Männen i mörker (1955)

Media (1 st)

Originaltitel	Männen i mörker
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Arne Mattsson
Manus	Owe Husáhr
Förlaga	Nattens väv (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Svenska AB Nordisk Tonefilm
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1955-02-06

Medverkande

Elof Ahrle
Helge Vilde, gruvarbetare

Sigge Fürst
Bertil Lund, gruvarbetare

Sven Lindberg
Åke Landberg, gruvarbetare

Sven Magnusson
Valter Stjärna, gruvarbetare

Nils Hallberg
främlingen

Victor Sjöström
Gustaf Landberg, Åkes far, gruvarbetare

Visa fler

Handling

En man stiger av tåget i ett litet gruvsamhälle. Det är tidigt. Arbetsdagen ska ta sin början. Arbetare gör sig klara att gå till gruvan. Gamle Gustaf Landberg talar med...

Visa hela handlingen

Press

Flera stockholmskritiker anmärkte på vad de uppfat!tade som stelhet och förkonstling i filmen. Skulden lade de flesta på manusförfattaren Owe Husáhr eller scenarioförfattaren Rune...

Visa all press

En man stiger av tåget i ett litet gruvsamhälle. Det är tidigt. Arbetsdagen ska ta sin början.

Arbetare gör sig klara att gå till gruvan.

Gamle Gustaf Landberg talar med sin hustru Anna om sonen Åke. Far och son har brutit med varandra. Åke är hård, säger Gustaf. Sedan går han hemifrån.

Den gladlynte Helge Vilde säger hej till sin fru Stina. Hon ligger kvar i sängen, när han går.

Bertil Lund skäller på barnen och grälar högljutt med sin fru Britta, innan han ger sig i väg.

Arbetarna samlas vid gruvan. De åker hiss ned i schaktet.

Den främmande mannen kommer till gruvan. Han möter Hiss-Lasse och frågar efter jobb. Är du inte klok? säger Lasse.

Stina Vilde ska tvätta i dag. Uppe på en vind förbereder hon arbetet. Då visar sig plötsligt Lennart Bergman. Du är tokig, säger hon. I dig! säger han. Han tänker resa bort -- i dag -- och hon ska med. Hon passar inte här. Hon passar inte Helge. De kysser varandra. Sedan säger hon att det inte går. Men de kan väl ta bussen i morgon då, vädjar han. Ja, ja, säger hon. Och han lämnar vinden.

Det är rast i gruvan. Åke Landberg berättar för Valter Stjärna: Den brutna kontakten mellan Åke och fadern beror inte på Åkes fästmö Karin och inte heller på att Åke flyttat hemifrån. Den beror på att Åke talat om att lämna gruvan och ge sig av från samhället.

Karin är servitris på ortens café, där främlingen nu har slagit sig ned vid ett bord. Han beställer kaffe och bullar.

Karin kommer till Anna, Åkes mor, och beklagar sig över hans tal om att resa i väg. Hon säger också att hon tror att hon är med barn.

Främlingen kommer hem till Anna och ber att få hyra rum. Hon ber honom återkomma, när hennes man är hemma.

En sprängning i gruvan går olyckligt. Gustaf Landberg får ett stenblock över sig. Och nu är han dessutom instängd tillsammans med Helge Vilde och Bertil Lund.

En annan man, Ragnar Tranberg, har också skadats. Han, Åke och Valter Stjärna är instängda på annat håll. Stina Vilde tvättar vid sjön, när Lennart Bergman åter visar sig. Nu har han ändrat sig. Han vill resa i dag. Hon kan dock inte bestämma sig.

Caféägaren Herbert Åslund gör närmanden mot Karin. Ditt as! skriker hon och flyr.

Stina har gått hem. Hon placerar en väska på ett bord. Då hejdar hon sig. Inom sig hör hon Helge ropa på henne.

Gustaf tycks bli allt mer illa däran. Han talar om Åke och om hur envisa de är, båda.

Samtidigt kämpar Åke för att finna en väg ut ur stenmassorna. Hans kamrater är inte till mycket hjälp.

Larm om olyckan går. Räddningsmanskap och nyfikna samlas vid gruvingången. Det dröjer sex till åtta timmar, innan man når fram till de instängda, meddelar gruvfogde Kjellander, och de nyfikna går hem.

Anna kommer hem i sällskap med Karin. Där väntar främlingen. Anna ber honom stiga in.

Gustaf tycks ha nått slutet. Bertil Lund och Helge Vilde pratar. Bertil talar om bråket hemma, innan han gick i morse. Helge säger att han känner till det där med Stina och Lennart Bergman. Varför har du inte gjort något åt det? frågar Bertil. Vad skulle jag göra? säger Helge.

Lennart har kommit hem till Stina. Han vill att de båda talar ut med Helge, om han överlever. Men Stina har bestämt sig för att stanna och gottgöra det hon ställt till. Och om Helge dör, vill hon ta sitt straff. Hon ber Lennart gå.

Gustafs kropp täcks allt mer av vatten som hela tiden skvalar.

Åke, Valter och Ragnar märker att räddningen närmar sig. De skrattar av lättnad. Då dör Ragnar.

Åke och Valter har kommit upp ur gruvan. Åke kramar om Karin och sin mor. Valter kramar om sin fru.

Lennart tar farväl av Stina som står fast vid sitt beslut att stanna kvar. Var rädd om dig! säger han. Var rädd om dig! säger hon.

Helge och Bertil kommer upp ur gruvan. Gustafs kropp bärs ut. Jag fick ju behålla pojken, svarar Anna på beskedet om Gustafs död.

Bertil klappar sin fru på kinden.

Helge och Stina är hemma. De passar inte ihop, säger han. Hon bör följa efter Lennart. Det finns något i henne som brinner, något han inte kan släcka.

Hon ber att få stanna. Han sträcker ut sig på sängen för att sova.

Främlingen kommer till gruvan. Han frågar var han kan hämta ut kläder och redskap.

Främlingen möter Lennart. De tittar på varandra.

Stina har återvänt till sin tvätt vid sjön. Helge kommer dit. Men du skulle ju sova! säger hon. Jag kunde inte, säger han. Det kändes så tomt efter dig.

De vandrar i väg med tvättkorgen mellan sig.

Pressreaktion Svensk filmografi

Flera stockholmskritiker anmärkte på vad de uppfat!tade som stelhet och förkonstling i filmen. Skulden lade de flesta på manusförfattaren Owe Husáhr eller scenarioförfattaren Rune Lindström.

Till de fränare hörde Robin Hood i StT: "Åter måste man skjuta på det svarta fåret i svensk filmproduktion -- manusförfattaren. Den här gången heter han Owe Husáhr. Han kanske är en bra bokförfattare, men om film vet han tydligen ingenting. Han tar kål på Männen i mörker genom dialogen, som är till lika delar prasslande skrivbordslitteratur och publiksneglande teater. (-)

Replikerna förrycker hela filmen. (-) Den enda allt igenom naturliga är nykomlingen Marianne Bengtsson (regissörens förtjänst?). Hon talar som en människa.

Värst är det när männen hamnar i mörkret, dvs i den av ras tilltäppta malmgruvan. Där tvingar dialogen personerna att bete sig som ingen gör i den situationen. Teater, teater.

Husàhr har också lyckats bygga filmen fel. Det är meningen att gruvkatastrofen skall luttra de instängda männen, så att de uppträder annorlunda än förr mot sina kvinnor när de kommer upp igen. Katastrofen måste därför starkt betonas -- i bild, i ljud.

Nu smyger den över åskådarna nästan omärkligt. Man förstår inte riktigt vad som hänt. Man förstår inte att de instängda karlarna bär sig åt som sentimentala hysterikor, medan folket ovan jord lever precis som vanligt. Manuset är i denna punkt oklart och odramatiskt."

"Svagheten med Männen i mörker är manuskriptet, som Rune Lindström utformat efter Owe Husahrs roman Nattens väv. Själva upptakten är utmärkt. I den finns det miljö och känsla, en hårt spänd skildring som ackompanjeras av det hotande mullret från underjorden, när sprängskotten går i gruvan. Man anar den kommande katastrofen med varje nerv i kroppen. Men i och med att larmsignalen ljuder och gruvkatastrofen är ett faktum, då ebbar handlingen på något sätt ut i ingenting. Det blir ingen riktig kontakt i händelserna mellan det som händer ovan och under jord. Det pratas utan känsla, och just detta avsnitt är väl orsaken till att Männen i mörker inte blivit någon riktig storfilm." (Karl Ekwall i AT)

"Med all respekt för stumfilmens store och revyscenens patenterade munhuggare som mobiliserats så har Nattens väv blivit ett teatraliskt pekoral med en dialog som ger kväljningar mitt i de alltför 'konstnärligt' arrangerade bildsviterna från ett mycket mörkt, mycket trist gruvsamhälle. De döende gruvarbetarna utbrister patetiskt: 'Vi är inga hjältar, vi är arbetare' (-) Det är på tiden att Arne Mattsson rycker upp sig ur sin falska ryskhet. Tråkighet är inte detsamma som konstnärlighet." (Filmson i AB)

Undantaget bland recensenterna var Nils Beyer i MT, som förklarade:

"Denna film är den bästa arbetarfilm, som hittills har gjorts i detta land, och som det bör vara en stolthet för Nordisk Tonefilm att skicka ut i världen. Vem kan efter denna starka, väsentliga, i varje ögonblick trovärdiga arbetarskildring komma med den gamla plattheten, att det inte finns någon dramatik i folkhemmet?"

Kommentar Svensk filmografi

Männen i mörker spelades in under hösten 1954. Gruvexteriörerna togs framför allt i Dannemora gruva i Uppland.

Skildringen av gruvarbetet och gruvmiljön gav upphov till en animerad debatt i vilken filmen kritiserades både av fackliga representanter för gruvarbetarna och av gruvägare. De senare stöttes i första hand av att filmen framställde gruvarbetet som "något omänskligt och olycksfallsbetonat, vilket dels är osant, dels i onödan kan orsaka ångest och oro hos gruvanställdas anhöriga". (Disponent John Hedlund, Svenska Gruvföreningen i DN 24.3.1955.) Protesterna från gruvfacket gällde bl a scenerna med räddningsarbetet, vilket ansågs alltför negativt skildrat, samt de scener där alkohol intas av arbetare.

Efter landsortspremiären i Gubbo i Bergslagen 6.2.1955 klipptes filmen om och inför stockholmspremiären 21.3.1955 ändrades titeln från Nattens väv till Männen i mörker. Trots detta blev den ett publikt bakslag och togs efter en vecka ned från Olympia.

Ambitionen att göra olycksscenerna så realistiska som möjligt gjorde inspelningsarbetet slitsamt och ibland riskfyllt: "Victor [Sjöström! skulle gå främst med en rad gruvarbetare. Plötsligt skulle han hamna i ett ras. Vi byggde alltsammans i ateljén och förklarade för Victor att han skulle stanna vid ett märke i en bräda. Bakom honom och över honom skulle det rasa konstgjorda lätta stenar som var helt ofarliga. Framför honom och närmare kameran skulle riktiga stenar ramla ner. Men någon städade i sista sekund bort märket, det var en överambitiös passare som trodde att brädan skulle synas i bild, vilket naturligtvis inte var fallet. Victor Sjöström visste inte var han skulle stanna utan kom för nära kameran och hamnade i det verkliga stenraset. Allt filmades och syns sedan i filmen. Sedan låg han på Östersunds lasarett ganska länge." (Arne Mattsson, intervjuvad av Torsten Jungstedt i Röster i Radio/TV 7/1974.)

Romanen "Nattens väv" av Owe Husáhr utkom 1953 på LTs förlag.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se