexander (1982). Produktionsledare var Katinka Faragó och passare var Bergmans son Daniel. I rollerna fanns både Erland Josephson och Allan Edwall men även Sven Wollter. En tämligen svensk – och Bergmansk – besättning.

De första stegen mot Offret togs 1984. Svenska Filminstitutets Anna-Lena Wibom som sedan länge varit vän med Tarkovskij kläckte idén om en internationell filmproduktion med bas i Sverige. Katinka Faragó berättade i radioprogrammet Sommar 2018 att Tarkovskij kom till Sverige första gången hösten 1984. ”Han talade om att han skulle göra 123 bilder. I vanliga fall ligger en film på mellan fem och sju hundra bilder. Han skulle göra 123 bilder och det skulle sluta med en fantastisk sak med alla skådespelarna i bild och huset i bakgrunden som brinner ner!”

Tarkovskij ville gärna filma på Fårö, vilket självfallet skulle ha gjort filmen ännu mer Bergmansk, men detta gick inte på grund av att Fårö var ett militärt skyddsområde som utländska medborgare inte utan vidare kunde besöka. Filmen spelades i stället huvudsakligen in på Närsholmen vid Austerviken på Gotlands östra kust.

Under en mellanperiod när fåglarna kläcktes på Närsholmen och man därför inte kunde filma där gjordes ateljé- och andra tagningar i Stockholm. Utanför restaurangen Gyldene Freden i Gamla Stan hade man förberett filmning av en drömscen. Katinka Faragó: ”Det var ordnat med polistillstånd och det var rum fixat för 400 statister – det var en stor apparat. Scenen skulle tas på onsdagen och på måndagsmorgonen kommer Andrej in på mitt kontor och säger ‘jag har sett en sådan fantastisk plats. Vi ska byta plats för drömmen’. Jag sa lite stillsamt att det kanske man inte kan göra så här fort. ‘Jodå det fixar ni’ sa han och så gick han. Det konstiga var att vi gjorde det – jag förstår fortfarande inte hur det gick till”. Platsen för drömscenen blev i stället Tunnelgatan i Stockholm.

En annan berömd anekdot från Offret-inspelningen är missödet med slutscenen. Filmen slutar som sagt med en scen då huset som filmen utspelar sig i brinner ner. Till scenen hade man engagerat brittiska experter på specialeffekter vilka hade preparerat det uppbyggda sommarhuset med utrustning för att på ett säkert sätt bränna ner det. Scenen filmades i gryningen och när huset väl hade börjat brinna stannade Sven Nykvists kamera. Huset hann brinna ner utan att man lyckades filma det ordentligt. Katinka Faragó: ”Det vara bara att göra om. Producenten Anna-Lena talade med [Filminstitutets VD] Klas Olofsson som var på kanotsemester i Skåne, sedan talade jag med honom – det handlade alltså om 500 000 kronor så det var mycket pengar. Han frågade mig ‘är det nödvändigt att göra om?’ – jag sa att det är det. ‘Du får pengarna’ sa han”. Ett nytt hus i form av ett skal byggdes upp och scenen togs om. ”Så en ny natt. Klockan två gick vi upp och åkte ut. Och så tog vi bilden vid fyra-femtiden på morgonen och det blev perfekt. Med en aptering av en brandman från Sollentuna.”

Att Offret spelades in på Gotland, med svensk ensemble och produktionsteam, gav filmen onekligen en svensk prägel. Men hur svensk i sitt uttryck blev den egentligen? Något som genomsyrar Offret är den ljusa sommarnatten som filmen utspelar sig i. Ljuset är något centralt i Bergmans filmer och spelar en stor roll i svensk konst och kultur – men det är också något ryskt. ”Tarkovskij sa innan vi började med filmen att han ville arbeta med Sven Nykvist för att han visste allt om sommarnätternas ljus. Jag tror sommarljuset på Gotland fångade något ryskt”, sa Erland Josephson i en intervju från 2005. Tarkovskij ville med filmen knyta an till den ryska litterära traditionen och Offret har jämförts med Dostojevskijs novell ”Vita Nätter” som utspelar sig i S:t Petersburg. Vad som förenar dessa två verk är hur de förhåller sig till sommarnattsljuset som är speciellt för Östersjöregionen. Erland Josephson: ”Andrej ville verkligen göra en svensk film. Han ville göra allting så svenskt som möjligt. Men det blev egentligen mer ryskt – med en datja och så. Jag tror det visade hur stark hans hemlängtan var – att han byggde upp ett litet Ryssland där på Gotland”.

Måhända är det anspråksfullt att spekulera i varför Andrej Tarkovskij förlade sin sista filminspelning så nära Ryssland under sin exil, men det verkar som att han i det gotländska landskapet kunde uttrycka något som var i samklang med hans ryska bakgrund. I en intervju från inspelningsplatsen på Närsholmen i maj 1985 gav Allan Edwall sin egen tolkning till varför Tarkovskij ville göra sin sista film just där – ”Det är ju horisonter vart man än ser. Jag skulle tro att det är vad han vill ha. Individer och växtlighet mot en absolut tom himmel med ingenting som skymmer. Att vi ska stå som konturer – både människor och träd – mot himlen och havet.”