Tiden är en dröm - Del 1 Sverige 1859 - 1879 (1999)

Media (1 st)

Hyllad dokumentär om industrialismens framväxt i Sverige, byggd på stillbilder ur arkiv och museisamlingar.

Tiden är en dröm - Del 1 Sverige 1859 - 1879 är en stillbildsbaserad dokumentär om tiden från 1859 till Sundsvallsstrejkens år 1879. Av drygt 2000 fotografier från museer och arkiv runt om i Sverige har regissören valt 500, ordnat dem i tid och rum och filmat dem med en animationsteknik där kameran kan röra sig fritt i bilderna.

Jan Lindqvist, som 1968 gjorde Dom kallar oss mods tillsammans med Stefan Jarl och sedan dess gjort flera internationellt prisbelönta kortfilmer, har byggt Tiden är en dröm på ett enormt forskningsarbete. Det tog decennier att färdigställa de två första delarna av en hittills orealiserad svit tänkt att sträcka sig fram till vår tid. Projektet drabbades av stora ekonomiska problem, och Tiden är en dröm – Del 2 fick inte premiär förrän 2014. När den första filmen var klar belönades Lindqvist med en Guldbagge för kreativa insatser.

I pressmaterialet berättar han: ”[…] Genom att […] filma av bilderna i tidsordning, först på video, studerade vi deras berättarmässiga innehåll och relationer mellan varandra. […] Sedan filmades de av i ett så kallat animationsbord, där bilden ligger still medan kameran och bordets axlar rör sig, styrda av datorer. Kamerans låga hastighet, några bilder i sekunden, garanterar ett högt bildstillestånd och därmed större skärpa än i vanliga filmkameror. […] Berättelsen bygger helt på bilderna, dvs vad de berättar om förändringar i tiden. Den framställer en helhetssyn som uppkommer av att ha sett alla dessa bilder. Vid utformningen av berättarrösten har det varit viktigt att försöka säga så litet som möjligt, bara det nödvändiga för att åskådaren skall kunna orientera sig och inte undra över varifrån bilderna är, vad de föreställer osv. För att åskådaren skall kunna uppfatta och verkligen se bilderna har speakern försetts med större pauser än vid normalt tal. Till en början ger det upphov till en oväntad effekt, men tittaren vänjer sig snart. […]”

Tiden är en dröm - Del 1 Sverige 1859 - 1879 fick fantastiska recensioner. Dagens Nyheters Henrik Berggren var överväldigad: ”Tiden är en dröm är en omtumlande upplevelse, lika vacker som säregen. […] Långsamt och obönhörligt får åskådaren se hur ett sömnigt och stagnerat landskap - i bästa fall pastoralt, i sämsta fall gråsvultet - perforeras av modernitet […]. Resultatet blir en historisk ekologi där innebörden av människans rastlösa närvaro på jorden blir fullt uppenbarad. […] Att Jan Lindqvist och hans medarbetare får möjlighet att färdigställa detta episka filmprojekt om den svenska industrialismens historia är en nationell kulturangelägenhet. […] Tiden är en dröm kommer att få en internationell lyskraft som vida överstiger det mesta av svensk historisk forskning.”

Och i tidskriften Victor skrev Anders Olofsson: ”[…] Genom konsten förmår vi dela det väldiga rummet av bilder med människor som sedan länge har upphört att existera. Detta är den yttersta formen av solidaritet, att möta det förflutna med öppna sinnen på en jämbördig nivå. Jan Lindqvists konstnärliga solidaritet går det inte att ta miste på. Hans film är ett unikt konstverk, som höjer sig milsvitt över merparten av de dokumentärfilmer vi genom åren tagit del av.”

Nina Widerberg (2015)

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

När de första fotograferna börjar sin verksamhet i Sverige på 1850-talet är det i ett i många avseenden underutvecklat och efterblivet konungadöme.

Majoriteten av invånarna lever av jordbruk och är utan politiskt inflytande. Städerna, som är mycket små, styrs av ett litet borgerskap och landsbygden i stort sett av jordägande adliga familjer och de s k bruken.

Sedan engelsmännen, som med sitt kolonialvälde dominerar den industriella utvecklingen i Europa, tömt de norska skogarna på virke, riktas nu blickarna mot Norrland. Med timret och andra naturtillgångar som säkerhet kan Sverige med hjälp av utländska lån anlägga de första järnvägarna, städerna får ett uppsving, stationssamhällen uppstår och fabriker börjar byggas i landet. Följden blir att en ny, allt starkare medelklass uppstår bland borgerskapet. Denna anser sin utveckling hindrad av den gamla aristokratins privilegier och omfattar därför liberalismen som sin ideologi.

Efter kriget mellan Frankrike och Tyskland 1870-71 ökar efterfrågan på trävaror från Norrland. I högkonjunkturen börjar Sverige orientera sig mot segrarmakten Tyskland som det alltmer dominerande industrilandet i Europa. Nya järnförädlingsmetoder gör den svenska malmen ekonomiskt lukrativ, och bruk och gruvor får ett uppsving.

Den gamla adeln lierar sig med det nya borgerskapet: allt fler järnvägar anläggs, uppfinningar understöds, fabrikstillverkning, handel och utbildning tar fart. Grunden läggs till det samhälle vi ser i dag.

Med de stora, ännu oexploaterade naturresurserna och järnvägen som bas hastar utvecklingen vidare med nationalromantiska förtecken. Borgerskapet breder ut sig, anägger badorter och inrättar sommarställen runt kusterna. Den gamla ståndsriksdagen avskaffas.

Sverige är fortfarande ett jordbruksland med en ökande befolkning och en tilltagande jordbrist. Rösträtten till den nya riksdagen är emellertid baserad på ekonomisk ställning, och följaktligen står majoriteten av landets invånare utan politiskt inflytande. En ny samhällsgrupp växer nu fram, det är arbetarna i de nya fabrikerna, på järnvägsbyggena och i gruvorna. Karl Marx har just skrivit färdigt första delen av "Kapitalet".

Nu är det 1879. Strindberg har börjat skriva på "Röda rummet", och den första stora strejken i Sverige - Sundsvallsstrejken - är ett faktum.

Pressreaktion Svensk filmografi

Vid Stockholmspremiären var dagstidningarna eniga om att Lindqvist hade presterat inte bara ett konstnärligt utan även ett vetenskapligt mästerverk. AB-kritikern var dock mera reserverad. I den nygrundade filmtidskriften Victor gavs filmen en ingående belysning.

Henrik Berggren, DN: "[Filmen] (-) bygger på drygt 500 fotografier utvalda ur en samling på cirka 2 000 hämtade från museer och arkiv runt om i landet. Dessa bilder har ordnats i tid och rum och sedan filmats av.

Det låter som en diabildsföreställning på Folkets Hus i Borlänge. Men Tiden är en dröm är en omtumlande upplevelse, lika vacker som säregen. (-)

Kamerans rörelser väcker de gamla sepiabruna bilderna till liv igen. Glidande panoreringar öppnar ett förflutet landskap som vi sett hundra gånger förut utan att egentligen reflektera över det. Plötsliga inzoomningar lösgör en människa ur myllret eller blottlägger en obarmhärtig detalj: ett döende barn, ett par nakna fötter mitt i vintern.

Men framför allt är helhetseffekten överväldigande. Långsamt och obönhörligt får åskådaren se hur ett sömnigt och stagnerat landskap - i bästa fall pastoralt, i sämsta fall gråsvultet - perforeras av modernitet: en bit järnväg här, en fabrik där, och varför inte ett fängelse där borta? Resultatet blir en historisk ekologi där innebörden av människans rastlösa närvaro på jorden blir fullt uppenbarad. (-)

I den digra programförklaringen till filmen säger Lindqvist att han inte ville låta sig 'påverkas av den skrivna historien'. Även om jag kan ha sympatier med ambitionen - bland historiker brukar man tala om att 'gå naken in i arkiven' - är den också naiv. Naturligtvis har Lindqvist en historieuppfattning. Vår syn på det förflutna bestäms inte av avhandlingar och läroböcker utan av vår egen tids självförståelse och ideologier.

Lindqvist är strukturmarxist. Det han har valt att skildra - kanske tvingats till på grund av källmaterialets karaktär - är den lilla men betydelsefulla svenska borgarklassens framväxande självbild. Trots att han - liksom Marx - ofta sätter negativa förtecken framför denna klass tillmäts den en enorm och ofta överdriven historisk betydelse. (-)

Framför allt betyder detta att den svenska bondeklassen förvandlas till en grå massa. Bondeståndets representation i riksdagen trollas bort, de stora klasskillnaderna mellan storbönder och torpare suddas ut i en allmän bild av landsbygdsmisär. Sveriges historia går inte att förstå om man inte tar hänsyn till den starka ställning som bondeklassen haft politiskt och socialt.

Men detta utgör inte någon invändning mot filmen i sig. Ingen enskild historisk framställning kan ge ett helhetsperspektiv. Att Jan Lindqvist och hans medarbetare får möjlighet att färdigställa detta episka filmprojekt om den svenska industrialismens historia är en nationell kulturangelägenhet. (-)

Tiden är en dröm kommer att få en internationell lyskraft som vida överstiger det mesta av svensk historisk forskning."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Bildernas innehåll och tidsperspektiv har styrt en text helt utan svammel. Den läses, med ibland egendomliga pauseringar, av regissören själv. Obestridligen låter det oprofessionellt, med en påfallande avsaknad av vitalitet - vilket rimligtvis är genomtänkt: så långt bort som möjligt från den smattrande journalfilmskommentaren som, bortsett från sin allmänna omöjlighet här också skulle kunna få en beskyddande eller rent av överlägsen attityd till den tid bilderna berättar om.

En tid som ingen i dag levande har erfarenhet av, i bästa fall har läst om, men som vi nu tack vare ofta 'okänd fotograf' får ny möjlighet att blicka in i. En tid när nio tiondelar av landets befolkning, som uppgick till omkring fyra och en halv miljon, levde av jordbruk, en tid när militärtjänstgöringen kunde vara en mans enda kontakt med samhället. (-)

Allt detta råkade sammanfalla med den fotografiska bildens första expansiva decennier. En fascinerande film har det blivit. Tät. Det är bilderna som berättar och de har mycket att förtälja ¿ också genom vad som inte är synligt. Det var männens värld; människor i miljö är lika med män i miljö. Kvinnors sysslor var uppenbarligen ingenting att fotografera. Det var 120 år före de könsrelaterade stimmens tid."

Jens Peterson, AB: "[Jan Lindqvist] är också filmens berättarröst, som med långa pauser och hypnotiskt släpigt tempo tolkar vad vi ser.

Delvis. För som historia känns Tiden är en dröm alltför rapsodisk. Ibland undrar man över namn och platser, vissa formuleringar är alltför svepande. 'En stor del av fångarna var kvinnor.' Jaså? En stor del?

Bildkvaliteten är fantastisk, tekniken bakom den här filmen banbrytande. Ett jättejobb, ett projekt som sattes igång 1979, i en anda som ekar av 'Tältprojektet'. det visar förändringar i samhället, och en av förändringarna är naturligtvis den osynliga kameran. Personerna poserar högtidligt.

Jan Lindqvist visar många bilder. Men det känns inte som hela bilden. Är tiden verkligen en dröm?"

Anders Olofsson, Victor: "Även om filmens 20-åriga tillkomsthistoria inte bara har med Lindqvists egen estetik och arbetsmetod att göra (den infama svenska filmbyråkratins kalla hand kan också anas i bakgrunden) är tidens långsamma utveckling i rummet något som ger filmen dess säregna karaktär. Lindqvist har mellan alla lovord även inhöstat en del kritik, framför allt för sin marxistiskt inspirerade och aningen tendentiösa historieskrivning. Delar av kritiken är säkert befogad. Bondeklassens utveckling och förändrade roll från undersåtar till medborgare är inget han ägnar särskilt mycket energi åt att skildra. Detsamma gäller de intellektuella. Innan Karl Marx presenteras i filmens slut har bara poeten Snoilsky förekommit i bild som representant för intellegentian. Men fastnar man vid dessa randanmärkningar missar man filmens poäng, att den är ett konstverk som visar oss 20 års svensk historia, från 1859 fram till Sundsvallsstrejkens år 1879. Trots att Sverige vid denna tid fortfarande var ett land dominerat av sitt jordbruk innehöll perioden en dynamik, som skulle komma att leda till industrisamhällets genombrott och i förlängningen efterkrigstidens välfärdssamhälle. Det var framför allt en period när rummet vidgades rent fysiskt, och Lindqvist uppehåller sig med entusiasm vid byggandet av rikets järnvägsnät. Men perioden kännetecknas också av att Sverige för första gången träder fram i bild genom att fotograferna börjar etablera sig som en självständig yrkeskår. Liksom hos de nederländska barockkonstnärerna avsattes en betydande del av arbetstiden till att förfärdiga porträtt. Bland de drygt 500 originalfotografierna från de år filmen omspänner är dock inte många av dem renodlade porträtt. Eller är det en sanning med modifikation? Människorna som på bilderna fylkas kring maskiner, lokomotiv, hästskjutsar och ångslupar ställer lydigt upp sig som för ett nutida klassfoto.

På avstånd bibehålls karaktären av dokument, av konserverad historia, men Lindqvists kamera styrs inte av en konservatorshand. Med hjälp av ett animationsbord har han gjort kamerans öga rörligt, och det förflyttar sig över de gamla stillbilderna i såväl sid- som djupled. Kameran tar vår blick med sig in i själva bildrummet, glider långsamt, stannar till och fokuserar enskilda individers ansikten. Det är då vi blir varse sfären som existerar bortom bildrummet, bortom människornas ögon som möter oss, ibland misstänksamma, ibland roat avvaktande eller nyfiket. Den avsiktligt släpande speakerrösten och Hans-Erik Philips följsamma musik bygger osynliga ljudrum i bildrummet. Ur panoramabilderna av marknadsplatser, stadsgator och exercisfält vecklar allehanda mindre berättelser ut sig, friläggs detaljer som annars kan vara svåra att upptäcka och som ofta rymmer en koncentrerad symbolik. (-) Tiden är naturligtvis ingen dröm, hur svår den än kan vara att definiera. För människor i alla tider är den en påträngande realitet, som bleknar bort och föds på nytt i en till synes oändlig process. Liksom historikern kan konstnären göra tidens kaos begripligt, men konstverket förmår så mycket mer. Genom konsten förmår vi dela det väldiga rummet av bilder med människor som sedan länge har upphört att existera. Detta är den yttersta formen av solidaritet, att möta det förflutna med öppna sinnen på en jämbördig nivå. Jan Lindqvists konstnärliga solidaritet går det inte att ta miste på. Hans film är ett unikt konstverk, som höjer sig milsvitt över merparten av de dokumentärfilmer vi genom åren tagit del av."

Kommentar Svensk filmografi

Jan Lindqvist (f 1941) är mest känd som upphovsman till Dom kallar oss mods (1968/6), som han gjorde tillsammans med Stefan Jarl, och de internationellt prisbelönta kortfilmerna Tupamaros och Agripina, båda tillkomna på 70-talet.

Bakom Tiden är en dröm ligger ett långvarigt forskningsarbete. Det tog 21 år att färdigställa filmen som utgör del 1 i en historisk svit som är ämnad att täcka tiden till in på 1980-talet, och vägen fram till den färdiga kopian har varit kantad av tekniska och framför allt ekonomiska problem.

Om filmens tillkomst berättar Lindqvist i pressmaterialet: "I [filmen] ingår sammanlagt 509 fotografier. De är med några få undantag tagna mellan 1859 och 1879. De har valts ut ur 4 gånger så många bilder, tagna under denna period.

(-) Samtliga arkiv, om vi vilka vi haft eller kunnat skaffa oss kännedom, har systematiskt undersökts på sitt innehåll av bilder som visar människor i miljöer. I princip har alltså porträtt uteslutits. Porträtt utgör emellertid merparten av de fotografier som tagits under denna tid.

Från den första tidsperioden, under vilken fotograferna gått ut ur ateljéerna och fotograferat, har vi fotograferat av samtliga bilder vi stött på, utom dubletter, totalt felaktiga bilder eller sådana som inte lägger något till de bilder vi redan haft i arkivet. (-)

Bilderna har sedan daterats. För dateringen har vi använt flera metoder: klädedräkt, arkitektur, olika ting som finns på bilderna m m. (-)

Bilderna ordnades sedan i tidsföljd och efter vilka platser de tagits på. På så sätt kunde vi så småningom se hur platser, klädedräkt, nytillkomna saker, ja även attityder förändrades. (-)

Genom att sedan filma av bilderna i tidsordning, först på video, studerade vi deras berättarmässiga innehåll och relationer mellan varandra. (-)

Innan filmen spelades in förstorades och tonades fotografierna i enlighet med det utseende som de hade när de fotograferades av. Sedan filmades de av i ett s k animationsbord, där bilden ligger still medan kameran och bordets axlar rör sig, styrda av datorer. Kamerans låga hastighet, några bilder i sekunden, garanterar ett högt bildstillestånd och därmed större skärpa än i vanliga filmkameror.

När filmen var inspelad och klippt skrevs berättarrösten och lästes in. Sedan utformades musiken.

Berättelsen bygger helt på bilderna, dvs vad de berättar om förändringar i tiden. Den framställer en helhetssyn som uppkommer av att ha sett alla dessa bilder. Vid utformningen av berättarrösten har det varit viktigt att försöka säga så litet som möjligt, bara det nödvändiga för att åskådaren skall kunna orientera sig och inte undra över varifrån bilderna är, vad de föreställer osv. För att åskådaren skall kunna uppfatta och verkligen se bilderna har speakern försetts med större pauser än vid normalt tal. Till en början ger det upphov till en oväntad effekt, men tittaren vänjer sig snart."

(-) 1986 var de två första filmerna inspelade och klippta. Ett år senare var den första filmen också försedd med berättarröst och efter ytterligare ett år med musik. Då var också de bilder som avsåg tiden 1900-1982 (de senare delarna) kopierade och förinspelade på video. Allt var klart för ytterligare 4 filmer, som omfattade hela tiden fram till 1982."

Finansiella problem och, delvis som en följd härav, tekniska svårigheter gjorde att hittills endast den första filmen i projektet kunde färdigställas, med stark försening.

Under slutfasen av arbetet med del 1 svarade i första hand Hasselbladsfonden för finansieringen, men även Tekniska Museet i Stockholm och Malmö högskolas avdelning för konst och kommunikation.

För sin film tilldelades Jan Lindqvist en Guldbagge för kreativa insatser.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se