Vi har vår egen sång – en alternativ mediahändelse

Eurovision Song Contest har genom tiderna varit omstridd av olika anledningar. Per Vesterlund beskriver en svensk folkrörelse som ville erbjuda ett alternativ och som gav avtryck i såväl populärmusikens som filmproduktionens Sverige under 1970-talet.

Vi har vår egen sång – musikfilmen (1976) är en dokumentation av den så kallade alternativfestival som hölls på olika ställen i landet under några dagar i mars 1975. Festivalens främsta fokus var musikaliskt, men där uppträdde också andra slags scenkonstnärer och artister. Filmen tar oss till ett svunnet sjuttiotal. Vi ser företrädare för den svenska proggen framföra klassiska nummer, men också scener från ett myllrande gatuliv och inklippta inslag med politisk retorik. Således är redan bilderna ett unikt tidsdokument, men filmen ger också historisk ingång till en offentlighet präglad av maktkamp mellan olika ideal om kultur och samhällsliv.

Den helt avgörande orsaken till denna festival var ett annat musikarrangemang, ett som var betydligt mindre alternativt och som tilltalade sin publik på andra sätt än de konserter, teaterföreställningar och konst som Alternativfestivalen erbjöd. Ett år tidigare hade ABBA vunnit Eurovision Song Contest (ESC) i Brighton med sången ”Waterloo”, varför Sverige och Sveriges Radio fick ta över stafettpinnen från brittiska BBC och anordna 1975 års europeiska musiktävling. Lördagen den 22 mars hölls det internationella evenemang som då kallades Melodifestivalen i Älvsjös mässhallar. Det direktsändes i TV1 och i radions P3 – och genom Eurovisionens nät nådde den ut i Europa.

Det var till detta evenemang som ett alternativ skulle erbjudas. Dagen innan ESC, fredagen den 21 mars, hade TV2 sänt direkt från ett tält i Hjorthagen där den riksomfattande Alternativfestivalen kulminerade i en lång kvällsföreställning. Även den sändes direkt i P3, men inte samtidigt som TV-sändingen, de två medierna delade upp föreställningen mellan sig. Konferencierer var de populära barnprogramsfigurerna Ville, Valle & Viktor (Jörgen Lantz, Anders Linder och Hans Wigren). Radions P2 hade under veckan sänt regelbundet från alternativa evenemang ute landet – för på gator och torg, i musikrörelsens lokaler och i andra samlingslokaler, pågick karnevaler, konserter och happenings.

Vid mitten av 1970-talet stod det som kallats den svenska musikrörelsen på sin höjdpunkt. Kring aktörer som skivbolaget MNW (Musiknätet Waxholm), tidningen Musikens Makt och en rad lokala musikföreningar (Musikforum) hade det sedan sextiotalets sista år vuxit fram en rörelse som erbjöd alternativ till den etablerade musikindustrin. Bland honnörsorden fanns begrepp som äkthet och gemenskap, men det är nästan lättare att formulera vad musikrörelsen vände sig mot. Den mest direkta fienden var kommersialismen. och allt vad den stod för, och i detta motstånd fanns de mer indirekta målen och antipatierna inskrivna. Även om den inte var helt politiskt enad stod musikrörelsen för en explicit vänsterkultur, där oppositionen mot kapitalismen och det moderna teknokratiska industrisamhället var given.

Det var mot denna bild av ett centraliserat, miljöfientligt och exploaterande samhälle som striden stod. Antikommersialismen var inte enbart ett alternativt slagord formulerat från kulturens och samhällets marginaler. I den nya nationella kulturpolitik som introducerades av den socialdemokratiska regeringen 1974 fanns ambitionen att motverka ”kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet och ge människor möjlighet till egen skapande aktivitet”. Det kan alltså tyckas som om alternativet till kommersialismen stod sig ganska starkt när ESC 1975 tog mässhallarna i Älvsjö i besittning. Där fanns i musikrörelsen ett nätverk av lokaler, skivbolag och press. Man fick väl tilltagen plats i radio och TV för att föra ut sin musik och de budskap som där förmedlades. Dessutom fanns i den nationella kulturpolitiken snarlika grundprinciper formulerade.

Socialdemokratin var dock märkbart frånvarande i projektet Alternativ festival. Evenemangen arrangerades och finansierades av en rad organisationer. Skivbolaget MNW hade en central roll men här deltog också många andra delar av musikrörelsen och svenskt kultur- och musikliv, liksom politiska partier varav VPK och Centerpartiet var de största.

I den alternativa offentlighet som den breda musikrörelsen var en del av hade också filmmediet en viktig roll. Organisationen FilmCentrum bildades 1968 som motpol till både kommersiell filmbransch och Svenska Filminstitutets kvalitetspolitik. Den verkade för en distribution av oberoende film – inte minst dokumentärfilm – som alternativ till biografkedjor och television. Den lika oberoende organisationen Folkets Bio tillkom några år senare. Det var till dessa två organisationer som filmaren Tommy Goldman vände sig med idén om att filma den stundande Alternativfestivalen. En grupp om 40 filmare startade i mars 1975 föreningen Ny Film och bolaget Kinoki Film för att genomföra projektet.

Finansieringen av filmen söktes hos Filminstitutet. Det fanns mycket pengar i den så kallade H-fonden då flera av landets stora producenter under sjuttiotalet låg lågt på produktionsfronten. Små producenter kunde sätta in sina egna arbetsinsatser och sin utrustning som tillgångar och på så sätt få delfinansiering om 35 %, vilken i princip täckte alla kostnader man hade. I FilmCentrums tidskrift Film & TV kunde en av filmarna i projektet, Jan Lindqvist, beskriva hur finansieringen av filmensäkrats på detta vis.

I augusti 1976 hade Vi har vår egen sång – musikfilmen premiär. Det kunde ligga nära till hands att kategorisera densom en spin-off av denna redan så mediebelysta serie av evenemang. Redan dokumentationen av artister och folkliv under Alternativfestivalen har dock ett värde som adderar något till det TV-evenemang som visats våren innan. Faktum är att inte en bildruta är gemensam för de två produktionerna. Visserligen fångar filmen delvis samma artister och framträdanden som TV-sändningen, men visuellt skiljer sig produktionerna radikalt åt. Där TV-produktionen arbetar medietypiskt i helbild och närbilder med långa tagningar, finns i biofilmen ett dynamiskt bildspråk med tätare klipp, in-zoomningar och kamerarörelser. Det innehåll som fångas utgör unika spår av ett vitalt samtida kulturliv. Där finns förstås några av proggens affischnamn som Hoola Bandoola Band och Nationalteatern men också folkmusik från olika hörn i världen och färgstarka artister som britten Kevin Coyne.

Begreppet ”mediehändelse” brukar ofta få beteckna stora evenemang som iscensatts för att medieras i TV. Just ESC brukar ses som ett prototypiskt exempel. Det vi ser i mars 1975 i Sverige är en närmast unik kamp mellan två mediehändelser. Den ena har levt vidare in i 2000-talet och fortsatt att vara en del av vår offentlighet. Den andra fördes i en alternativ offentlighet, vars styrka frapperar vid en överblick av alla de nätverk av aktörer som drev en kamp om kulturens och samhällets värden. Oavsett hur vi idag förhåller oss till denna kamp är de spår av den som förmedlas i Vi har vår egen sång – musikfilmen ännu värda att ta del av.

(publicerad i maj 2022)