Gustaf Wasa/del I (1928)

Media (151 st)

Originaltitel	Gustaf Wasa/del I : En bildkrönika
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	John W. Brunius
Manus	Ivar Johansson
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Wasa Film AB
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1928-03-05

Medverkande

Gösta Ekman
Gustaf Eriksson Wasa

Edvin Adolphson
Kristian II av Danmark

Hugo Björne
riksföreståndaren Sten Sture d.y.

Hjalmar Selander
Matts Ers, den gamle på Svärdsjögården

John Ericsson
Matts Ersson, Matts Ers son

Estery Ericsson
mor Brita

Visa fler

Handling

Året är 1518. Dansken har angripit Sverige, och Sten Sture manar alla trogna undersåtar till motvärn. Hans bud når Dalarna, Sveriges hjärta, och byn Svärdsjö där Mats Erssons gård är...

Visa hela handlingen

Press

Eftersom Gustaf Wasa-filmens båda delar lördagen den 3 mars visats tillsammans vid en särskild föreställning för pressen, kronprinsparet, medlemmar av regeringen och diplomatiska kåren...

Visa all press

Året är 1518. Dansken har angripit Sverige, och Sten Sture manar alla trogna undersåtar till motvärn. Hans bud når Dalarna, Sveriges hjärta, och byn Svärdsjö där Mats Erssons gård är mittpunkten. Drängen Tobias tycker inte att det finns någon anledning att göra motstånd, men vid sådant tal blir gamlingen på gården ursinnig. I en återblick berättar han ett barndomsminne av utlänningarnas brutala framfart i landet. Själv vill han inte dö förrän dansken drivits ur landet.

Dalmasarna går man ur huse. Grannen Pers-Olle tar avsked av sin käresta, dottern till Mats Ersson. Svärdsjöpersonerna återkommer senare sporadiskt i filmens handling.

Vid Brännkyrka utanför Stockholm står ett slag mellan danskar och svenskar. Svenskarna avgår med segern och det svenska riksbaneret förs under striden av Gustaf Eriksson Wasa.

Den danske kungen, Kristian II, uppehåller sig efter slaget i Stockholms skärgård, där han planerar svek och hämnd. Han lyckas utverka ett möte med Sten Sture vid Österhaninge kyrka men kommer inte själv till mötet. I stället tar han den svenska gisslan till fånga och för den till Danmark. I denna gisslan ingår bland andra Gustaf Wasa.

Gustaf förs som fånge till Kalö slott på Jylland, varifrån han emellertid lyckas rymma och ta sig till Lübeck, förklädd till bonde. Rådet i Lübeck tar honom under sitt beskärm trots att han begärs utlämnad. I sinom tid lämnar han tysk mark för att återvända till fosterlandet.

I Sverige hopar sig motgångarna. Sten Sture blir sårad under ett slag mot danskarna vid Åsunden i Västergötland och under transporten mot Stockholm avlider han på Mälarens is. I Stockholm har hans hustru Kristina Gyllenstjerna länge hållit stånd mot de belägrande danskarna, men hon tvingas snart att kapitulera.

I maj 1520 stiger Gustaf Wasa i land i Sverige och finner ett folk som är modlöst och nedslaget och utan motståndsvilja. Han kommer som gäst till sin svåger Joakim Brahe, som är försonligt stämd mot dansken och som avser att resa till kung Kristians kröning i Stockholm. Gustaf tar avsked från svågern full av onda aningar.

Han kommer härnäst till Jakob Ulfsson i Mariefred och här får han genom ett ögonvittne bud om det fruktansvärda blodbad som Kristian i Stockholm låtit anställa med Sveriges råd och adel som offer.

Fast besluten att våga det yttersta anträder Gustaf vandringen mot Dalarna för att hos dalkarlarna söka den hjälp som Gud själv synes förvägra svenskarna.

Pressreaktion Svensk filmografi

Eftersom Gustaf Wasa-filmens båda delar lördagen den 3 mars visats tillsammans vid en särskild föreställning för pressen, kronprinsparet, medlemmar av regeringen och diplomatiska kåren samt andra speciellt inbjudna, valde de flesta stockholmstidningarna att recensera verket i dess helhet i samband med premiären på den första delen. Få filmer har ägnats så stort recensionsutrymme som denna.

En makalös historisk folkfilm, en fullkomlig succé, mästerlig regi -- sådana omdömen var representativa uttryck för andan i den dominerande delen av stockholmskritiken. Men det fanns också de som fann filmen prövande och tråkig och i synnerhet dess mass- och bataljscener dåligt regisserade och löjeväckande.

Ett par kritiker, bland annat Aftonbladets Oswald Kuylenstierna, som varit inkopplad på det Gustaf Wasa-projekt som lades ned i konkurrens med Brunius' version, hade utförliga anmärkningar att rikta mot bristen på historisk korrekthet. Och någon undrade i internationalismens namn vad danskarna skulle säga.

"En vackrare historisk bilderbok åt det unga Sverige än denna stora film kan man knappast tänka sig.

Skulle man detta till trots våga göra någon anmärkning, så skulle det vara att det hela -- måhända är det ofrånkomligt -- för mycket blivit en lång och oavbruten serie tablåer, under det att ämnet borde kunna ha medgivit ett starkare stigande och fallande -- ett stigande alltså mot dramatiskt skakande och effektfulla scener, sådana som gjorde Napoleonfilmen till vad den blev över världen. Det kan ju emellertid bero på manuskript och andra förhållanden, över vilka regissören ej rår. Anmärkningar kunde man ju ha, men man känner större tillfredsställelse över att få erkänna värdet hos detta jättearbete inom svensk film -- ett stort och hederligt svenskt arbete är det, och en värdig tolkning i bild av det stolta ämnet. Mer behöver knappast sägas." (P J E i NDA)

"Inte en enda människa som är född svensk och läst om Gustaf Wasas underbara öden och äventyr kan försumma tillfället att i levande bilder se dessa händelser återgivas. Vilken uppfattning man än har om de olika personerna och händelserna i detta avsnitt i vårt lands historia, gripes man på det allra djupaste, spänningen och livfullheten i skildringarna äro utomordentliga, och man torde inte överdriva, om man säger, att aldrig någonsin har ett filmverk trognare tolkat den historia, som legat till grund för detsamma. Regin är mästerlig, fotograferingen glänsande.

Filmens författare har betecknat sitt verk en 'filmkrönika', och det är ett mycket vackert drag av anspråkslöshet, ty i själva verket närmar sig krönikan det bredare dramat. Det är alltså författaren Ivar Johansson som får taga åt sig av det berömmet, medan arkitekt Allan Egnell kan glädja sig åt särskilt lovpris för många saker, som vida överträffa det bästa vi sett både i svensk och utländsk film av liknande slag." (-n i Arbetaren)

"Och därmed äro vi framme vid spelet, som i en bildkrönika av denna art nödvändigtvis blir lika mycket kostym- och maskeringskonst som mimiskt liv. I bägge avseendena tar Edvin Adolphsson hem priset. Hans ännu unga men hålögda, ruvande Kristian tyrann var en porträttstudie med fint avvägda valörer i såväl mask som spel, han blev en levande, grym och vilsen människa, och hans storhet skulle varit större, om han fått handla mer och grubbla mindre. Gösta Ekman kunde ej på samma sätt få sin bildsköne folkbefriare att leva. I första delen, där han knappast är mer än bäraren av en idé, fylld av sin värdighet, sitt patos, sin sorg, får han ingenting fram av den Gustav Eriksson, som ju dock var en glatt bullrande, friskt omtumlande herre. Gösta Ekmans spelsätt passar ej in på den beskrivning av den unge Gustav, vi äga: han spelar i ett slags stiliserad pose med snabba tvärkast och utbrott. Först i äventyrsscenerna löses han ur detta bann och blir naturlig, och här bär ju honom själva berättelsen på ett annat sätt än förut. Skägget tar bort den söta idealiteten från ansiktet, han får karaktär och blir en beundransvärd äventyrshjälte, och scenen på Morakullen spelar han för fullt register." (Arthur Nordén i StT)

"Det stora felet med Gustaf Wasa-filmen är att den som helhet blivit så tråkig. All konst, icke minst filmen, talar till lustkänslan. Väcker den olust, är syftet missriktat. (-) Över huvud taget kvarstannade ett bestämt intryck av amatörmässighet beträffande regissörens handhavande av det levande materialet. (-) Man kan peka på slaget vid Brännkyrka i första delen. Så fredligt har säkert ingen drabbning någonsin förlupit. Den nästan orörda gräsvallen och de hotande och rikliga statisthuggen, som dock välvilligt hejdades i själva slaget, skänkte föga av den hets som vi på goda grunder tillskriva såväl gamla som moderna bataljer." (A L-m i DN)

Kommentar Svensk filmografi

John W Brunius hade tidigare samarbetat med Herman Rasch på de monumentala historiemålningarna på film Karl XII (1925/4 och 1925/21) och Fänrik Ståls sägner (1926/14, 1926/16), men inför Gustaf Wasa skildes deras vägar och de blev konkurrenter om stoffet. Från ett tidigare skrinlagt Gustaf Vasa-projekt övertog Rasch ett manuskript av Henning Ohlson för inspelning, medan Brunius på nytt lierade sig med sin manusförfattare från Fänrik Ståls sägner, Ivar Johansson, i samma ärende. Ännu i början av år 1927 hade Rasch för avsikt att sätta sina planer i verket med majoren Oswald Kuylenstierna som historisk råd!givare och med Allan Egnell som arkitekt och designer.

På våren samma år konstituerades emellertid det bolag som skulle bekosta Brunius' projekt, Wasa Film AB, vilket i stort sett kan anses som liktydigt med ledargarnityret inom Svenska Biografernas Förening, dvs den biografägargrupp som bidragit till finansierandet av Fänrik Ståls sägner och som anfördes av Gustaf Löfberg i Malmö. Wasa Film hade lyckats förvärva Ljungströms Ångturbins nedlagda fabrikskomplex vid Gåshaga på Lidingö att använda som filmateljé. Därmed avbröt Rasch sina planer och hans arkitekt Allan Egnell införlivades med Brunius team.

Inspelningarna startade redan i maj 1927 vid Kalmar slott som i filmen fick föreställa Kalö. Upptagningar gjordes denna månad också vid Borgeby och i trakterna kring Ystad. I juni filmades slaget vid Västerås vid Kronåsen utanför Uppsala med 500 statister från artilleriregementet. Strax därpå förlades även slaget vid Brännkyrka till närheten av Uppsala. I juli togs sommarscener vid Gammelgården i Lisselby och vid Orsa hembygdsgård.

Intåget i Stockholm filmades i början av augusti ute på Lidingö, och några scener togs vid Gripsholms slott. Det väckte stort uppseende, när chefen för sjätte arméfördelningen avvisade en begäran från inspelningsledningen att få disponera rekryter från I 28 och T 3 i Sollefteå. I stället lyckades man få tillstånd att använda folk från I 18 i Västerås och med deras hjälp kunde striderna vid Brunnbäcks färja spelas in vid Hesslö utanför Västerås i september.

Oktober och november tycks ha använts för interiörtagningar, och strax före jul iscensattes Stockholms blodbad inne i Gåshagaateljén. I december togs också bilderna från Ornässtugan i Dalarna.

I januari 1928 filmade man Gustaf Vasas agitation inför dalkarlarna vid Danderyds Kyrka, eftersom den autentiska miljön i Mora inte längre svarade mot 1500-talsförhållandena. Så begav man sig till Dalarna för att spela in vinterscenerna kring skidfärderna. Ett par kända idrottsmän, Enskede-Johnson och Jonsson i Fredrikshov, engagerades att skida efter den ensamme Gustaf Vasa och man tog snöscener från Zornska gammelgården i Mora, från Norrboda by, Aldersängarna, Särna och Idre.

Slutligen kopierades Carl Gustaf Hellqvists framställning av Sten Stures död på Mälarens is ute på Askrikefjärden i slutet av januari 1928.

När filmen låg färdig inträffade omedelbart en skandalartad cause célèbre i och med att filmägarna inledde förhandlingar för att få filmen placerad på Konserthuset och därmed ge särskilt värdig prägel åt uruppförandet. Wasa Film råkade därmed i offentlig schism med de biografägare som fått premiären kontrakterad och som därvid fått garantier för att filmen inte skulle framföras på någon ytterligare biograf vid Sveavägen. Konflikten fick vissa löjeväckande drag ("ligger Konserthuset verkligen vid Sveavägen?") och blev illavarslande för den fortsatta sammanhållningen inom SBF, där de protesterande biografägarna var medlemmar.

Efterspelet kring Gustaf Wasa-projektet blev mycket riktigt präglat av en serie ytterligare skandaler. Filmen blev ett publikt nederlag, i synnerhet i relation till sina inspelningskostnader. Wasa Film gjorde konkurs i juli 1928 och schismerna inom SBF fortsatte, delvis med olustiga rättsliga påföljder.

Gustaf Wasa var för sina offentliga biografframföranden uppdelad på två delar. 1959 gjordes en sammanhållen och komprimerad version, som redigerades av Jan Molander och försågs med musik, ljudeffekter och speaker. Den fick sin premiär på Eriksberg i Stockholm 18.1.1960. Gustaf Wasa har därutöver visats i svensk TV, bl a som söndagsföljetong sommaren 1968.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se