Marianne Ahrne

Media (1 st)



Svensk författare, regissör, klippare och manusförfattare. Född Siv Marianne Ahrne i Lund. Filmkonsulent vid Svenska Filminstitutet 2003-2006.

-

Marianne Ahrne blev historisk när hon som första kvinna vann en Guldbagge för bästa regi 1977 för filmen Långt borta och nära, 13 år efter att priset började delas ut.

Hon växte upp hos sina morföräldrar i Falköping. Efter studenten fick hon ett stipendium för att studera i USA. Där började hon skriva noveller och dikter. 1965 tog hon en fil. mag.-examen vid Lunds universitet och 1967-1969 studerade hon på regilinjen vid Svenska Filminstitutets filmskola.

Ahrne gjorde under utbildningen och strax därefter flera kort- och dokumentärfilmer som skildrar ämnen som teater och skådespelarträning, Ferai (1970) och Få mig att skratta (1971), och ålderdom, Promenad i de gamlas land (1974), gjord i samarbete med Simone de Beauvoir. Senare har hon gjort dokumentärer som Kamelresan, om hur hon begav sig till indiska Rajasthan för att delta i kamelkapplöpning.

1975 kom novellfilmen Fem dagar i Falköping som visades på biograf tillsammans med Stig Björkmans Den vita väggen.

Ahrne långfilmsdebuterade 1976 med Långt borta och nära. Den handlar om Mania, vårdare på ett mentalsjukhus, där hon möter en ung man som upphört att tala. För henne blir mötet omvälvande och ett steg in i det okända. Filmen möttes av övervägande positiva reaktioner och såldes till ett 20-tal länder.

1980 debuterade hon som romanförfattare med "Äppelblom och ruiner". Boken skildrar en relation som Ahrne fick till en av patienterna på Långbro under planeringsarbetet och inspelningen av Långt borta och nära.

1978 kom Frihetens murar, om den argentinska skådespelare Sergio som kommer till Sverige, ett land som han tror är paradiset. Han flyttar in hos Karin, en 50-årig kvinna. I samma hus bor den yngre Anita, med en 9-årig dotter. Anita är förälskad i Sergio men de kan inte nå varandra. Filmen mottogs svalt av kritikerna och det kom att dröja åtta år innan nästa långfilm, På liv och död, hade premiär. Också den filmen mottogs svalt.

I sina filmer skildrar Ahrne ofta problem i kontakten mellan män och kvinnor och hon är intresserad av psykologiska processer människor emellan. I senare filmer har hennes ställningstagande kring män och kvinnor och deras egenskaper varit starkt ifrågasatta som t.ex. i dokumentären Gott om pojkar, ont om män? (1995). I filmen samtalar Ahrne med läkaren och terapeuten Rigmor Robert om män och mansroller. Kritik och debatt utbröt också när Ahrnes och Roberts uppföljare Flickor, kvinnor - och en och annan drake kom 1997.

Ahrne har också regisserat omtyckta TV-serier som Flickan vid stenbänken (1989), efter böcker av Maria Gripe, samt Maskrosbarn (1989) som bygger på egna erfarenheter.

Hennes tid som filmkonsulent vid Svenska Filminstitutet präglades också av viss turbulens. Hon kritiserades för att vara sexistisk och att missgynna kvinnliga regissörer efter ett uttalande om att "rollen som arbetsledare kan vara svår för kvinnor" ("Filmkonst" nr 92).

Marianne Ahrnes konstnärliga utövande spänner över många olika ämnen och medier. Förutom filmer och böcker har hon gjort teaterföreställningar och i TV- och radioprogram har hon berättat om halsbrytande eskapader alltifrån hur hon rymde till Paris i tonåren till hur hon paddlade nedför Mississippifloden i en gummiflotte.

Marika Junström (2014)