Pressreaktion Svensk filmografi
Pressreaktionerna på Baltutlämningen var nästan genomgående positiva. Självfallet upphöll sig kritikerna i hög grad vid det historiska händelseförloppet och filmens relation till romanen, och flera tidningar talade redan i rubriken om en "viktig politisk film."
"Ett kallt och skakande vittnesbörd" skrev Jurgen Schildt i AB, och han fortsatte:
"Det finns scener i detta radband av tablåer, ansikten och utsagor som med kontrastens och påminnelsens häftighet skär rakt in i den folkhemska trygghetsvärlden. (-) Allt detta hände här. Vi glodde och kände en stund och 40-talet gick vidare. Dammet har en benägenhet att lägra sig över våra politiska gårdagar. Därför hyser jag en stor aktning för Bergenstråhles kalla och starka återblick. Den står där, den finns och den överlåter åt oss att fundera."
Hanserik Hjertén i DN menade att "det finns något problematiskt i Bergenstråhles sätt att göra filmatiseringen, i dess förtunning av viktiga dimensioner i boken. (-) Filmatiseringar av böcker tvingar ofta fram missvisande förenklingar. Det är filmregissörens dilemma. (-) För egen del vill jag bara tillägga att reservationerna inte får undanskymma filmens angelägenhet. Den berättar om något otroligt som hände i den svenska idyllen, och om oss själva och våra samveten i det stora ohyggliga spelet om människor."
Sverker Andréason i GHT menade å sin sida att filmspråket gav dramat nya dimensioner: "Kameran har kraft att flytta in dramat om balterna mitt ibland oss. Bilderna drabbar oss i våra känslor, mycket konkret. (-) Filmen börjar med Oscar Lapas självmord. Lugna, sakliga bilder av hans metodiska förberedelser. Vi reagerar på dem med upprördhet. Mot dem ställer Bergenstråhle fakta, frågor, kommentarer. Hela filmen är uppbyggd och sönderbruten på det viset. En känsla och omedelbart därpå ifrågasättandet av den. Texter och kommentarer bryter in, skapar distans. Ljudet arbetar ibland mot bilden. Det mesta i Baltutlämningen är spelscener, rekonstruktioner i en dov, återhållsam färgskala. Här finns också autentiska journalfilmsstumpar, vidare intervjuer i Riga 1969 med ett par av balterna. Dokument och spel löper i varandra, kontrollerar och kompletterar varandra."
Detta formspråk irriterade emellertid också en del kritiker. Jonas Sima i Expressen talade om "gratiseffekter" och "bildbråte", om en "sår-fetischism som kladdar ner dokument och styr diskussionen av händelserna i en oönskad lidelsefull riktning som inte stämmer med filmens och bokens balanserade ton i övrigt."
På detta svarade emellertid Theodor Kallifatides i samma tidning en vecka senare (7.10.1970): "Simas recension uttrycker också en annan vanlig missuppfattning, nämligen att objektivitet och saklighet förutsätter känslomässig torftighet. Detta är falsk moralism i förening med övertro på möjligheten att vara objektiv. (-) En dimension hos filmen har inte observerats tillräckligt: vad jag skulle vilja kalla 'den dialektiska objektiviteten'. Den består i att konstnären inte bara redogör för en situation utan också diskuterar redogörelsen och de underliggande värderingarna med sin publik, utan att ställa anspråk på någon definitiv objektivitet. På det sättet uppstår ju den gemensamma verkligheten som föremål för ett samtal. (-) P.S. Varken i DN, AB eller Expressen finns ett ord om den hisnande musiken som Bengt Ernryd har skrivit, och inte ett ord om Staffan Lamms fulländade foto. Har recensenterna varken öron eller ögon?"
Monika Tunbäck-Hansons slutord i GP får utgöra slutord också i denna citatsamling från dagspreessen:
"Världen ser inte ut som politiska övertygelser tror att den gör. Politiken med det mänskliga ansiktet hur ser den ut? Baltutlämningen visar att detta ansikte ännu är osynligt. Kan en fortsatt diskussion teckna dragen? Baltutlämningen fungerar som en utmaning, vars värde ligger i att den söker göra oss medvetna om det politiskt moraliska dilemma vi alla sitter i."
Monika Tunbäck-Hanson fick rätt i att filmen fungerade som en utmaning och att det blev diskussion kring den, men klargörande blev den knappast. "Uppgift står mot uppgift" som rubriken löd i en tidning.
Framför allt var det vissa exilbalter som gick ut i pressen och menade att filmen på ett olyckligt sätt blivit prosovjetisk. En av de envisaste var scenografen vid Helsingborgs Stadsteater, Gunnar Pavuls, som också hade en roll i filmen. Redan vid en presskonferens i Berlin, i samband med filmens "urpremiär" vid den avbrutna filmfestivalen under sommaren, uppträdde Pavuls och var kritisk mot filmens historieskildring och till detta återkom han vid sverigepremiären i såväl intervjuer och artiklar och vid en av balternas exilorganisationer organiserad presskonferens vid stockholmspremiären. Där ifrågasatte han bl a "trovärdigheten i intervjuer som är gjorda i ockuperade områden" och menade att "motivet med filmen har för Bergenstråhle varit att rättfärdiga den sovjetiska staten. Han har glömt bort de mänskliga problem som baltutlämningen innebar." (SvD 2.10.1970)
"Antistalinistisk aktionsgrupp" delade också ut flygblad och dagen därpå fick biografen Röda Kvarn utrymmas efter bombhot!
Flera journalister, militärer och politiker som varit med 1946 gjorde också inlägg, bland andra Gunnar Myrdal som i radio menade att "Sverige även i dag skulle handla likadant och att det 'traditionella rysshatet' var den främsta orsaken till den svenska folkstormen vid utlämnandet", ett uttalande som bemöttes med indignation av Karin Saarsen-Karlstedt i en längre "minnesartikel" i SvD 7.10.70.
P O Enquist gick i dessa sammanhang aldrig in i polemik, ej heller Bergenstråhle. Filmen fick i alla sammanhang stå tillbaka för den moraliska diskussionen om baltutlämningen -- så även i filmtidskriften Chaplin, där den blev kritiskt recenserad av Gunnar Wiman:
"Det material eller det urval av fakta, som regissören tillhandahåller, är otillräckligt eller för motstridigt. För att få klarhet måste vi få veta mera. Utan tillräckliga informationer förlorar vi oss i ett suddigt känslotänkande. Baltutlämningen inbjuder till en vag och litet kladdig humanitet, ett engagemang utan insikt."
Kommentar Svensk filmografi
Johan Bergenstråhle (f 1935) debuterade 1969 med den politiskt medvetna Made in Sweden (1969/6), som visserligen inte blev någon ekonomisk succé, men väl en stor kritikerframgång. Filmen belönades också med en Silverbjörn i Berlin samma år.
Det var alltså ganska självklart för SF (på den tiden) att Bergenstråhle skulle få nytt förtroende och mycket snart fastnade bolaget för Per Olov Enquists 1968 utkomna roman "Legionärerna", som handlar om de baltiska soldaternas situation i Sverige under krigsslutet och den omdiskuterade utlämningen av dem till Sovjetunionen den 25 januari 1946.
Lettland hade 1918 fått sin självständighet efter att under närmare 200 år ha varit en rysk lydstat. Under första världskriget fick landet uppleva en kort tid av tysk ockupation och denna upprepades under åren 1941-44, varefter det åter blev en sovjetrepbulik. Situationen var problematisk och knappast entydig. Enquists "dokumentärroman" blev mycket uppmärksammad både för sin faktaredovisning och för sin analys av en beslutsprocess.
Manuskriptet utarbetades i nära samarbete mellan Bergenstråhle och Enquist under våren och försommaren 1969. I juli kunde en konstnadskalkyl på drygt 1 mkr framläggas.
SF ville gärna ha med Filminstitutet i projektet som ansågs ganska vanskligt och Harry Schein erbjöd sig att stödja det med 600 000 under förutsättning att budgeten skars ner med 100 000 kr och Filminstitutet fick 65% av filmen oavsett om kostnaderna skulle bli större.
Producenten protesterade och hävdade att en historisk rekonstruktion med 100-tals statister och filmad i både 35 mm och 16 mm, i både färg och svart-vitt och med en blandning av journalfilm och nyinspelade dramatiska scener inte gick att pressa så mycket. Men budgeten stod fast enligt Filminstitutets begäran, filmen gick ingång (inspelning 2.9.1969 -- 1.12.1969) och efter 40 effektiva inspelningsdagar och 34 000 m film stod det klart att filmen kostat 1.2 mkr dvs 20% över budget.
Detta i förening med publikfiaskot (endast 26.000 åskådare) gjorde att Bergenstråhle löstes från sitt kontrakt på ytterligare en film. På SF stundade hårdare tider.
I en intervju med SF-chefen Kenne Fant (AB 31.10.1970) yttrade han: "Vi har tagit vårt kulturpolitiska ansvar och gjort politisk film. Med synnerligen blandat ekonomiskt resultat. I framtiden blir icke kommersiella institutioner som Filminstitutet och framför allt TV tvungna att ta ett betydligt större ansvar."
Så blev det också -- i vart fall för Filminstitutet.
Det publika motståndet för filmen var också beklämmande av det skälet att SF i samarbete med Filminstitutet denna gång gjorde en mycket stor publikdrive, ledd av Staffan Hedqvist. Driven vände sig till alla tänkbara intressenter; självfallet alla balter, men också skolor, politiska föreningar etc. Ingenting hjälpte.
Internationellt hade filmen också otur. Den inbjöds naturligt nog till Berlinfestivalen, men samma dag som den skulle visas, söndagen den 5 juli, fick festivalen (liksom i Cannes tidigare under året) stängas p g a demonstrationer och politiska oroligheter. SF lyckades under måndagen arrangera en specialvisning för journalister -- vilken också blev filmens urpremiär -- men det var så dags. Intresset låg på annat håll.
Förvånansvärt snålt bedömdes också filmen av detta års kvalitetspremiejury. Den hamnade på delad 4e plats. Även här stod aktuella strejkredovisningar (se 1970/11, 1971/4) högre i kurs.
Vid den 6 e internationella filmfestivalen i Chicago hösten 1970 fick dock filmen "Gold Hugo", och manuskriptet belönades med ett särskilt kritikerpris.
Bo Brundin hade (och har) som skådespelare huvudsakligen varit engagerad i amerikanska B-filmer. Av en slump råkade han komma till Stockholm strax före det att filmens inspelning skulle börja och fick med kort varsel ta hand om filmens enda huvudroll som Bergenstråhle hade haft mycket svårt att besätta. Alla var överens om att Brundin gav sin roll övertygande autenticitet och pregnans.
Filmen visades i svensk TV (TV2) 14.1.1978.
