Lars-Erik Larsson

Media (1)

Svensk kompositör. Född i Åkarp. Död i Helsingborg.

-

Av alla de konstmusiker som togs i bruk av den svenska filmindustrin under 1940- och 1950-talen, är Lars-Erik Larsson en av de flitigast anlitade. Han skrev musik till närmare 30 långfilmer och ett par kortfilmer under åren mellan 1940 och 1960. Variationen av genrer i vilka han arbetade är ringa. Det var huvudsakligen dramer av flera av våra mest namnkunniga regissörer som fick sitt musikberättande från Larssons hand. Inom denna genre framstår han dock som en mycket versatil och mångsidig kompositör.

Uppmärksammad blev filmmusiken redan till hans första film: Snapphanar från 1941 i regi av Åke Ohberg där musiken är skriven i en arkaiserande stil. Från denna blev "Snapphanevisan" som framfördes av Edvard Persson känd, och Larsson komponerade ett antal sånger till filmer som kom att bli omtyckta: marschen "Att flyga är att leva" i Hasse Ekmans Första divisionen (1941), "Tills det blir sista gång" ur Det brinner en eld (Gustaf Molander, 1943) och "Allt som jag begär" ur Kungajakt (Alf Sjöberg, 1944).

Musiken i filmen Snapphanar förhåller sig ganska distanserad och opersonlig och det, liksom enkelhet parad med en viss taktfasthet, var ett kännetecken även i andra filmer, exempelvis En kvinna ombord (Gunnar Skoglund, 1941). Larsson hade ofta ett ekonomiserande och effektivt sätt att arbeta med filmmusik, t.ex. i Livet går vidare (Anders Henrikson, 1941) där han arbetade med några få teman som han ändrade i tempo, arrangemang och instrumentering. Därigenom fick han fram olika uttryck men lyckades ändå få ett sammanhållet musikberättande genom hela filmen.

I ett antal filmer framträder också ett nationalromantiskt tonspråk, som i Kan doktorn komma? (Rolf Husberg, 1942) och Rosen på Tistelön (Åke Ohberg, 1945). Inte sällan förenas detta också med musik som mer betecknar natur, arbete och folk än den följer en karaktär, såsom i Laila (Rolf Husberg, 1958) och inte minst i hans egen favoritfilm, Det stora äventyret av Arne Sucksdorff från 1953, där melodilinjer och instrumentering på ett inlevelserikt och sammansmältande sätt gestaltar djur och natur.

Larssons lyriska och romantiska ådra kom fram bland annat i filmkompositioner som Det brinner en eld och i den stora vackra temavalsen i Iris och löjtnantshjärta (Alf Sjöberg, 1946) som smyger sig tätt intill Mai Zetterlings rolltolkning. Inte minst hör vi detta också i nazidramat Den osynliga muren (Gustaf Molander, 1944) där det t.o.m. anas ett tonspråk påminnande om Bernard Herrmanns kommande storverk till filmen Vertigo (Alfred Hitchcock, 1958).

Allra bäst och vackrast blir det när musiken får blomma såsom i Det brinner en eld där en lång scen med bara krigsbilder och musik ger oss filmmusikdramatik av högsta klass, eller i Iris och löjtnantshjärta i en utsökt sekvens med en förälskad Iris ensam dansande till filmens temavals, eller i början av Carl Theodor Dreyers Två människor från 1945 där ett montage av närgångna bilder och musik skrämmande och effektivt förmedlar filmens grundförutsättningar.

Ann-Kristin Wallengren (2015)