Viveca Lindfors

Media (99 st)

Svensk skådespelare, regissör. Född och död i Uppsala. Gift med filmregissören Donald Siegel och dramatikern George Tabori.

Viveca Lindfors var officersdotter och tidigt bestämde hon sig för att bli skådespelare. Hon flyttade med föräldrarna som mycket ung till Stockholm och vid 5 års ålder sattes hon i Jeanna Falks balettskola. Hon blev 1938 elev vid Dramatens elevskola och upptäcktes när hon gjorde en mindre filmbiroll under andra elevåret. Redan 1939 hade hon sin första teaterroll i "Anna Sophia Hedvig". Följande sommar var hon med att tillsammans med några elevkamrater göra en uppmärksammad uppsättning av "Diana går på" jakt på Nya Teatern, där hon uppmärksammades av kritiken. Enligt Svenska Dagbladets kritiker var hon farligt vacker och visade att hon kunde spela. Efter examen 1941 hade hon sin första stora filmroll i det som blev i ett av svensk films största fiaskon, Per Lindbergs I paradis ... I denna numera försvunna film förekom hon bl.a. i en uppmärksammad nakenbadscen.

Filmens publika misslyckande visade sig vara ett undantag och under krigsåren blev hon kanske svensk films mest publikdragande kvinnliga stjärna. Redan i sin följande film, Tänk, om jag gifter mig med prästen (1941), där hon spelade en lärarinna och ogift mor, som stod emot samhällets förkastelsedom, fick hon sitt publika genombrott. Hon spelade med i de företrädesvis sociala melodramer som var högsta mode vid denna tid och då även censurens gränser tänjdes något och ämnen som aborter m.m. kunde accepteras. Man kan med fog hävda att Viveca Lindfors blev en "egen genre" i svensk film och hon satte genom sin närmast magnifika utstrålning med starka erotiska övertoner stor prägel på de filmer hon medverkade i, såsom Gula kliniken (1942), Anna Lans (1943), Brödernas kvinna (1943), Appassionata (1944) och Maria på Kvarngården (1945). "Blodfull" blev ett vanligt kritikerepitet. Hon kunde också karaktäriseras som en sällsynt naturbegåvning med en absolut omedelbar, sensuell charm i förening med ett ganska tvärsäkert tekniskt kunnande.

Efter kriget kom det oundvikliga anbudet från USA och hon påbörjade en ny fas i sin karriär, kanske inte lika framgångsrik som i Sverige men väl en mycket produktiv sådan och redan under 1950-talet blandade hon filmroller med inhopp i det då relativt nya TV-mediet. Under senare år medverkade hon i en lång rad s.k. independentfilmer. Hon blev också uppmärksammad som teaterskådespelare på Broadway under 1950-talet. Sent omsider fick hon andra intressen och började turnera med egna teaterföreställningar på temat kvinnlig frigörelse. En sådan, "I Am a Woman" (1972, även spelad på turné i Sverige 1975), väckte stor uppmärksamhet. Senare framträdde hon med "Anna - the Gypsy Swede" (1983), som hon även planerade att filma men uppenbart blev det inget av den film hon påbörjade 1988. Dock regisserade hon en spelfilm Unfinished Business (En oavslutad historia, 1987). Hon har även lett kurser för filmregissörer vid The School of Visual Arts. 1978 utkom hennes memoarer "Viveka ... Viveca ..."

Hon fick 1990 en Emmy-pris för sin roll i Save the Last Dance for Me.

P O Qvist (2004, redigerad 2016-05-17)