Hilding Gavle

Media (14)

Skådespelare (filmroller 1930-1968). Född Hilding Bernhard Augustin Svensson i Kalmar. Död i Adolf Fredriks församling, Stockholm.

Han föddes som Hilding Svensson och vägen till skådespelandet blev ganska krokig och omständlig. Redan som barn spelade han amatörteater men hemmet var fattigt och barnrikt och han fick tidigt börja arbeta för försörjningen. Efter folkskolan fick han anställning som möbeltapetserare i sin fars firma och springpojke vid järnvägen i hemstaden. Han lyckades så småningom spara ihop tillräckligt med pengar för kunna att åka till Stockholm där han 1930 påbörjade studier för Julia Håkansson. Efter ett år fick han lite småroller på olika teatrar med debut 1931 hos Brita von Horn på Rivolibiografen i Norrtullsligan. Det var dock först när han fick engagemang hos Gösta Ekman 1933 som han började få framgång, bl.a. som åldring i pjäsen Cassini de Paris (1936).

Efter tiden hos Gösta Ekman kom han till Nya Teatern 1936 och sedan till Blanche från 1938, där han förblev i åtta år och sedan åter till Nya Teatern och Per-Axel Branner 1947. Så småningom kom han mot slutet av 1940-talet till Dramaten där han debuterade i rollen som Willi Loman i En handelsresandes död (1949). På 1960-talet var han knuten till Stockholms stadsteater.

Filmdebuten skedde 1930 i en statistroll i Fridas visor men framåt mitten av 1930-talet började han få större uppgifter, bl.a. som svagsint greve i Alla tiders Karlsson (1936). Detsamma kan sägas om hans greve i Adolf klarar skivan (1938), och det kom överhuvudtaget på hans lott att tillfredsställa behovet av något vrickade högreståndsfigurer i svensk film med undantag för en och annan mer "normal" karaktär som prästen i En trallande jänta (1942). Man kan säga att det var Gösta Ekman som upptäckte Hilding Gavles talang att skapa originella krumelurer, finurliga typer som kunde vara spralliga eller, som det kunde heta på 1940-talet, "tomtesnälla". Som det också sagts hade de en släktskap med en Hjalmar Bergmans "ursvenska" skapelser i den genren med sin ljusa lyrism och tunga melankoli. Han blev nästan lite av specialist på äldre karaktärer av skiftande slag och ansåg att det var ganska roligt att ständigt försöka hitta på nya masker åt dessa.

Till skillnad från de flesta andra skådespelare i sin samtid försökte han heller aldrig slipa bort sin dialekt utan behöll den mjuka och karaktäristiska Kalmarrösten. Han har också beskrivits som ganska blyg och lite rädd och att han därför gömde sig bakom sina maskeringar. Det dröjde, som framgått, länge innan han vågade ta steget till teatern. Han var även lika profilerad på revyscenen som han kunde vara på en dramatisk tilja eller i filmen som har bevarat en mångfald av hans ofta försynta skapelser, mestadels i pregnanta biroller. Det ansågs på sin tid som en smula anmärkningsvärt att han som revyskådespelare egentligen inte kunde sjunga en enda ton rätt men oaktat det kom han att fylla tomrummet efter revykomiker som Valdemar Dalquist och Nils Lundell.

P O Qvist (2004)