Jonas Uddenmyr

Skådespelare (filmroller från 1975). Född Jan Olof Uddenmyr i Töreboda, Västergötland.

Han fick sin första skådespelarutbildning hos Bernhard Krook och ABF:s teaterskola i slutet av 1960-talet där man varvade undervisning med praktik genom att eleverna fick vara med i olika teateruppsättningar med inslag av mer professionella skådespelare. Bl.a. uppförde man sommartid friluftsföreställningar med Bellmanssspelen på Hallwyllska palatsets gård. Samtidigt arbetade U. också som scenarbetare vid Dramaten för att ytterligare förkovra sig. 1970 kom han till Michael Meschke och Marionetteatern där han 1970 deltog i dennes uppsättning av Dantes Divinia Comedia, som omsider blev till film genom Skärseld (1975) och den uppmärksammade föreställningen av Dantons död (1971) i samarbete med Dramaten på dåvarande gamla Riksdagshuset. Från 1973 och ett par år framåt spelade han vid Riksteatern, bl.a. 1975 vid dess uppsökande grupp Pionjärteatern, och via en kortare sejour vid Regionteatern i Härnösand kom han 1976 till Pistolteatern och blev främst upppmärksammad för huvudrolllen i Borgaren adelsman (1976) och sin multiroll i Vi betalar inte! Vi betalar inte! (1977). Han förblev där i hela tio år till 1986 och har därefter varit frilans och bl.a. spelat vid Boulevardteatern. 1979-80 genomgick U. en ettårig fortbildningskurs vid Scenskolan i Stockholm. Jonas Uddenmyr hör till den kategori skådespelare som ofta används för att göra små men iögonfallande, ibland lite exotiska karaktärer i birollsgalleriet typ kamelskötare i julkalendern T. Sventon privatpraktiserande privatdetektiv (1989). För det mesta handlar det om karaktärer av det mer vänligare eller godmodiga slaget. Han var sålunda som den blinde cafégästen Lundberg en av de genomgående figurerna i tv-serien Goda grannar (1987). I julkalendern Pelle Svanslös (1997) liksom i spelfilmversionen Pelle Svanslös och den stora sKattjakten (2000) spelade han Pelles sympatiske kamrat Murre från Skogstibble. Ett markant undantag var som lejd mördare i tv-serien Läckan (1994) där han gjorde denna till en mystisk och obehaglig typ som kröp under åskådarens hud.

P O Qvist (2004)