Glasberget (1953)

Media (2 st)

Originaltitel	Glasberget
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf Molander
Manus	Gustaf Molander Sigfrid Siwertz
Förlaga	Glasberget (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1953-12-26

Medverkande

Hasse Ekman
Stellan Sylvester, glaskonstnär, direktör för glasbruk

Gunn Wållgren
Otti Moréus, filosofie doktor, feminist

Eva Henning
Marta von Born, sjuksyster

Margit Carlqvist
Iris, lyxhustru

Gunnar Björnstrand
Dalander, överläkare på kirurgisk avdelning

Isa Quensel
Luiza Cabral, operasångerska, sångpedagog

Visa fler

Handling

Stellan Sylvester är en välbeställd, ogift glaskonstnär, verksam i Stockholm som chef för företaget "Glasberget", i vilket Sämundsbergets bruk ingår. På hemväg från en utflykt med...

Visa hela handlingen

Press

Gustaf Molander undgick inte heller denna gång de sedvanliga omdömena sober, stilfull, välbalanserad och kultiverad. Lill (SvD) liknade i en mycket lovordande recension filmen vid "ett av de...

Visa all press

Stellan Sylvester är en välbeställd, ogift glaskonstnär, verksam i Stockholm som chef för företaget "Glasberget", i vilket Sämundsbergets bruk ingår. På hemväg från en utflykt med sin älskarinna, den eleganta Iris, förlorar han herraväldet över sin bil och kör av vägen. Iris, som vållat olyckan, smiter oskadd men chockad från platsen; Stellan förs svårt skadad till Serafimerlasarettet. Den skicklige kirurgen Dalander opererar honom och lyckas bl a rädda ena armen. Under konvalescensen vårdas han av den mjuka, söta syster Marta.

Tvingad till stillhet i sjuksängen börjar Stellan tänka över sitt liv. Han finner att det varit tomt och ytligt. Mest plågar honom minnet av den döda Otti Moréus. I återblickar erinrar han sig utvecklingen av deras förbindelse.

Otti är en framstående kvinnosakskvinna i början av sin politiska karriär. Hon och Stellan träffas under vintersemester på ett pensionat i Dalarna; deras släde råkar under isfärd köra ned i en vak. Stellan ser chansen till ett romantiskt äventyr och griper den. Otti, tveksam och skygg till en början, blir snart djupt förälskad. De tillbringar en lycklig tid tillsammans. Men Stellan delar inte Ottis humanitära engagemang i politiska frågor. Hans livsfilosofi är den cyniske estetens. Hon kommer in i riksdagen på folkpartimandat, håller jungfrutal om svensk flyktingpolitik och hoppas att Stellan skall gifta sig med henne. Han vill emellertid inte binda sig och är redan på väg att tröttna.

Då Otti är på föredragsturné inleder Stellan ett förhållande med Iris, en rik direktörs vackra hustru. Vid sin återkomst berättar Otti för honom att hon väntar hans barn. Ett fullbordat havandeskap är på grund av hennes bräckliga hälsa riskabelt. Hon lämnar avgörandet åt Stellan, som inte kan dölja sin ovilja. Djupt sårad bryter hon deras förbindelse. Hon försöker föda barnet, får missfall och dör en tid efteråt i sviterna efter en operation, som Dalander utfört.

Tanken på Ottis död driver Stellan mot en ångestpsykos. Marta har lärt känna Otti på sjukhuset och förstår vad det är som plågar Stellan. Hon hjälper honom att övervinna krisen. Utskriven från sjukhuset bjuder han hem henne, donerar en summa pengar till sjukhuset och friar slutligen. Marta svarar att hon står i begrepp att resa till New York för att där gifta sig med en ungdomskärlek, vars emigration hon själv har skuld i.

Utan Marta känner Stellan sin tillvaro meningslös. Han reser runt på kontinenten för att glömma henne. På en parisisk nattklubb stöter han ihop med Iris, tar med henne till hotellet och erbjuder henne äktenskap. Men Iris, som inte kan få några barn, har ingen tanke på skilsmässa.

Däremot vill hon gärna vara hans älskarinna. Stellan låter henne gå. Han söker ett djupare förhållande till människor.

Tillbaka i Stockholm får han av Dalander veta att Marta återvänt från New York i ett eländigt tillstånd. Stellan söker upp henne. Förtvivlad anförtror hon honom vad som hände under amerikabesöket; fästmannen visade sig vara en hallick och tog henne på ett hotellrum redan första natten.

Stellan tar sig an Marta och ser till att hon får vård. Han inser nu att hon känt Otti och vet allt om honom. Marta för sin del är övertygad om att sjukhusvistelsen förändrat Stellan. När han på nytt friar säger hon ja. På bröllopsnatten kör Stellan henne i sin bil till Sämundsberget. Inför den värme och vänlighet hon möter på bruket sjunker de plågsamma upplevelserna och minnet av Otti undan, och hennes och Stellans kärlek fullbordas följande natt i bruksgårdens gemak.

Pressreaktion Svensk filmografi

Gustaf Molander undgick inte heller denna gång de sedvanliga omdömena sober, stilfull, välbalanserad och kultiverad. Lill (SvD) liknade i en mycket lovordande recension filmen vid "ett av de sköna konstverk i glas vari Stellan Sylvester ger uttryck åt sin svala esteticism".

Vid beskrivningen av innehållet anslog dock flera skribenter en ironisk ton: trots det klanderfria hantverket och skådespelarnas utomordentliga insatser ville man inte ta själva historien riktigt på allvar.

"I en urstyv regi, med virtuost spel och elegant dekor genomlever vackra, välklädda, väluppfostrade och naturligtvis välbärgade människor bilolyckor, amorösa äventyr, kärlekstragedier och till och med själsstrider utan att ett ögonblick falla ur sin städade konversationston", skrev Filmson i AB, och kollegan Karl Ekwall i AT tillät sig följande formuleringar:

"Sigfrid Siwertz' roman Glasberget har inte råkat i rövarhänder när Gustaf Molander och Hasse Ekman tog hand om manuskriptet och omsatte glasbruksdirektören Stellan Sylvesters amorösa äventyr och omvändelse till film. Det är återhållsam och parfymerad könsdramatik blandad med vacker kärlek. Riksdagskvinnan ränner som en skottspole mellan första kammaren och sängkammaren, och den otrogna Iris ligger där det passar, medan sjuksköterskan håller sig på benen ända till slutscenen. Inte undra på att glasbruksverksamheten kommer lite på sladden med så mycket pyssel."

Carl Björkman i DN och Lasse Bergström i Arbetaren klagade i nästan överensstämmande ordalag på frånvaron av någon form av gränsöverskridande i själva skildringen. Bergström kallade regissören " en mästare i att förläna det likgiltiga ett skimmer av mening som aldrig spränger väggarna i sitt finrum för att ge sig ut på fiskefärd i det okända". Kritikern talade vidare om "en elegant men på djupet tom roman som blivit en elegant men på djupet tom film". "Glasberget är god svensk reklam för det gnistfria filmhantverket."

Än hårdare formuleringar valde Staffan Tjerneld (Expr) och Harry Schein (BLM). "Lite djupare sett är det här en giftig och förljugen film", skrev Tjerneld och fortsatte: "En lek med operationsknivar och litterära symboler. En förvriden bild av verkligheten bruten genom en kläpp i en halvmodern kristallkrona. Just en sådan krona som så ofta hänger i en av Svensk Filmindustris halvmoderna, halvmagnifika, halvkonstnärliga filminteriörer."

I Scheins recension anklagades SF-direktören C A Dymling för att avsiktligt och deklarerat (i SF-Nyheterna) vilja servera publiken "billig smörja". Glasberget, menade Schein, var i själva verket en svensk Dimmornas bro (Waterloo Bridge, USA 1941): "De båda filmerna har för all del inte den ringaste tematiska likhet, men de vädjar med samma medel till samma ädla och högsinta känslor hos publiken. Glasberget är lögn på lögn. Den är inte verklighetsflykt. Den ljuger verkligheten mitt i ansiktet -- under ideliga sanningsbetygelser. Det finns inte en enda replik i filmen som är sann. Det finns inte en levande människa i filmen."

Kritiken var övervägande positiv när det gällde skådespelarnas insatser. ATs recensent ansåg att Hasse Ekman gjorde "det bästa som tänkas kan av sin roll" och att de viktigaste kvinnoporträtten bildade en "finstämd treklöver som Gustaf Molander har all heder av". Om Gunn Wållgren skrev kritikern: "Hennes varma spel gav t o m en förklaring till hur en kvinna av hennes typ kunde bli förälskad i en figur lik Stellan Sylvester. Det var en prestation, som ligger långt utöver det vanliga och man hälsar henne hjärtligt välkommen tillbaka till svensk film igen efter en lång bortvaro." Nils Beyer (MT) framhävde att Eva Henning gjorde "något mycket rent och äkta av sjuksköterskan" och utropade: "Vilken utsökt liten aktris hon är!"

Björkman kände sig inte helt övertygad om Gunn Wållgrens "naturliga fallenhet" för riksdagsrepresentationen, men i kärleksscenerna fann han "mycket långsamt vaknande värme och mycken fint återhållen förtvivlan i uppbrottets stund". Om älskarinnan som lockade glaskonstnären från den rätta vägen skrev kritikern: "Margit Carlquist gör en grann prestation av sin lilla lyxkvinna, som hon presenterar med det mest utsökta raffinemang. En attraktiv vildkatt, som med sin heta utstrålning och kalla beräkning är den exakta kontrasten till Gunn Wållgrens sociala samvete. Och i sin slutscen på hotellrummet är hon briljant -- när hon spelar ut inte bara sin sensualitet utan också sin sterilitet som ett extra berusningsmedel."

Kommentar Svensk filmografi

Författaren, kritikern och ledamoten av Svenska Akademien, Sigfrid Siwertz (1882-1970), bidrog med litterärt underlag till sex svenska filmer eller sju, om man beaktar att hans roman "Mälarpirater" från 1911 omarbetades till film första gången på 1920-talet av Gustaf Molander (1923/14) och tre decennier senare av Per G Holmgren (1959/25). Den tidigare versionen blev en svensk filmklassiker, och detsamma kan sägas om den film som gjordes på romanen "Ett brott", utgiven 1933 (1940/19).

"Glasberget" utkom på Bonniers Förlag 1952. Molanders och Ekmans manuskriptbearbetning synes i första hand ha gått ut över romanens mest melodramatiska inslag, bl a uteslöts ett avsnitt om Stellan Sylvesters samvaro med en prostituerad i Paris.

Siwertz' porträtt av den osvenskt livfulla sångerskan och pedagogen Luiza Cabral (Isa Quensel) torde ha haft den till Stockholm 1915 inflyttade ryska operasångerskan Andrejewa Skilondz (1877-1969) som förebild. Hon var god vän till författaren.

Inspelningen startade i slutet av september och pågick till början av december 1953. Skådespelerskan Gunn Wållgren, som varit aktiv i svensk film under 40-talet, hade tagit en paus efter Hasse Ekman-filmen Var sin väg (1948/10). Av denna anledning betraktade några kritiker hennes medverkan i Glasberget som en come back.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se