Hemslavinnor (1923)

Media (8 st)

Originaltitel	Hemslavinnor
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ragnar Widestedt
Manus	Ragnar Hyltén-Cavallius Sam Ask
Förlaga	Den ny Husassistent (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Bonnierfilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1923-09-24

Medverkande

Dagmar Ebbesen
Kristiana Mikkelsen, husassistent

Agda Helin
Grethe, Kristianas dotter, husassistent

Elvin Ottoson
Palle Rasmussen, grosshandlare

Karin Swanström
Mathilde Rasmussen, Palles hustru

Erik Hoffman
Josef, Rasmussens son

Olav Riégo
Sophus Sörensen, lektor

Visa fler

Handling

Snickarparet Lykke har i många år hunsat sin fosterdotter Grethe, men nu har Grethe beslutat ge sig av till storstaden som husassistent. Strax därpå kommer hennes riktiga mor, Kristiana...

Visa hela handlingen

Press

Hemslavinnor blev en total framgång för Dagmar Ebbesen, precis som den varit det på Folkans scen. Filmen själv fick en halv framgång hos stockholmskritiken, där succéprognoser omväxlade...

Visa all press

Snickarparet Lykke har i många år hunsat sin fosterdotter Grethe, men nu har Grethe beslutat ge sig av till storstaden som husassistent. Strax därpå kommer hennes riktiga mor, Kristiana Mikkelsen, till Lykkes för att få återse sin dotter. Hon bestämmer sig för att söka upp Grethe i hennes nya miljö, trots att hon inte vet var flickan fått plats.

Grethe arbetar hos grosshandlare Rasmussen, där fru Mathilde för ett argt regemente över familjen. Mellan Grethe och henne förekommer ständiga slitningar, för Grethe är en ung dam med skinn på näsan.

Rasmussens har en dag lektor Sophus Sörensen med fru på middag, och fru Mathilde skäller som vanligt på Grethe medan grosshandlaren själv snarast tar jungfruns parti. Efter maten sätter sig herrarna i enrum och börjar samtala om sin beväringstid. I en återblick får man se hur den unge Sophus Sörensen under en fältövning faller av hästen och stukar foten i en å men blir omhändertagen av bondflickan Kristiana. Till tack bjuder Sophus Kristiana på regementets dans, men när danskvällen kommer är Sophus så dålig i sin fot, att vännen Palle Rasmussen får överta kavaljerskapet -- som så småningom resulterar i att Kristiana nedkommer med lilla Grethe. Denna omständighet blir först efter en tid känd av Sophus och Palle i och med att Kristianas bror Anselm skriver ett förebrående brev till den han förmodar vara barnets far, nämligen Sophus. Efter återblickens slut är de medelålders herrarna Sophus och Palle fulla av självförebråelser över att de aldrig brytt sig om att ta sitt ansvar för Kristiana och hennes dotter.

Kristiana Mikkelsen själv har vid det här laget anlänt till huvudstaden. Hon lämnar sina betyg hos den snikne kommissionären Klementsen för att söka tjänst som husassistent även hon. Därefter beger hon sig ut på stan för att se sig omkring, varvid hon hamnar på Panoptikon. Inför tablån med Faraos dotter och Moses i vassen faller hon i vemodiga grubblerier över sitt eget barns vanskliga start i livet. Hon minns hur bror Anselm praktiskt taget körde henne själv och flickan ur huset när ingen far ville ta ansvaret för det som hänt. Efter det hade Kristiana med tungt hjärta ackorderat ut Grethe hos snickarns.

Hos Rasmussens har fiendskapen mellan fru Mathilde och Grethe nu gått så långt att Grethe låser in sin matmor i en klädkista. Palle Rasmussen skrattar gott åt hämnden, men Grethe har fått nog av familjen och ger sig av till kommissionären för att söka sig en ny plats med hjälp av ett översvallande betyg som Rasmussens slyngel till son skrivit ihop och försett med en förfalskad namnteckning. Grethe kommer nu till fru Sörensen som husassistent. Och eftersom Mathilde Rasmussen nu behöver en ny jungfru ordnar ödet så att det denna gång blir Kristiana som hamnar hos Rasmussens, garanterat städslad för ett år. Med fast hand och stränga krav på sig själv och omgivningen tar Kristiana kommandot i familjen så att till och med Mathilde blir spak och faller till föga inför hennes regemente: hon kan ju inte avskedas förrän om ett år!

Efter en tids bortovaro till sjöss dyker plötsligt Grethes fästman Einar upp hos Sörensens. Det blir ett glatt återseende för fästfolket, men därpå följer ett häftigt gräl mellan Einar och Sophus, eftersom Einar anklagar Sophus för att vara Grethes förlupne fader. Situationen löses först när Palle Rasmussen råkar komma på besök och fattar sammanhanget. Han bekänner faderskapet och ser ömt på sin dotter.

Samtidigt städar Kristiana i det rasmussenska hemmet och hittar ett ungdomsfoto av Palle. Hon igenkänner genast sin älskare från förr och överväldigas av känslor. Mathilde blir misstänksam när hon ser jungfruns beteende och tvingar Kristiana att i sitt upprörda tillstånd berätta om sitt kärleksäventyr med Palle. Rasande ger sig Mathilde iväg per spårvagn för att hålla räfst med maken. För att förvarna Palle lyckas Kristiana lifta med ett motorcykelbud och hinna före till Sörensens våning.

Palle och Kristiana känner nu igen varandra och Kristiana återser under stor gripenhet sin dotter. Palle lovar sina nyvunna anförvanter ett eget hem och ett stort pusskalas vidtar, som avbryts när Mathilde anländer. Hon begär skilsmässa, men inför Palles hot att i stället gifta sig med Kristiana ändrar hon hållning och ställer upp i den allmänna försoningsyran även hon.

Pressreaktion Svensk filmografi

Hemslavinnor blev en total framgång för Dagmar Ebbesen, precis som den varit det på Folkans scen. Filmen själv fick en halv framgång hos stockholmskritiken, där succéprognoser omväxlade med bistra förebråelser.

"Hemslavinnor -- det är Dagmar Ebbesen. Odisputabelt. Handlingen, intrigen, motivet -- är dumt och tråkigt. Alltsammans. Dagmar Ebbesen var det som gjorde styckets succes på talscenen. Dagmar Ebbesen är det som kan ta äran av filmsuccén -- om det blir någon, nota bene." (FDP)

"Hon är också filmens stöttepelare hela tiden; hennes dråpliga Kristiana är sig precis lik från Folkteatern och så fort hon kommer fram på den vita duken har inte publiken öga för någon annan. Det är med henne som med Lotta Svärd: Och något tål hon att skrattas åt, men mer att hedras ändå. Ty i hennes sega, hederliga knog, hennes glädjelösa liv, hennes skärpa och hennes humor ligger ett patos som Dagmar Ebbesen aldrig understryker, men som hon ändå låter komma fram, och därför inte bara skrattar publiken åt Kristiana, utan känner även med henne." (Marfa i DN)

"Filmen Hemslavinnor är inte rolig: talpjäsens stora framgångar berodde till stor del på det talade ordet, inte minst Kristinas (Kristianas, red anm) märgfulla yttranden i bas. Själva filmmanuskriptet är dåligt. Många scener, som gjorde talpjäsen sympatisk, äro strykna. Nya ha skapats, som i ett par fall äro under av banalitet.

Men filmens största fel är dock rent tekniskt: den är oriktigt sammanställd. Scenerna äro ofta alldeles för korta, och dessutom oriktigt placerade. Åskådaren kastas hit och dit i en takt så forcerad, att han blir vimmelkantig. Det är nog bra med fart i film -- men måtta i allt." (Robin Hood i StT)

"Men kunde den /pjäsen/ nu duga att göra en film av? Ja, det har gått briljant, rent överraskande briljant. Annars trodde man ju, att det var replikerna, som gjorde susen i den pjäsen, men regissören låter kameran berätta vad vi förut fått muntligen till livs ur Kristina (Kristiana, red anm) Mikkelsens historia. Det hela var precis lika roligt som på talscenen, och skillnaden var blott den, att i filmen var det medverkande krafter, som vi aldrig kunnat drömma om skulle samverka i Folkans gamla dragplåster. (-) Bonnierfilm, som härmed gjort sin start, hade icke kunnat göra ett bättre val än den gjort. Hemslavinnor är en succésfilm." (Arbetaren)

Kommentar Svensk filmografi

1923 framträdde Albert Bonniers förlag som filmproducent med officinen Bonnierfilm som emellertid snart avvecklades efter ett produktivt första år med tre filmer, av vilka Hemslavinnor var den första.

För sina ateljébehov hade Bonniers förvärvat lokaliteter på Svea Ingenjörkårs förutvarande kasernområde vid Jaktvarvsgränd på Kungsholmen i Stockholm, där inspelningarna dock till en början måste försiggå under tältduk. Genom Svensk Filmindustri, som ställde upp som förlagets filmdistributör, fick man under en tid viss hjälp med teknisk apparatur.

Bonnierfilms ateljé och produktionsledning förestods av paret Karin Swanström och Stellan Claësson, som under nästa decennium skulle fylla samma funktion för SF i Filmstaden. Som huvudförfattare engagerades Hjalmar Bergman och som fotograf den framstående Ragnar Westfelt, medan Per Lindberg blev förlagets prestigeregissör på Anna-Clara och hennes bröder (1923/16) och Norrtullsligan (1923/23), officinens två inledande produktioner vid sidan av Hemslavinnor. Med detta något mindre prestigeladdade lustspel debuterade skådespelaren och schlagerförfattaren Ragnar Widestedt som filmregissör.

Ett par av Bonnierfilms startproduktioner blev något konfliktpräglade. Om Anna-Clara och hennes bröder (se do) blev förlagsledningen och regissören oense om slutredigeringen. I fråga om Hemslavinnor blev manusförfattaren Ragnar Hyltén-Cavallius uppbragt över att hans manuskript överlämnades till Sam Ask för bearbetning och, som han menade, förvanskning. Widestedt gick offentligt i svaromål och försvarade åtgärden med att Hyltén-Cavallius skrivit ett manus "utan humor". (Detta var inte sista gången som Ragnar Hyltén-Cavallius skulle anse sina manus skändligt behandlade, jfr 1941/12.)

Ändringsdirektiven upphörde emellertid inte i och med manuskriptets färdigställande. När filmen slutredigerats gick SF-ledningen enligt Widestedts uppgifter in och klippte bort ca 800 m förutom att den i Eksjö inspelade prologen flyttades in i filmen som en återblick (SF hade genom sitt dotterbolag Svenska Filmkompaniet ansvaret för filmens distribution).

Teaterpjäsen "Den ny Husassistent" av Christian Bogø (1882--1945) och Axel Frische (1877--1956) uruppfördes i Köpenhamn 1920 och fick sin stockholmspremiär på Folkteatern hösten 1921, där den snabbt blev en rekordframgång. Flera av artisterna från den uppsättningen återkom i filmatiseringen, först och främst naturligtvis Dagmar Ebbesen som i Kristiana hade en av sina praktroller. När inspelningen började hade hon spelat rollen mer än 400 gånger. Det skulle bli åtskilligt fler. Bl a skulle hon göra den ytterligare två gånger på film, dels 1933 (1933/9) då Ragnar Widestedt ånyo stod för regin, dels 1942 (1942/11) för Schamyl Bauman.

Agda Helin, som också tillhört originaluppsättningen på Folkan, hade här en av sina fåtaliga huvudroller på film -- hon skulle bli en av den svenska filmens flitigaste birollsskådespelerskor. En motsvarighet på manssidan blev Olav Riégo, som gjorde sin filmdebut i Hemslavinnor. Riégo hade visserligen vid denna tid redan deltagit i inspelningen av Charleys tant (1926/6) som emellertid till följd av olyckliga omständigheter fick premiär först 1926. Även den berömda operettsångerskan Emma Meissner uppgavs filmdebutera med den lilla rollen på arbetsförmedlingen: hon hade dock uppträtt på vita duken i flera sång- och dansnummer före 1910.

Det är slutligen värt ett påpekande, att man vid inspelningen av Hemslavinnor försommaren 1923 gjorde en kulturhistoriskt betingad tilldiktning i och med att Kristiana fick göra ett besök på Panoptikon, som strax därpå skulle slå igen.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se